John Milbank: The Body by Love Possessed

Inledning

"[T]o some Christians it appears almost axiomatic that they must occupy a "middle ground" in politics, because they confuse a commitment to mediation with a commitment to "compromise." (Milbank 2009, s. 76)

Denna artikel var hittils den mest lättlästa av de Milbanks artiklar om politisk teologi som jag kommit i kontakt med. Jag antar att det beror på en kombination av att ha läst en del av hans tanakr tidigare, vilket gör det lättare att förstå honom, att artikeln faktiskt är lättare att förstå och att hans engelska är förvånansvärt lättillgänglig i denna text. För övrigt bör dock påpekas att artikeln nog lämpar sig att finnas inom kategorin "svår", men den är inte ogenomtränglig. Artikeln består av fyra olika delområden: 1) Hur teologin can etablerar sin legitimitet i den socioekonomiska domänen, 2) deindustrialisation, 3) kulturella attityder och teknologiska förändringar samt 4) teologiska slutsatser. Jag kommenterar de delarna i den mån jag har förstått dem och funnit dem relevanta.

För mig ter det sig som om Milbank arbetar på flera olika plan samtidigt, vilket gör att hans artiklar blir så kompakta och komplexa som de är. Istället för att skriva en bok dr han tar en sak i Tage så skriver han en artikel där han tryckt in alla sina tankar samtidigt. En av huvudpoängena är att ge kristendomen sin plats i samhällskritiken och att legitimera dess sammarbete med marxistisk systemkritik. I det att han etablerar det ovannämnda lyckas han också kommentra, behandla och sammanfatta långt mycket mer än vad man borde kunna göra på dessa fjuttiga 35 sidor.

Teologi, fakta och värden

"[F]or the problem is that our society in our society power and knowledge are so articulated that common sense" will declare that theology can have nothing of special importance to say concerning economic relationships. [...] Failing such a demonstration, it is likely that [...] ecclesiastical and theological commentary on socioeconomic affairs will be sucked into the vortex of ideological responses." (Milbank 2009, s. 76)

Milbank påstår att främst handlar teologins rätt att tala om politik om att tala om politik till de kristna. Om det politiska talet inte är en del av Gudstalet så blir det aldrig till politisk teologi. Genom att börja inom kyrkan så kan det vara initiellt kontraproduktivt med tanke på att agera som en samhällskommentator som tas på allvar av det sekulära samhället. "Church leaders have a total right to speak out there perception of immidiate distress, and are courageous if they refuse to allow fear of technical inadwquency to deter them from making moral comments." (Milbank 2009, s. 75) Vidare påpekar han även att ifall teologin å andra sidan vill ha en plats att tala i den ekonomiska diskursen, så är det en plats som teologin måste förtjäna. "If theology is to have right to speak in the socioeconomic domain, then it has to earn such a right." (Milbank 2009, s. 76)

"Ius (right) is first thought of as dominium or as power over property within a perspective that understood God's creative activity and relation to the world in terms of a arbitrary exercise of power." (Milbank 2009, s. 82) Det sekulära har börjat som en teologisk idé. Det är i grund och botten teologin som har skapat det sekulära i samhället. Milbank visar detta genom att ge en historisk överblick av hur det inom teologin skapades ett utrymme för vetenskaplig kunskap i förhållande till naturen. Detta i sin tur lede till en förståelse av en politisk kunskap som innefattade hos Hobbes en slags rymd av "teknisk, mänsklig kraft."(Milbank 2009, s. 82) Denna rymd blev senare förstått som en plats som Gud delegerat åt människan, ett slags moraliskt neutralt område. Detta anser Milbank att är den första sekulära rymden och den är skapad av teologin. Samma området är även det som Milbank senare konstaterar att är den "politiska ekonomins" område. Gud har blivt relegerad av teologin ur en del av verkligheten, så därför är det onödigt att tala om Gud i det området  (för att teologin har sagt att Gud inte är i det sekulära).


Neoliberalism och deindustralisering

Milbank anser att det är missvisande att tala om deindustrialisering, ett ord som anväds frekvent inom centern och högern. Det som har skett är inte en deindustrialisering utan en föränding av industrin mot en mer automatiserad form. Ej heller kan man tala om deindustrialisering i det akademiska, tvärt emot så har kapitalistismen format univeristeten till centran som styr enligt "managerialist criteria" och är formade på ett sådant sätt att de effektivt kan producera ekonomiskt och socialt tjänstebringande expertise. Av denna orsak är jag negativt inställt till den industrialisering av det akademiska som tillkommit vid Åbo Akademi efter den så kalla Bolognese Bologna processen.

Enligt Milbank skapar kapitalismen en favorisering av vissa typer av technologi. Automatiseringen av tidigare männiksogjorda arbeten sker genom att tidigare arbeten rutiniseras och delas upp. detta gör att de arbetsmoment som görs blir allt mindre och enkalre, vilket i sin tur gör det enkelt att tillverka maskiner som kan göra dessa minder och enklare arbeten istället för människan. Milbank anser att ofta kan en människa göra dessa saker bättre, men att industin på grund av rädsla för högre arbetskostnader och dispyter väljer att utföra arbetet med hjälp av maskiner istället. Inom det intellektuella arbetet pekar Milbank på Mike Cooley's bok Acrhitect or Bee? för att visa på hur kapitalismen även spjälker detta arbete och skapar ett samhälle där kreativt, intellektuellt arbete som kräver en sofistikerad och välutbildad population inte egentligen behövs eller äns skulle vara önskvärt. Den ständiga divisionen av arbetet leder i längden till en så djupt ingående kompartmentalisering (compartmentalization) att det inte finns de, enlig marxsisterna behövliga, upplysta individrena av orsaken att de är alltför specialiserade.

Kapitalismen har inte bara skapat en mekanisation av de tidigare handgripliga arbeten som att damma mattan (dammsugare), den har även lett till en expansion av det kommodiferade område den kan kapitalisera på (dammsugarindustrin). Denna expansion av sitt markandsområde sker inte bara i det partikulära (från att ha sålt billiga dammpiskor till att sälja dyra dammsugare) utan även i det globala (nu skall varje hem i Namibien ha en TV, mobiltelefon och en bil). Milbank pekar på hur Marx såg att de dehumaniserande konsekvenerna som det kapitalistiska systemet genererar blir allt svårare och svårare att lägga märke till på grund av att de blir mer och mer inkorporeras i ett svårbegripligt komplex som blir alltmer omfattande och djuprotat. Vilket i sin tur gör att systemläsningen genom marxsistiska glasögeon (marxistiska systemkritiska texter) blir allt svårare och de som läser texterna anser dem bli alltmer diffusa när det egentligen är de historiska processerna som texterna belyser som blir mer diffusa.

"In the coming years, there may be very few left who can decode the yet more subtle mystifications. Infinite division of physical and intellectual labour (and of reproductive labour), subtile survaillance of persons, and regualtion of behaviour through mind-control will perhaps render future tyranny non-apparent." (Milbank 2009, s. 85)




Arbete och kultur in Brittisk tradition

Läsningen av detta kapitel är som att lyssna til någon berätta en rolig anekdot om en familjehändelse där jag behöver ha levt och blivit uppfostrad av ifrågavrande familj för att förstå det roliga i det hela. Mönster och punchline finns nog däe, men själva poängen är inte rolig. Anekdotens kontext är för långt borta. Milbank ger sken av att kunna dra samman och komprimera stora historiska sammanhang och rörelser till några korta konsisa kommentarer. För att fullt ut kunna greppa dessa borde jag känna till den brittiska politikens detaljerade historiska händelser under de senaste trehundra åren (ibland även mer), men det har jag inte möjlighet att lägga mig in i inom ramen för denna uppgift.

Denna del av artikeln ger några intressanta kommentarer om den interna dynamiken mellan olika arbetsklasser och klassmedvetenhet samt hur det egentligen kan bli så att kapitalismen tar över sådant som tidigare varit den proletariaristiska kulturens grundstenar (biografer, sport, pubar och "ungdomsokaler") samt gjort dem till inkomstbringande kapitalistiska projekt. Dessa grundstenar kallar Steadman Jones för "tröstens kultur." (Milbank 2009, s. 98) Milbanks bild av kapitalsimen verkar vara en slags formlös behemont som slukar och förvandlar alltig den kommer i kontakt med och gör den likt sig själv.

I slutet på delen som behandlar arbetets plats i brittisk politisk tradition under de senaste århundraden konstaterar Milbank vikten av att de icke-fattiga att intellektuellt och materiellt ständigt identifiera sig med dem som är fattiga. Vidare påstår han även att vi inte skall glömma bort att de som exploaterar arbetskraften också de är djupast sett offer för ett system, som redan tidigare påvisats, blir alltmer komplext och svårdefinierat och därmed är bortom förmågan för de expoaterande att förstå. De som exploaterar arbetskraften är alltså inte medvetna om att de gör de. Gör inte detta de exploaterande oskyldiga? Eller gör det dem endast till inte tillräckligt smarta för att inse den exploatering de håller på med?


Kristendom, arbete, kapital och historia

Kapitelt behandlar mera explicit det mänskliga arbetets betydelse samt kristendomens förhållande till kapitalismen. Det intressanta som Milbank håller på med här är att söka att definiera var arbetet egentligen är. Vad är dess betydelse? Är arbete främst något som kan instrumentaliseras för att sedan kvantifieras för att till sist kommodifieras och, i Marxs ordalag, reifieras (sakifrieras)? Vad är arbete är alltså frågan. Utifrån det svaret kan man ur ett kristet perspektiv närma sig kapitalismen med mera än bara en odefinierad misstro. "The tehological apprasial of work is not merely to be deduced from Christian "principles", but rather is projected forwards by the whole history of Christian thought and practice." (Milbank 2009, s. 100)

Den första skillnaden Milbank gör är mellan biblisk och grekiskt arbetstänkande. Den grekiska arbetsförståelsen är att gudarna har gömt arbetes egenligta gåva och det är genom arbete som man kommer fram till det som man egentligen behöver. Det finns mycket av dessa Aristoleianska tankegångar som enligt Milbank är goda i och med att de fokuserar arbetet på arbetets mål och användarhet, och inte endast de utbyten som sker i samband med arbetet. Underliggande i detta finns dock en klar skiljedragning mellan arbete och "fritid" (leisure). Arbetes värde blir därför direkt bundet till den mängd ”fritid" som individen får samt den mängd konsumptionspotential som arbetet generar. Tanken är alltså att arbetes värde ligger utanför det själv, målet är fritiden och arbetet blir ett sätt att nå det målet. Istället för att arbetet skulle ha värde i sig själv. Fritiden är enligt Milbank även det egentliga stället där människan enligt Marx senare tankar kan utveckla sina individuella intellektuella och kreativa krafter.

Within the terms of thiss apparent collective/individual dichotomy, he [Marx] does not realize that the very division between necessary and plasurable must break down in a society where purely human work is the gratiutous produvtion of that which is precisely not necessary, namely the differance between nature and culture. All economic necessities ultimatley arrise within the economic system. (Milbank 2009, s. 101)

Leder detta till att vilodagen egentligen är en kristen extrapolationa av marxistiskt tänkande? Vilodagen under 1800-talets industrialiserade väst uppkom i förhållande till arbetarnas behov av vila i det alltmär övaransträngande och exploaterande urbana arbetsklimatet i dåtidens England. Jag tror att det finns en betydande skillnad mellan att tänka på tiden uppdelad i arbetsvecka/veckoslut och arbetsdag/vilodag, och jag tror att den skillnaden är djupast teologisk och kommer ur vår förståelse av vad arbete egentligen är. En fråga som jag funderat länge på och bett kring, och nu får jag mittiallt som bönesvar en arbetspartner (hehe) i Milbank. Spännande! Kapitalismen har alltså djupast sett format även vår tidsuppfattning, vilket också leder hos mig till djupare förståelse av varför Cavanughs uppmuntran till motstånd till konsumerismen är Kristen liturgi. Ty gudstjänsten agerar som omstrukturerande element i vår tidsuppfattning, livet handlar inte om arbetet, även om arbete är gott, utan om gudstjänsten. Vidare skall vi inte göra den aristotelianska-grekeiskt-gnostiska uppdelingnen (enligt Milbank) mellan arbete och njutning utan vidareutveckla arbetet som njutbar gudstjänst och vilodagen som firande av arbetes gåvor (både Guds och människans). Länge leve Sabbaten!

"God himself is fundamentally and primordially a worker, and our work is pleasurable beacuse it is the creative tending of God's universe. Work is an end in itself, although it is not the only end." (Milbank 2009, s. 101) Citiatet lägger en hel del saker på huvudet.  Milbank fortsätter med att kritisera den protestantiska arbetsetiken som en distortion av den egentliga kristna arbetsetiken. Benediktinermunkarna lyfter han fram som ett symptomatiskt uttryck för hur den kristna arbetsetiken står emot den klassiska grekiska arbetsetiken (som faktisk är även fortfarande synlig hos Augustinus levnadsideal). Munkarna sökte att kombinera theoria med skapade arbetet och låta båda två bli upptagna i gudstjänandets liturgi. För den kristne rekommenderar Milbank det följande: "

For the Christian, I want to suggest, there is a reversal of attitudes, a "transvalue of values" with regard to work. This consists in the fact that we are serious where others are trivial, and comic where others are weighed down with the wrong matters. I mean for us work is always a form of play (as Creation is for God) whereas "spare time" is the serious time of redemption,of our relation to others and to God. (Milbank 2009, s. 101)

I den andra delen påpekar Milbank hur kapitalismen i grund och botten är ett religiöst system som till sin natur är emot Kristus (antikristlig) och att marxismen kan ses mera som en samarbetspartner än en fiende till kristendomen i och med att den kan hjälpa till att identifiera det kapitalistika systemets religiösa natur. "[A]s Lucio Polletti points out, it is fundamental for Marx that there exists a parallel between the workings of the Christian religion and the capitalist economy. Marx believes that the capitalist economy actually works like a religion sustaining itself through the performance of systematic logic of mystification."  (Milbank 2009, s. 101) En av de främsta poängerna som jag hämtar med mig ur denna del är hur kapitalismen är ett mystifierande system. Vad detta innebär har vi varit inne på lite tidigare redan, men främst är det frågan om ett systems vida komplexitet genom att ha blivit så djupt integrerat in i samhället att den är gömd in i stukturerna av språket och självförstelsen. Människan är inte längre n agent inom ett samhälle där kapitalisitika tendenser finns, vilket kanske kunde sägas om samhällen några hundra år tillbaka, utan hon är kapitalist i ett samhälle som bär fortfarande på vissa mänskliga tendenser.

Slutsats

Summa summarum säger Milbank att det ser ut som om marxismen inte längre har kraft att kunna kritisera samhället på grund av den oförmåga att kombinera vetenkaplig kritik med utlevd etik, men att det sista hoppet för västvärlden verkar nu ha är kristendomen. Vidare påpekar han hur kapitalismen egentligen är ett till sin natur religiöst system som genom den liguistiskt-praktiska historiska mystisismen har kunna maskera sig själv så till den grad att man inte kan se a) dess religiösa och vidare b) dess tvingande och (därmed) anti-Krist:na natur. Genom att de kristna lever som kristna i en värld som inte är kristen så är det korset som avslöjar världen för det den är. Då Kristus var Kristus blev korset den naturliga följden av att han var Kristus. Detta i sin tur agerade som en avmystifierande akt av den romerska maktens totalitära och antikristna karaktär. Enligt Milbank kan dagen komma då kapitlaismen återinför korset som sätt att utöva sin makt, men att det problematiska kommer att vara att möjligheten finns att ingen kommer att se dessa kors.