Liturgi och askes som motståndsyttringar i den tidiga kyrkan

Inledning

Sensei Hagman introduserar i sin artikel Liturgi och askes som motståndsyttringar i den tidiga kyrkan ett nytt sätt att läsa de texter som skrivits om asketerna under den tidiga kyrkans tid. Som exempel på en gängse läsning tar har Brakkes sätt att läsa Athanasius Vita Antonii. (Hagman 2010: 27) Brakkes läsning är enligt Hagman en där maktspelet mellan den kyrkliga auktoriteten (biskop Athanaius) och asketen (Antonius) tar sig uttryck i att Athanasius beskriver Antonius sätt att leva och undervisa som anpassat för att senare föra in den asketiska rörelsen in i kyrkans säkra armar. Problemet enligt Hagman är att vi kan tendera att överspela maktspelets betydelse och därigenom förenkla historietolkningen genom en alltför snäv läsning. "Men när vi vill förstå asketismen teologiskt, dvs. förstå vilken roll askesen spelar i den kristna traditionen, finns det en risk att en betoning på maktfrågor kan dölja viktiga aspekter av fenomenet." (Hagman 2010:28)

Den problematiken Hagman berör är angående historieläsningens tendens till oreflekterad anakronism - att läsa texterna ur ett modernistiskt, individualistisk perspektiv där huvudfrågeställningen blir frågan om människans väg till frälsning är genom kyrkans hierarki eller askesen. Istället vill Hagman påvisa ett djupare samband mellan liturgin och asketismen som inte blir synligt i en individualistisk tolkning. Som alternativt tolkningsmönster lyfter Hagman fram det politiska. Det vill säga att kyrkans liturgi och de asketiska liven hade ett djupare samband i och med att deras syften var likartade, och de syften blir synliga i den politiska läsningnen. (Hagman 2010: 28) För att vidare belysa gör han en kort dykning in i Yoders The politics of Jesus, och konstaterar senar att den politiska aspekten av Jesu liv och död inte gått förlorad i den tidiga kyrkan. (Hagman 2010: 30)

Martyrkyrkan och imperiet

Martyrakter, som till exempel den som även analyserats under kursen (dvs. martyrakterna från Scillium), är till sin karaktär offentliga och ofrånkomligt politiska. Motsåndet till det hedniska imperiet kom fram i en vägran att överhvudtaget tillbe någon annan gud. (Hagman 2010: 31) Det romerska riket var ett religiöst system, och vägran att medverka i denna religion (och därmed formas i enlighet med den) lästes av de romerska myndigheterna som något djupt subversivt. "Det går alltså inte att separera det religiösa från det politiska - det är genom religionen som den gemenskap skapas som samhället bygger på." (Hagman 2010: 32) Martyrskapet var mer en konskekvens av de kristnas liv och gemenskap (den religion de hade formats av), än en medveten motståndsform som skulle ha för avsikt att omkullkasta romarriket (även om det delvis utgjorde en av orsakerna som ledde till dess nedgång).

"Jag vill alltså undersöka den tidiga kristndomens praktik som en strävan att skapa en ny människa. Jag tror att denna syn på kyrkans liturgi stämmer väl överens med hur de tidiga kristna såg på sin tillvaro." (Hagman 2010: 33) En spännande tanke som tåls att tänkas på. Frågan som genast väcks i mina tankar, och är antagligen lite tidig, är huruvida men kan se den asketiska strävan, som så klart har samma syfte, som en del av urkyrkans övrgripande liturgi som en hel gemenskap? En liturgisk aspekt som Hagman lyfter fram för att redogöra för liturgins politiskt sett anstötliga karaktär är nattvarden, och mer specifikt vem som ur ett klassperspektiv hade tillträde till den - nämligen alla. Olika människor från olika klasser som kommer samman för att dela något så intimt som en måltid kunde för romarna inte vara något annat än anstötligt och oerhört. Nattvarden sett ur ett politiskt motståndsperspektiv som den plats där alla olika samhällsklasser kom samman som likvärda individer för att dela liv var inget annat är djupt subversivt och kontraintuitivt för det rådande politiska systemet. Likadana tankar har även stötts på i samtiden hos bland annat Cavanughs syn på nattvarden i både Theopolitical Imagination (se slutet av boken) och Torture and Eucharist (fråga dem i kursen som läst boken).

Liturgin formade alltså människor som fick ett nytt och annorlunda perspektiv på världen, de såg inte världen på samma sätt som romarriket och kunde inte gå med på deras premisser i sitt leverne - därav bland annat martyrerna. Överlag skapade detta en slag, inte motkultur, utan heterokultur, en annorlunda kultur mitt i det romerska imperitet. Kulturen som uppstod, enligt Hauerwas ett slags alternativt polis, ifrågasatte imperiet genom sitt sätt att vara i de ställen där de två kulturerna möttes. (Hagman 2010: 33)

Kristen asketism som motstånd

Då imperiet blev efter den Konstantinska vändingen kristet, följde även en blommning av den asketiska rörelsen. Många anser att blomingen av asketismen är  direkt orsakrseataerda till den konstantiska vändingen, men dessa teorier har ingen klar textuell grund och är enligt Hagman problematiska. (Hagman 2010: 35) Däremot visar han på hur det i och med den politiska skiftningen nu blev problematiskt för kyrkan att kritisera imperiet också behövdes nya röster samt att den askteiska rörelsen var stället från vilket denna kritik kunde framföras. Både steget ut ur det rådande samhällssystemet genom att bli asket och vittnande genom att leva ett anorlunda liv som den asketiska träningen leder till fungerar som politiska motståndsyttringar till det romerska imperiet och dess värderingar (även om systemet nu har en kristen ledning).

Sammanfattning

Det Hagman påvisar i sin artikel är att det finns ett annat synsett ur vilket man kan läsa sambandet mellan de ecklesiala auktoriteter och den asketiska rörelsen under den tidiga kyrkans tid. Det vanligaste sättet för tillfället verkar enligt Hagman vara ett som ser en maktkamp mellan de kyrkliga auktoriteterna och aketerna där de kyrkliga auktoriteterna vill hindra asketerna från att få alltför stor makt. En alternativ läsning vore att se hur de kyrkliga auktoriteterna samarbetar med asketerna i att påvisa en icke-individualistisk syn på liturgin och asketismen som istället för att vara separerade agerar som sidor av samma Gudsrikes-vittnande aktivitet mitt i ett hedniskt imperie. Det bör dock påpekas att detta inte skulle omintetgöra den tidigare tolkningsmodellen utan fungera komplementerande parallelt med den nyare.

För mig är en av de intressanta frågorna som dök upp under läsningen huruvida man kan se  askesen som ett yttryck för den kyrkliga gemenskapens övergripande liturgi, och inte bara som en extra liturgi, i den mån som liturgin är formativ praxis med målet att skapa en ny människa? Om en medlem blir god, så gagnar det hela kroppen.