Den Politiska Kyrkan a lá Cavanaugh

The Blackwell Companion to Political Theology: Church (by William t. Cavanugh)

Inledande allmänna kommentarer

Jag tror det blir bra att läsa lite sammanfattande artiklar efter att ha plöjt igenom lite av Milbanks funderingar. Jag tror att det hjälper att binda samman saker som annars kan lämna och hänga fritt som relevnata i sig själv men utan större relevans till den större helheten. Jag skall även söka att hålla mig till lite kortare text denna gång. Tack till Oscar för att han påpeka detta åt mig och hoppas att du, Patrik, ändå orkar läsa åtmisntone lite mer djupgående det som prodcerats under kursen.

Inledning

Any adequate ecclesiology must acknowlegde the political implication of two crucial theological data: first, there is no separate history of politics apart from the history of salvation; and second, the church is indispensable to the history of salvation. (Cavanaugh s. 393)

Cavanaugh påpekar hur absurt det är att teologer som behandlar politisk teologi kan tala om teologi och politik utan att egentligen engagerasig med kyrkan. Orsaken till detta anser Cavanaugh är just den sekuläristiska föruppfattningen att staten och kyrkan i grund och botten inte har med varandra att göra. Detta har även lett till att man verkar tycka att det är ok att se kyrka bidra till den politiska debatten (t.ex.) men att man inte ser kyrkan i sig själv som en politisk entitet.

  
Israel och kyrkans kropp

At the heart of the modern reluctance to see the church as itself a type of politics is the inability to it as more than a gathering of individuals, who are assumed to be the real subject of salvation. In the biblical witness, however, salvation is inherently social. (Cavanaugh s. 394)

 "The history of salvation is not told separately from the history of politics." (Cavanaugh s. 394)
 Cavanaugh citerar ett långt stycke av Lohfink för att visa hur frälsningen inte kan vara en allmän sanning, utan måste ha en början och en pratikuläritet för att därifrån växa fram som en kropp gör från det att den först fått sin början. Ett av uttrycken för detta är synagogorna som inte var en kononia, en slags underornad del av ett samhälle, utan en tertium quid (lat. en tredje sak som är liknande till två olika men avskild från båda). "The chuch was not a mere part of the whole but was itself a whole, whose interests were not particular but catholic; they embraced the fate of the entire world." (Cavanaugh s. 395-6) Kyrkan är allstå inte en mystisk kult som är en del av koinonia, utan en extra, annorlunda del som är samtidigt likadan men ändå av olika ursprung och med både olik ontologi och teleologi. "The church was to be the visible eschatological sign of God's plan of of salvation for all of creation." (Cavanaugh s. 396)


Kristendom och kyrka

Constantine was not the beginning of political theology, but rather the represented the shift in Christian thinking and practice regarding how the kingdom of God was being manifeste in the world. (Cavanaugh s. 397)

Den konstatnianska skiftining orsaka enligt Cavanugh inte en skillnad i vad kyrkan var utan hur kyrkan var i förhållande till Guds frälsningsverk i historien. Sättet på vilket detta pratiserades fick sitt slut på 1900-talet enligt Cavanugh. "What we have lumped together under the term "Christendom" is in fact a very complex series of attempts to take seriously the inherently political nature of the church and its insturmental role integral salavation of the world." (Cavanaugh s. 397) Så det som egentligen håller på att ske i och med uppvakanadet av den politiska teologin kan i Cavaughsiska termer beskrivas som ett återupptäckande av en politisk ecklesiologi. Kyrkan, som inte längre är kyrka på det sätt den har vant sig i väst att vara efter Konstantin, måste mittiallt komma fram till vad den är och hur den skall förstå sin plats i Guds frälsande av världen som en politisk verklighet. De stirdena mellan de ecklesiala och civila makterna under den konstanianska eran beror inte på att dessa makter missförstått sina ansvarsområden, utan på grund av att kyrkan och politiken är oskiljaktiga. Kyrkans anvndining av våld kunde motiveras som ett nödvändigt ont ur et Augustinskt perspektiv under en tid men fick under tolvhundratalet ge vika pågrund av återupptäckten av Aristoteles och den romerska lagen.

På grund av den senare separationen av kyrka och det politiska, tillsammans med en dekonsturktion av det enade hela (tid och rum separeras och senare även det spatiala och andliga) bereds det rum för den nationala staten att bli en självständig polismakt som har rätten att utöva dödlig kraft över kroppar medan kyrkan blir undanskuffad att ta hand om icke-kropsliga själar. Kyrkan krymper från sin eskatologiska omhändertagarroll till en slags stackars liten "religion" i det sekulära spelet. "The church has finally been freed from Christendom, from the ambiguities of the wielding of coercive power. We have not, however, been freed from the question of the political nature of the chruch." (Cavanaugh s. 399) 


Indirekt politisk ecklesiologi

Cavaugh utvecklar vidare tanken om hur den politiska teologin i vissa fall har i efter-kristndomstiden börjat ta det politiskt teologiska ansvaret på alvar, men arbetar fortfarande ur ett slags upplysnignsideal angående kyrkan som en religion som gör indirekt påverkan på det politiska och inte en enskild politisk kropp. Detta i sin tur skapar blott en ny form av sekulärt konstuerad kristendom. (Cavanaugh s. 400) För att visa på de olika sätt som detta gör på tar han exempel ur Jacques Martains, Courtney Murrays och Reinhold Neiburhs politiska teologier. Alla dessa tre olika politisk teologiska verk baserar sig på en individalistik syn där det är den enkilde kristne som kämpar inom en skulär värld för att influera den med det goda. Individen, inte Kristi kropp, är den aktiva medlemmen.

Vidare blir Johann Metz politiska teologi en skalg mellanfas i och med att den utgår från att det är rätt och värdigt att det politiska och kyrkliga skall säras. Han arbetar utfifrån sekulära premisser men visar dock på kyrkan som en politisk kropp som gör indirekt påverkan på den politiska världen. "The work of Gustavo Gutiérrez has the great merit of emphasizing that there are not two histories, one sacred and one profane, one of salvation and one of politics." (Cavanaugh s. 402) Gutiérrez ser dock inte kyrkan som en politisk kropp utna mera som ett instrument för politisk förändring. Det är inte frågan om att världen kommer in i Kristi kropp, utan att fortfarande att en indirket, instrumentel formning av världen sker genom kyrkan.


Kyrkan som "Polity"

God's acts and human acts are not to be identified, but both take place, as O'Donovan says, in the "one public history which is the theatre of God's saving purposes and mankind's social undertaking (O'Donovan 1996: 2). Central to this reimagining is the conviction that the church is at the heart of God's plan of salvation. (Cavanaugh s. 403) 

Kyrkan som en egen politks kropp är Cavanughs främsta och tydligen mest kända käpphästar. Och det verkar finnas en bra orsak till det.  "The church thus plays a central role in the transformation of the social order. The church itself  bears the fullness of God's politics through history." (Cavanaugh s. 403) Det som O'Donovan tar upp är kyrkans plats som vittne för staten och den plats där Guds fräslsingshistoria blir synlig. Men dock finns det inte mycket utrymme för andra temata än den av Christus victor. Vid klimax lyfter Cavanagh fram Hauerwas och allting blir bra! Jee! O'Donovan och Hauerwas står i två olika ändor av samma frälsnigshistoriska spektrum. Den förste representerar en position där tyngden ligger på Kristi redan fullbordade verk medan den andre står för det som inte ännu har kommit. Cavanaugh hänvisar till Hauerwas då han skriver att: "[t]he political task of the church in post-Christendom is to suffer rulers in as faithfully as possible, to the point of martyrdom if necessary, to wait upon the Lord and not persume to rule in his place." (Cavanaugh s. 404)

"Salvation history is not a subset of world history, but simply is the history - not yet complete or legible - of human action in a grace soaked world. [...] The church job is to try to discern in each concrete circumstance how best to embody the politics of the cross in a suffering world." (Cavanaugh s. 405-5) Kyrkan behöver alltdå vakna upp till sin natur som den historiska platsen för Guds frälsnade verk och inse att det som frälses är världen och att världen är till sin natur oundvikligt politiskt.