Milbanks artikel On Theological Transgression i hans bok The Future of Love (2009) behandlar de olika sätt på vilken teologin som metodologiskt sett är en diskurs som när den är baserad på de tre teologiska dygnerna (enligt Aquinas) tro, hopp och kärlek (vilka agerarinom den som metadiskursiva element) kan tillföra nya, subversia vinklingar på annars etabelarde, tillsynes oomkullrunkeliga diskurser. Detta var hittils den svåraste av de texterna jag läst av Milbank, och jag har konstaterat att den kräver mycket mera tid än vad jag för tillfället kan ge den. Mycekt intressant läsning, men tidvis utöver min kapacitet för tillfället. Dock är det intressant att följa med hur Milbanks teologiska projekt tar sig uttryck i praktiken. Milbank själv nämner hur han har haft som en av sina mål att återintegrera teologin som en definiernade del i det moderna kunskapsspelet. "Placing theology into the economy of knowledge has been my prime concern." - Milbank (I diskussionen tillsammans med bl.a. Hauerwas)
I artikeln, som egentligen är en respons till kritik som han fått för Theology and Social Theory, behandlar fem olika ämnen: de teologiska dygderna, tro och det sekulära förnuftet, tro och teologisk diskurs, tro och kyrklig praxis samt tro och sekulär praxis. Den inledande delaen introducerar samt etablerar de teologiska dygderna som inte bara epistemologiska korrektiv till upplysningstidens ideal om förnuftets överhöghet, utan som dess rättmätiga ersättare. Eller rättare sagt visar den hur upplysningstidens förnuftsideal har tagit den plats som rättmätigt tillhör de teologiska dygderna. Det blir mycket tal om varat och icke-varat samt deras relation till förnuftet och de teologiska dygderna. Främst är det en lång komplicerad utläggning som visar på varför det sekulära förnuftsbaserade tänkandet inte kan nå varat och hur "nåendet av varat" egentligen ser ut när det projektet har blivit korrigerat och omdefinierat av de tre
Efter det kommer andra delen som är en kommetar på hur tro fungerar som ett slags korrektiv i det sekulära. Jag tror att jag behöver arbeta mycket mer med det för att få något vettigt ur den delen. Den tredje delen behandlar förhållandet mellan tro och den teologska diskursen. Mycket intressant hur tron blir en ny slags form av teologisk metod där trons kapacitet att leva obekymrat med det okända (pågrund av att den inte vet utan litar) befriar den till att vara en mer omfattande metodologisk komponent än förnuftet. Den fjärde delen behandlar tro och den kyrkliga praxisen och hur pluralism egenligen kan bäst upprätthållas av kyrkan (och inte upplysningen). Den femte och avslutande delen behandlar tro och den sekulära praxisen, hur tron kan visa västvärlden att den egetliga vägen att gå inte är förnuftets utan kärlekens.
De teologiska dygderna
Milbank visar i artikeln hur upplysningstidens rationalistiska ideal är till sin natur nihilistisk på grund av att en immantistisk position oundvikligen leder till ett endast härvarande perspektiv som i sin tur gör både historien och framtiden till ingenting. Detta leder vidare till att människan i nuet lider av att inte ha något att vända sin tilltro till, vilket tidigare representerades av en muliticpitet av dygder (tro, hopp och kärlek - faith, hope and charity) som tillsammans agerade som ett slags positionerningssystem (ontologiskt gps) vilken hade förmågan att placera människan, livet/världen och Gud i rätt position till varandra. (Milbank, 2009 s. 148,152)
Tro, hopp och kärlek blir de tre orienterande "stämmingarna" som orienterar människan. "If hope is withouth foundation in reason, then its positive stance to the future must belong to a wider trust in the unknown, which is faith." (Milbank, 2009 s. 152) Orsaken till att ratio inte är tillräcklig är för att vi inte kan endast styras av förnuftet utan styrs lika mycket av olika sinnesstämmningar (stimmung/moods) som påverkar oss i lika stor grad som olika ideér och medvetna tankeprocesser. Tron kommer in som en räddare i nöden för att den inte påstår sig veta någonting utan har istället förmågan att lita på det okända. (Milbank, 2009 s. 152) Enligt Milbank finns det genast en motreaktion när man introduserar tron som en ersättare till förnuftet som vägar till det kända. Misttaget som görs är att man, enligt Milbank, missförstått pistis som gnosis. "But it [faith] does not "know a person" (not even Jesus), it merely trusts." (Milbank, 2009 s. 152) Vidare går Milbank till attack mot förnuftet som centrum:
Faith leaves the unknown as unknown and is always inconceivable without the via negativa which is not some sort of dissenting "minority report" distinct from dogmatic theology, but was always the path of classical theology (at least up to Duns Scotus). Therefore there is only a single faith - to have faith at all is to have faith in the transcendent God [...] It is a mood of trust that involves a being "persuaded" by the reach of a divine word beyond the scope of dialectics. (Milbank, 2009 s. 153)Vidare förklarar Milbank varför tro inte är farligt på grund av att även i farans stund så uthärdad den i hoppet och kärleken. Däremot är det det ensamma förnuftet som blir farligt på grund av att den måste redsa barriärer mot det okända och kämpa för sitt territorium med alla makt, till och med våld. Mibank fortsätter att förklara hur det har uppstått en konstig förståelse av vilken plats det sublima har i förhållandet till det sköna. "Agaisnt this inheritance one must reclaim the beautiful as itself sublime, and inversely, the sublime unknown as eminentely beautiful for the trusting gaze of faith." (Milbank, 2009 s. 153) Tron, den litande blicken, kan se skönheten i varats flux. Utan denna aspekt av det sublima blir verklighetsuppfattningen stympad, varat förblir onått pågrund av att tron inte blivit aktiverad som en epistemologisk brygga till det som är. Skönheten och de tre teologiska dygderna är alltså i konspiration med varandra i förhållande till varat. men det är inte allts, som vi kan se senare i texten: "Being itself can never be securely and finally present: it is also beaitude (happiness), the good (the way things ought to be), the beautiful (the truly desirable), and so forth." (Milbank, 2009 s. 159)
Tro och kärlek lever i hoppet och tron tar sig uttryck i kärleken och kärleken är i tron utan mått. De agerar som en trefaldig teologisk habituell praxis som ständigt motiverar och informerar den som engagerar sig med dem.
Faith teaches no rule of measure, but it nonetheless trusts that there can be a shared ruling. At the same time, it already receives and narrates measure according to its own judgment. It already love:genuine transcendence includes a reception of the event of love as the arrival, in harmony with us, of the other. (Milbank, 2009 s. 153)
Tro och det sekulära förnuftet
Jag tror helt ärligt att jag inte förstod någonting av vad jag läste på dessa sidor. Jag tror att jag behöver en hel del studier i ontologins idehistoria och en hel del mera studier i Heidegger, Derrida, Eckhart, Lacan, Duns Scotus samt samtida postmodern ontologi och ontoteologi förrän jag skall ta mig an det på nytt. Tidvis trodde jag in vara räven på spåren, så jag mittiallt insåg att det var jag som var räven och befann mig burad inom min egen okunskap, oförmögen att ta tag i nykeln som så påtagligt låg i min hand. Spännande, definitivt en intellektuell roller-coster, en lsd trip in i en värld jag inte besökt på länge (dvs. att handska med en text som jag kunde läsa men inte begripa).
Tro och teologisk diskurs
Tro, hopp och kärlek agerar metadiskursiva "vägvisare. Tron anser det renaförnuftet vara det samma som ett privatiserat förnuft (immanetistiskt förnuft, som inte träder utanför sig själv, förnuftets självuppslukande autokrati). De tre teologiska metadiskursiva instumenten är även i ständigt pågånede relation till erfarenheten. "[T]he experience of faith is already understood as having the structure of "trust in the unknown." (Milbank, 2009 s. 162) Detta i sin tur leder till att erfaranheten och de tre teologiska dygnerna måste förankras i nuet, i en händelse, vilket sker genom narrativet. "If theology cannot be practiced apart from experience, but articulates it, then it is equally true that it is inseparable from narrative preformance. This is because it is the discourse of love as well as faith, and the love of God can only be received as an event, and therefore as narratable." (Milbank, 2009 s. 163) Teologins tar sig an doxologisk formi den berättelse som den på basis av erfarnehet berättar om varat."Narrative, along with liturgical praise (expressing faith, hope, an the love of God) remains the first-order discourse of theology." (Milbank, 2009 s. 163)
Tron som en av de metadiskursiva elementien kan instrumentaliseras av teologin för att föra in en synvikel in i olika teologiska diskurser en kil som, ifall den släpps in, kan leda till ett omkullkastande av hela den ifrågavarande diskursens axiom. "[T)heology risks transgression: it suggests that one may have faith that there can be right judgments and even points to a reception of a series of right judgments which is charity" (Milbank, 2009 s. 164) Den tro som Milbank behandlar är en aktiv epistemologisk komponent som bringar ständig medventhet om hur gappet mellan det okända och den kännande överbyggas av skönheten som är det flux som genomtränger varandet i i och med att den identifierat det verkligen begäransvärda (the truly desirable) och skapar en ny förståelse horisont som kan förstå erfarenheten av varat. När trosteologin kommer in i kontakt med annan teologisk diskurs så uppstår det våld på grund av att den andra diskursen är till sin natur våldsam och orsaker våldet även om den trosteologiska diskursen är till sin natur icke-våldslig.
Tro och kyrklig praxis
"The Church is not particular, not primarly an institution at all, but a dissemination of love which is the repetition of the occurence of complete love in the world, a bearing of evil and death within humanity to the point of their predatory unreality by the divine Logos itself." (Milbank, 2009 s. 166). Nattvaraden är den plats är kärleken sker. Det är platsen där inkratnionens tecken är verkligt för sig själv, Kristus ger sig själv åt sig själv som kyrkan. Kristi kropp får ta emot Kristi kropp - ett uttryck för kärlekens interna överflöd. Det finns tillräckligt, och oändligt övernog. Därför behövs inte mänskligt regemente i kyrka för att ändliga resurser skall delas jämnt, för att det finns ett överflöd av resureser kan det mänskliga regementet sakta avverkas genom en typ av ordnad anarki. (Milbank, 2009 s. 167).
Nattvarden blir inte en slags kultisk byteshandel, för att Gud tar allting, hela det skapade, och ger det tillbaka till oss i sig själv i övermått. Det är kulten som står emot allt som kultiskt sett handlar om att göra handel med Gud. "Gud, du får dethär av mig, så får jag detdär av dig."
"The Church is all that it has actually been, since it holds no guarnatiee against the possibility of human corruption, and the corruption of the best is the worst." (Milbank, 2009 s. 167).
"The Monk mutates readily into Frankenstein." (Milbank, 2009 s. 168). Det sker när Kyrkan har glömt bort att den är Kyrkan. Munken, som står för tidigare hemskheter gjorda i kyrkans namn, blir till Frankenstein på grund av att de egentligen bär på samma dna.
De blir till i stället som uppstår när kykan lämnar sin plats. "It may appear shocking to insist that on what the true social body is the body of Christ, and yet, as a matter of fact, our deepest notions of body to which we still appeal [...] trace back to to this notion of the sacerd body. My endeavour is to show that to lose the sacrality is also to lose the body - for a virtual wasteland."(Milbank, 2009 s. 169)
Vad Milbank kommer fram till är att Kristendomen har en större kapacitet att bättre kunna upprätthålla pluralism än Upplysningen.
Tro och sekulär praxis
Neokapitalismen är enligt Milbank orsaken till de fattigast hunger, naturens förgiftning, historisk minnesförlust och så vidare. (Milbank, 2009 s. 171) Teologens uppgift är enligt honom att hitta vad som kan agera som motkraft till denna rörelse. För att använda en illusrtation av Ravi Zacharias om hur kulturen är religionens kläder, så säger Milbank i Battailes tankegångar att kapitalismen är sekulärismens praktiska form. "I suggest that political hope can only now be sustained through a practice of the theological virtues." (Milbank, 2009 s. 172)
Avslutningsvis kan sägas att upplysningens ratio i sig själv är inte tillräckligt som medel för västvärlden enligt Milbank. "To say that only charity abides, is to say that only the community of love abides." (Milbank, 2009 s. 153) Kyrkan är det som upprätthåller kärleken i världen. Det enda värdiga målet för västerlandets ansträngingar och det enda möjliga medlet för att uppnå det är just detta ena oundvikliga och obortfrånkomliga - kärlek. Och denna kärlek har som ständiga medkämpar hopp och tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar