Inledning
Näe, nu! Vad är det för politisk teolog som bara okritiskt kan ta till sig den Hobbianska antropogonin?!
Carl Scmitt, vad har du gjort?! Hur kunde du gå med på at anta att det essentiella grundkonceptet i det politiska är fiendskap?! Jag förstår inte hur han kan ha utgått från och okritiskt svalt något sådant!
And I quote:
The essential, if you like, concept in Schmitt's work is the concept of the political. And he says the concept of the political comes down to the distinction between the friend and the enemy. In many ways the key concept is the enemy, and Schmitt goes back to examples like Cromwell and Cromwell's famous speech addressing parliament saying that there is a natural enmity between the Englishman and the Spaniard and it is in terms of that the natural enmity makes Englishness becomes English. It is only in relation to an enemy that the unity of the state is maintained. - Simon Crichley
Aaaaargh!
(Ok, nu har jag lugnat ner mig lite med hjälp av den kombinerade kraften av Engelsmännens och Spaniorernas agressionsterapi...)
Jag börjar med att ta en titt på en av Carl Schmitts grundtankar. Sedan följer en kort behandling av teologins återkomst in i den större akademiska världen. Orsaken till detta är att jag anser teologins återkomst in i universiteten på bredare front än bara inom de teologiska fakulteten vara en slags analogi av hur den teologiska medvetenhet kan hjälpa att bättre förstå politiken. Cavanaugh anser att liberalismen har kollapsat. I och med kollapaset har det väckts ett behov att förstå vad som har hänt. En del av dem som är engagerade i politiken ser som sitt behov att skapa en ny självförståelse och måste därför hitta olika vertyg som hjälpa den att nå den efterlängtade självförståelsen. Ett av dessa sätt är att engagera sig med teologin för att få en alternativ syn på det som skett och det som är. Det är här som analogin blir tydlig. Teologin in om den akademiska världen har givit tolkningsmodeller som kan nu användas utan för det som traditionellt setts somt teologins primärä akademiska fält, och kan dela med sig av sin kunskap inom andra områden. Det samma sker med politiska självförståelsens projekt.
Efter att sett på teologins nyfunna plats i den större akademiska världen går vi vidare att se på hur den politiska teologin lyfter upp de grundantaganden inom västvärldens liberala politik som gör meningsskiljaktighter omöjliga och hur det kan ändras.
Kort om Carl Schmitt
Carl Schmitt in the 1920's [...] argued that all forms of modern theories of the state are secularised theological concepts. For him political theology just meant that, [...] what you have in the study of modern political concepts are really kind of theological concepts in disguise. (Cavanaugh)
Carl Schmitts grundidé var att det inte finns något sådant som sekuläriserade politiska ideér, utan att alla politiska begrepp egentligen är hämtade från tidigare teologiska system. För att förstå orsaken bakom detta så bör man förstå teologi som ett projekt som ger verktyg att handskas med de stora livsfrågorna om ursprung, mål och mening. "All politics are theological in the sense that they marshal large transcendent visions of human origins and human destiny." (Cavanaugh) Utifrån deta perspektiv anser jag att man måste dra samma slutsats som Cavanugh gör, nämligen att alla politik ofrånkomligen är teologisk. Det är ofrånkomligt på grund av det sätt på vilket politiken fungerar. Den handskas med organiseradet av männiksoliv och kan därav endast göras utifrån en övergripande förståelse om ursprung, mål och mening (även om förståelsen är att livet är mållöst och utan mening). Det teologiska i politiken är därav ofrånkomligt.
Hur teologin lyckades slinka in i akademiska världen
För mig är en av de mest spännande delarna av denna föreläsning William Cavanughs insikter i hur teologin som en akademisk disiplin har lyckats komma tillbaka in i västvärldens akademier. Cavanaugh påstår att orsaken till att teologin har kommit tillbaka in i akadmemin är just på grund av de postmoderna eller poststruktularistiska tankegångarna som börjatinfluera akademin. Detta började, enligt Scott Stephens på 1980 och 1990-talet inom kritisk teori (critical theory). Genom att alla texter mittiallt befann sig på samma intertextuella plan, det vill säga de hade alla samma värde, så kunde nu även teologiska texter och därigenom teologiska ideer komma tillbaka in i den allmänna akademiska diskursen. Cavanaugh fortsätter med att peka ut hur Foucalts ideer kan hjälpa oss att vidare förstå hur teologin nu kan åter ses som en legitim akademisk disiplin.
Well I think it is the idea that there is not one single objective standard of scientific knowledge to which all discourses must adhere, but it is the idea that different kinds of knowledges are produced by different kinds of power, and vice versa and this is a part of Foucault's insight I think. Once you have made that move then there are all sorts of other kinds of things that can go on. - Cavanaugh
Det som Cavanugh lyfte fram om univeristetet historia i programmet var hur det tyska wissenschaft modellen för universitetes uppbyggnad lett till att teologin sakta marginaliserats som vetenskapsgren under 1900-talet. Den ifrågavarande modellen kategoriserade och legitimerade de olika vetenskapsgrenarna genom deras förmåga att uppbåda vetenskaplig fakta enligt den tidiga empiriska kunskapsmodellen. Wissenshaft modellen höll på och göra det svår för humanistiska vetenskapagrenar överlag, inte bara teologin. När empirismen som utgångspunkt för legitimerandet av de olika vetenskapgrenarna försvann öppnades det en helt ny möjligheter för de humanistiska vetenskapsgrenarna, däribland teologi. Problemet nu var att hitta en gemensam epistemologi, en förenande kunskapslära, som kunde agera riktgivande för universitetet. Men som Cavanaugh pekar ut, har detta inte hänt. Han återberättar en känd anekdot för att understäcka detta: "Clark Kerr, the ex-president of the University of California in the 1960s or 70s, said somewhere that the university was a collection of independent faculty entrepreneurs who are united over grievances over parking."
Milbank föreslår att teologin skulle kunna åter kronas som de vetenskpliga fakulternas drottning. Jag tvivlar på det. Orsaken är den att som det ser ut nu har en kunskapspluralism godkännts som en outtalad grundattityd inom universiteten. " So with the advent of things like postmodern and post-structural ideas then you begin to get the idea that there isn't simply one model of what counts as knowledge but there are many different kinds of knowledges and different kinds of power." ( Cavanaugh) Dessa sinsemellan incke-kongruenta kunskapsnarrativen gör det för tillfället omöjligt att skapa ett enande metanarrativ, samtidigt som det givit teologin en gyllene chans att smyga sin väg tillbaka in i unversitetsvärlden överlag. Det skall bli spännande att se på dessa tankar i vår egna Åboensiska universitetsmiljö.
Den meningsfulla meningsskiljaktighetens gåva
It's easier to start wars than to end them. It's easier to blame others than to look inward. It's easier to see what is different about someone than to find the things we share. But we should choose the right path, not just the easy path. There's one rule that lies at the heart of every religion - that we do unto others as we would have them do unto us. (Applause.) This truth transcends nations and peoples - a belief that isn't new, that isn't black or white or brown, that isn't Christian or Muslim or Jew. It's a belief that pulsed in the cradle of civilization, and that still beats in the hearts of billions around the world. It's a faith in other people, and it's what brought me here today. - Barack Obama
Här gör Obama det klassiska Hickska misstaget, han tager sinsemellan inkonguenta system, stympar dem och lägger sedan godtygligt ihop dem på ett sätt som går att användas för hans politiska syften. Voilá! den Obamska Religionsfrankenstein har blivit till! Den politiska teologin hjälper oss att se hur det kommer sig att ett sådant religionsmonster blivit till. De olika religionernas utövare skulle knappast känna igen den beskrivna religionen som sin egen. Vad innebär det för en kristen att älska en muslim som sig själv? Att göra honom eller henne till Jesu lärjunge. Vad innebär det för en muslim att älska en jude? Jag kan inte påstå att jag vet, men det är knappast det samma som att göra honom eller henne till kristen eller uppmana honom eller henne att förbli jude.
In other words, and here I am going to be specific, these cultures can only exist side by side when they have already been hollowed out and co-opted by liberal capitalism. In other words, these cultures can only exists side-by-side once they have been transformed into relatively meaningless commodities. - Scott Stephens
Om Obama skall lyckas med sitt religionssynkretistiska projekt, så måste han ta död på alla de egentliga olikheter som faktiskt finns i de olika religionerna i/och deras respektive kulturer. Det är genom att döda det annorlunda som man kan tvinga fram en enhet som inte är baserad på enhet utan enhetlighet. Ur min egen historia kommer jag otvingat att tänka på den upplevelse jag hade då jag först steg in i militärtjänstgöringen. Alla käddes av allt det yttre som tidigare hade varit ett uttryck för det unika och presonliga för att föras in i enhetlig uniform och utstyrsel. Alla var lika, det olika fanns inte i individerna utan istället skapades det olika (rang, uppgift osv.) genom systemets interna hierarki. Den heliga ordningen (hierarkhos) måste upprätthållas även om det blev till kostnaden av det individuella.
Det som Obama måste göra är att militärisera hela världen, tvinga in de olika narrativen under sitt eget narrativ (som i detta fallet är det kluriga talet om den "egentligen samma Guden" bakom alla religioner). Ännu ett prima exempel på hur pax romana ännu är den politiska strategin par excellance. Det svärdet gör är att den i detta fall inte dödar fienden, utan stympar fienden så att den inte längre kan vara annorlunda och därför inte heller fientlig. För att ta denna tanke vidare kan vi ta en titt på hur det ser ut när Stephens ger uttryck för hur den liberala, konsumptionistiska politiken får sitt främsta uttryck i de nordamerikanska matställena som kallas för food courts. Konsumenten får fritt välja och vraka enligt begär vad som hon själv finner som begäransvärt och kan kombinera fritt mellan olika kulinariska uttryck för olika kulturer. E pluribus unum - men till vilket pris?
"I think that political theology gives us the opportunity to recover is something like authentic profound meaningful disagreement." (Scott Stephens) För att ett sådant projekt skall kunna ros i land behövs det medveten, öppen diskussion som synliggör de ovannämnda spänningnarna. En av de mest grundläggande frågorna är hur man kommer till en förståelse av hur olikheter kan föras samman i en kärleksgemenskap. Det är en ofrånkomlig, konkret och praktiskt fråga. Det är en påtaglig utmaning både personligt, lokalt, internationellt och globalt. Det som behövs är en politisk teologi som kan synliggöra och ge vertyg för en förståelse av vad unifikationsprojektet egentligen går ut på. Det som genast kommer i mina tankar är en trinitarisk eukaristologi som har sitt ursprung i en bred dopförståelse. "The trinity is diversity in community in unity." (Ravi Zacharias) I nattvarden påminns och bekräftas de många att de är ett genom den nyfödelse in i en kropp som skett genom dopet. Utan att sticka under bordet med det så tror jag tillsammans med Milbank (men antagligen av helt olika orsaker) att kristendomen erbjuder världen de för tillfället bästa tankemässiga verktygen för att hantera förstå och hantera enhetsproblematiken.
Den liberarla antropogonin a lá Hobbes erbjuder inte en långsiktig lösning på det dilemma som fiendskapen mellan olika i världen är. Om människorna i ursprunget är fiender så är alla försök att föra dem samma i grunden artificiella. Det är endast med en gemenskaps och enhetsbaserad lära om människans ursprung som ett försök av att föra olika människor samman som kan beskrivas som försoning. Obama behöver en större bild, annars hamnar han att stympa en hel massa medlemmar för att få alla att rymmas med i den amerikanska fridens enhet. Och den politiska teologin kan ge vissa verktyg för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar