Sanning, genomskinlighet och sanningsenlighet

"Hell no! If I do Reinhold Niebuhr one more time, people will think I got a fetish!" - Hauerwas

Inledning

Vad innebär det at tala sanning i det offentlig rummet? Homo verum - den sanna människan - vad är det? Är det som min mormor brukar säga: "Int ska man ljug, men int bööv man alltjämt beräät allting." Leder teologin om det mindre onda, som Bonhoeffer är så känd för, även till ett förminskande av det onda? Angående lögner så verkar Bonhoeffer ständigt återkomma till en stituationsetisk klassiker: världen är svartvit - därför kan vi inte agera utifrån pliktetiska förutsättningar. Å andra sidan är Hauerwas även känd som den som ständigt kämpar mot "quandry ethics" - problem baserad etik, istället för verklighetsbaserad etik. Och det är väl just det som Bonhoeffer talar om. Komplxiteten i hans resonemang om att tala sanning i det politiska spelet kommer ur den faktiska sanningssägningssituationens (wow, vilket ord) komplexitet. Det innebär inte att man kan, på grund av att varkligheten är komplex, kalla lögn för sanning och vise versa. Det är här som teologin om det mindre onda kommer fram. Märk väl att Bohoeffer är medveten om vad hand håller på med. Det heter teologin om det mindre onda, inte teologin om det mindre goda. Lögn är kögn, men det finns värre saker än att ljuga. Lögn är lögn, men det finns situationer där det mest sanningsenliga är att ljuga (ävenom om det inte gör lögnen till något annat än just lögn).    

No one can speak the truth if still he has not mastered himself. He cannot speak it, but not because he is not clever enough yet, the truth can be spoken only by someone who is already at home in it not by someone that still lives in falsehood and reaches out from falsehood to truth just on one occasion.

Jag förstår varför Hauerwas dras till Bonhoeffer. Att tala sanning är något man måste lära sig, det är inget som kommer per automatik. Det är ej heller något som kommer endast genom att besitta en moraliskt sett god karaktär (men mer om det nedan). Vad är då det som politiken behöver enligt Bonhoeffer? Är det inte just dessa morlaiskt sett goda människorna som alltid talar sanning? Mitt eget svar skulle vara att politiken behöver leva i en större värld, där den inte är det sista ordet eller sista beslutet. Det är en sådan värld där Bonhoeffers syn på kyrkans gåva åt politiken blir förståelig. Gåvan som kyrkan ger åt varje politiker enligt Bonhoeffer är den sanningsenliga proklameringen av evangeliet. Främsta orsaken till att detta inte ses som en gåva är på grund av att de demokratiska väldena, som till sin natur baserar sig på kompromiss, ser sanning som irrelevant. Boenhoffer i in tur såg att detta utlämnar det politiska till möjligheten att ty sig till våld. Hauerwas anser i enlighet med Karl Barth att ett samhälles hälsa kan mätas i dess villighet och öppenhet för att evangleiet proklameras fritt som sanning. Bonhoeffer var emot varje försök att kompensera sanning med kompromiss för att vara överens. På en fredskonferens i Tjeckoslovakien 1932 vägrade han gå med på en fokusering på praktiska ting som en väg till enhet på bekostnad av av de djupare teologiska sanningarna. Bonhoeffer ansåg att kyrkan skall värdera sannignnen högre än allt annat. Och ändå deltog han i Hitlerhälsningen medans hans skräckslagna biograf såg på. "Thruth is alive just as musch as any thing." Jag anser att man kan se Bonhoeffers realtion till sanningstalandet som så att  sanningsenligheten (inte sanningen) formas efter situationen. Det innnebär inte att den är till sin natur relativ, utan att det är olika aspekter av samma sanning som bör komma fram starkare vid olika tidpunkter. Ibland verkar tystnad vara sanningens starkaste ord. Det finns något spännande här att upptäcka och lära sig av.

När Bonhoeffer är tyst, tiger sanningen (när Bonhoeffer talar, talar sanningen engelska utan tysk accent).

Den totala genomskinlighetens själadödande förbannelse

Den fråga jag vill diskutera lite är vilken rätt statsmakten har att tvinga den enskilde att tala sanning? Måste varje medborgare alltid tala sannig, och under vilka omständigheter? Räcker det för den kristen att odla en god karaktär för att alltid kunna tala sanning?

Den lilla twisten i berättelsen kommer då Bonhoeffer menar att det inte är blott frågan om att få en dygdig karaktär för att kunna tala sanning, utan att det etiska är anknytet till verkligheten. Vilket innebär att det en slags villkorslös sanningstalande karaktär hos en trogen medborgare inte är nog. Istället måste situationen i vilket sanningens skall talas utvärders för att förstå på vilket sätt sanningen skall talas, hur sanningne tar sin form i den specfika situation och huruvida talandet av "enkel" sanning i den ifrågavarande situationen skulle vara sanningsenligt. I föreläsningen nämner Hauerwas ett exempel på hur ett barn under en skollektion frågas av läraren huruvida hennes far ofta kommer hem berusad. Barnet svarar nekande, vilket Bonheffer nog kallar för en lögn, men säger att skulden för lögnen egentligen ligger på läraren som frågat barnet denna fråga. Det är mera sanningsenligt för barnet att inte avslöja familjens hemlighet, enligt Bonhoeffer, än att svika sin familj. Huruvida vi, med tanke på familjevåld och ”socialen" skulle säga det samma om situationen skall jag inte gå in på här. Det jag håller mig till är dock dessa olika sanningselement som Bonhoeffer arbetar med i förhållandet till politiken - tillit, lojalitet och sekretess (secrecy). Låt oss ta en närmare till på dessa, specifikt sekretessen.

Människan som social varelse arbetar ständigt utifrån olika växande beroende- och tillitscirklar. Låt mig förklara. En skiss av en sådana beroendecirklar är till exempel för ett barn, börjandes från den inre cirkeln: modern, familjen, släkten, familjens vänner, samhället, det globala, världen, Gud. Tillitcirklar
uppstår i den mån som barnet lär sig att lita på olika personer. Alla skapta varelser är beroende av andra, men tilliten till den är något som måste växa fram och till en viss mån läras. Dessa cirklar är platser för personlighet och de är även platser för sekretess. Det finns en aspekt v det personliga som är doldhet, hemlighet, en slags dold skatt i personen. I och med att vi i vår tid håller på och uppleva den samtida dekonsturktionen av gemenskapen och därmed också individen, så ter sig genomskinlighet (som handlar om en "busieness"-etikts koncept om att tvinga tillit i en värld som inte kan lita) som det naturliga nästa steget för oss. Total genomskinlighet innebär personens död.

När det heliga, avskilda i människan försvinner, finns det inte längre någon orsak att hålla fast vid den interna integriteten. Vårt sätt att förstå integritet som en slags soppa av rätt utan ansvar gör detsvårt att förstå integritet som en karaktär som integreras till en god helhet. Svaret på längtan efter integritet (att bli integrerad som god del i ett större goda) har i vår tid översatts till en slags flykt in i en konsumptionsformad nihilism driven av en förståelse av min rätt. Jaget är inte ett avskilt heligt i förhållande till Gud och andra, och därför finns inte det enkilda som kunde, i förhållande till andra, skapa trohetsförbund och idka tillit. Därför faller hela grunden för sanningskapabla relationer. Utan hemligheter finns det inte tillit och ej heller tillit i relationer. När människan blir avklädd totalt naken (utan några hemligheter) inför den andre är det en form av förnedring (i den mån att den avklädde inte längre har själahemligheter). Allt är blottat, och allt blir genom blottningen den andres. Vilket i sin tur leder till desintergreringen av den blottade. Detta är även frukten av den cyniska sanningssägaren: ingenting heligt består, inte ens sanningssägaren själv.

Hemligheten i att upprätthålla en helig integration är villigheten att tänka tanken att Gud väljer att inte veta. Att Gud själv i Kristus lät sig själv begränsas, inte veta allt (åtminstone för en tid), skapar utrymme för relationsskapandet. När vi lär känna andra människor, gr vi det stegvis. Ett steg i taget får vi i en hälsosam realtion ta del av mer och mer av den andres uppenbarelse av sig själv. Det är vägen till att leva i ärlighet i kärlek. Sanningsserum skulle kunna göra oss ärliga, och vi kunde ju själv välja att ta sanningsserum för att "aldrig ljuga", men jag tror att det skulle vara ett övertramp på vår varelse. Vi skulle vanhelga oss själva. Det finns något världefull i själens hemligheter, de platser som till och med Gud frågar lov till att träda in i (eller som Gud låter bli att träda in i). Det är inte frågan om duplicitet utan om helighet, en del av människan är avskild från andra människors direkta kunskap. det finns en gömd del av oss som till en del är gömd även för oss. För den kristne sker detta även på ett djupare plan i och med att hon är en ny skapelse, gömd med Kristus hos Gud. Vi är aldrig fullt medvetena om vem vi är, både på grund av att vi som varelser ständigt förändras och formas, men även på grund av att det finns en doldhet i människan.

Doldheten hos människan är något heligt, något som bör behandlas som en ömtålig skatt. Att för snabbt ta tag i den, att söka vinna den utan tillit är att göra våld på en annan människa eller sig själv. När statsmakten gör människan till en genomskinlighet (enligt businessetikens mönster) har den gjort människan till ett ting - depersonaliserat henne. Att tvinga henne till total genomskinlighet är att ta människan med våld. Att tvingas tala sanning är våld. Oftast sker det i statsmaktens händer genom tortyr. Det finns en koppling mellan det som innebär att tala sanning i politiken och att vara sanningsenlig i politiken som inte skall alltför snabbt likställas. Också i politiskt avseende är tvång till avslöjande ett sätt att inta människan med våld. Vilket ofta sker det som sagt genom våld på kroppen. (Det bör påpekas att människan är kropp, och om hon tas med våld är det hon som tas med våld, inte bara hennes kropp.) Att tvingas till ohämmad sanningsförtäljade är ett sätt att ta en människa med våld. Sanning i form av total utblottelse kan vara att säga sanningen, men är det set samma som att leva sanningsenligt? Att dölja själahemligheter och inte vara totalt genomskinlig inför en annan kan ta fomrne av en lögn, men innebär det alltid att man inte levt sanningsenligt? Att tala sanning och leva sanningsenligt är således inte alltid samma sak.

För att de skall styrkas i sina hjärtan, förenas i kärlek och nå fram till hela den djupa och rika insikt som är kunskapen om Guds hemlighet, Kristus; i honom finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda. (Kol 2:2-3)