Om att skåda ett lämlästad ursprung - Carl Schmitts politiska teologi

Inledning

Näe, nu! Vad är det för politisk teolog som bara okritiskt kan ta till sig den Hobbianska antropogonin?!

Carl Scmitt, vad har du gjort?! Hur kunde du gå med på at anta att det essentiella grundkonceptet i det politiska är fiendskap?! Jag förstår inte hur han kan ha utgått från och okritiskt svalt något sådant!

And I quote:

The essential, if you like, concept in Schmitt's work is the concept of the political. And he says the concept of the political comes down to the distinction between the friend and the enemy. In many ways the key concept is the enemy, and Schmitt goes back to examples like Cromwell and Cromwell's famous speech addressing parliament saying that there is a natural enmity between the Englishman and the Spaniard and it is in terms of that the natural enmity makes Englishness becomes English. It is only in relation to an enemy that the unity of the state is maintained. - Simon Crichley

Aaaaargh!

(Ok, nu har jag lugnat ner mig lite med hjälp av den kombinerade kraften av Engelsmännens och Spaniorernas agressionsterapi...)

Jag börjar med att ta en titt på en av Carl Schmitts grundtankar. Sedan följer en kort behandling av teologins återkomst in i den större akademiska världen. Orsaken till detta är att jag anser teologins återkomst in i universiteten på bredare front än bara inom de teologiska fakulteten vara en slags analogi av hur den teologiska medvetenhet kan hjälpa att bättre förstå politiken. Cavanaugh anser att liberalismen har kollapsat. I och med kollapaset har det väckts ett behov att förstå vad som har hänt. En del av dem som är engagerade i politiken ser som sitt behov att skapa en ny självförståelse och måste därför hitta olika vertyg som hjälpa den att nå den efterlängtade självförståelsen. Ett av dessa sätt är att engagera sig med teologin för att få en alternativ syn på det som skett och det som är. Det är här som analogin blir tydlig. Teologin in om den akademiska världen har givit tolkningsmodeller som kan nu användas utan för det som traditionellt setts somt teologins primärä akademiska fält, och kan dela med sig av sin kunskap inom andra områden. Det samma sker med politiska självförståelsens projekt.  

Efter att sett på teologins nyfunna plats i den större akademiska världen går vi vidare att se på hur den politiska teologin lyfter upp de grundantaganden inom västvärldens liberala politik som gör meningsskiljaktighter omöjliga och hur det kan ändras.

Kort om Carl Schmitt

Carl Schmitt in the 1920's [...] argued that all forms of modern theories of the state are secularised theological concepts. For him political theology just meant that, [...] what you have in the study of modern political concepts are really kind of theological concepts in disguise. (Cavanaugh)

Carl Schmitts grundidé var att det inte finns något sådant som sekuläriserade politiska ideér, utan att alla politiska begrepp egentligen är hämtade från tidigare teologiska system. För att förstå orsaken bakom detta så bör man förstå teologi som ett projekt som ger verktyg att handskas med de stora livsfrågorna om ursprung, mål och mening. "All politics are theological in the sense that they marshal large transcendent visions of human origins and human destiny." (Cavanaugh) Utifrån deta perspektiv anser jag att man måste dra samma slutsats som Cavanugh gör, nämligen att alla politik ofrånkomligen är teologisk. Det är ofrånkomligt på grund av det sätt på vilket politiken fungerar. Den handskas med organiseradet av männiksoliv och kan därav endast göras utifrån en övergripande förståelse om ursprung, mål och mening (även om förståelsen är att livet är mållöst och utan mening). Det teologiska i politiken är därav ofrånkomligt. 

Hur teologin lyckades slinka in i akademiska världen

För mig är en av de mest spännande delarna av denna föreläsning William Cavanughs insikter i hur teologin som en akademisk disiplin har lyckats komma tillbaka in i västvärldens akademier. Cavanaugh påstår att orsaken till att teologin har kommit tillbaka in i akadmemin är just på grund av de postmoderna eller poststruktularistiska tankegångarna som börjatinfluera akademin. Detta började, enligt Scott Stephens på 1980 och 1990-talet inom kritisk teori (critical theory). Genom att alla texter mittiallt befann sig på samma intertextuella plan, det vill säga de hade alla samma värde, så kunde nu även teologiska texter och därigenom teologiska ideer komma tillbaka in i den allmänna akademiska diskursen. Cavanaugh fortsätter med att peka ut hur Foucalts ideer kan hjälpa oss att vidare förstå hur teologin nu kan åter ses som en legitim akademisk disiplin.

Well I think it is the idea that there is not one single objective standard of scientific knowledge to which all discourses must adhere, but it is the idea that different kinds of knowledges are produced by different kinds of power, and vice versa and this is a part of Foucault's insight I think. Once you have made that move then there are all sorts of other kinds of things that can go on. - Cavanaugh

Det som Cavanugh lyfte fram om univeristetet historia i programmet var hur det tyska wissenschaft modellen för universitetes uppbyggnad lett till att teologin sakta marginaliserats som vetenskapsgren under 1900-talet. Den ifrågavarande modellen kategoriserade och legitimerade de olika vetenskapsgrenarna genom deras förmåga att uppbåda vetenskaplig fakta enligt den tidiga empiriska kunskapsmodellen. Wissenshaft modellen höll på och göra det svår för humanistiska vetenskapagrenar överlag, inte bara teologin. När empirismen som utgångspunkt för legitimerandet av de olika vetenskapgrenarna försvann öppnades det en helt ny möjligheter för de humanistiska vetenskapsgrenarna, däribland teologi. Problemet nu var att hitta en gemensam epistemologi, en förenande kunskapslära, som kunde agera riktgivande för universitetet. Men som Cavanaugh pekar ut, har detta inte hänt. Han återberättar en känd anekdot för att understäcka detta: "Clark Kerr, the ex-president of the University of California in the 1960s or 70s, said somewhere that the university was a collection of independent faculty entrepreneurs who are united over grievances over parking."

Milbank föreslår att teologin skulle kunna åter kronas som de vetenskpliga fakulternas drottning. Jag tvivlar på det. Orsaken är den att som det ser ut nu har en kunskapspluralism godkännts som en outtalad grundattityd inom universiteten. " So with the advent of things like postmodern and post-structural ideas then you begin to get the idea that there isn't simply one model of what counts as knowledge but there are many different kinds of knowledges and different kinds of power." ( Cavanaugh) Dessa sinsemellan incke-kongruenta kunskapsnarrativen gör det för tillfället omöjligt att skapa ett enande metanarrativ, samtidigt som det givit teologin en gyllene chans att smyga sin väg tillbaka in i unversitetsvärlden överlag. Det skall bli spännande att se på dessa tankar i vår egna Åboensiska universitetsmiljö. 

Den meningsfulla meningsskiljaktighetens gåva

It's easier to start wars than to end them. It's easier to blame others than to look inward. It's easier to see what is different about someone than to find the things we share. But we should choose the right path, not just the easy path. There's one rule that lies at the heart of every religion - that we do unto others as we would have them do unto us. (Applause.) This truth transcends nations and peoples - a belief that isn't new, that isn't black or white or brown, that isn't Christian or Muslim or Jew. It's a belief that pulsed in the cradle of civilization, and that still beats in the hearts of billions around the world. It's a faith in other people, and it's what brought me here today. - Barack Obama

 Här gör Obama det klassiska Hickska misstaget, han tager sinsemellan inkonguenta system, stympar dem och lägger sedan godtygligt ihop dem på ett sätt som går att användas för hans politiska syften. Voilá! den Obamska Religionsfrankenstein har blivit till! Den politiska teologin hjälper oss att se hur det kommer sig att ett sådant religionsmonster blivit till. De olika religionernas utövare skulle knappast känna igen den beskrivna religionen som sin egen. Vad innebär det för en kristen att älska en muslim som sig själv? Att göra honom eller henne till Jesu lärjunge. Vad innebär det för en muslim att älska en jude? Jag kan inte påstå att jag vet, men det är knappast det samma som att göra honom eller henne till kristen eller uppmana honom eller henne att förbli jude.

In other words, and here I am going to be specific, these cultures can only exist side by side when they have already been hollowed out and co-opted by liberal capitalism. In other words, these cultures can only exists side-by-side once they have been transformed into relatively meaningless commodities. - Scott Stephens

Om Obama skall lyckas med sitt religionssynkretistiska projekt, så måste han ta död på alla de egentliga olikheter som faktiskt finns i de olika religionerna i/och deras respektive kulturer. Det är genom att döda det annorlunda som man kan tvinga fram en enhet som inte är baserad på enhet utan enhetlighet. Ur min egen historia kommer jag otvingat att tänka på den upplevelse jag hade då jag först steg in i militärtjänstgöringen. Alla käddes av allt det yttre som tidigare hade varit ett uttryck för det unika och presonliga för att föras in i enhetlig uniform och utstyrsel. Alla var lika, det olika fanns inte i individerna utan istället skapades det olika (rang, uppgift osv.) genom systemets interna hierarki. Den heliga ordningen (hierarkhos) måste upprätthållas även om det blev till kostnaden av det individuella.

Det som Obama måste göra är att militärisera hela världen, tvinga in de olika narrativen under sitt eget narrativ (som i detta fallet är det kluriga talet om den "egentligen samma Guden" bakom alla religioner). Ännu ett prima exempel på hur pax romana ännu är den politiska strategin par excellance. Det svärdet gör är att den i detta fall inte dödar fienden, utan stympar fienden så att den inte längre kan vara annorlunda och därför inte heller fientlig. För att ta denna tanke vidare kan vi ta en titt på hur det ser ut när Stephens ger uttryck för hur den liberala, konsumptionistiska politiken får sitt främsta uttryck i de nordamerikanska matställena som kallas för food courts. Konsumenten får fritt välja och vraka enligt begär vad som hon själv finner som begäransvärt och kan kombinera fritt mellan olika kulinariska uttryck för olika kulturer. E pluribus unum - men till vilket pris?

"I think that political theology gives us the opportunity to recover is something like authentic profound meaningful disagreement." (Scott Stephens)  För att ett sådant projekt skall kunna ros i land behövs det medveten, öppen diskussion som synliggör de ovannämnda spänningnarna. En av de mest grundläggande frågorna är hur man kommer till en förståelse av hur olikheter kan föras samman i en kärleksgemenskap. Det är en ofrånkomlig, konkret och praktiskt fråga. Det är en påtaglig utmaning både personligt, lokalt, internationellt och globalt. Det som behövs är en politisk teologi som kan synliggöra och ge vertyg för en förståelse av vad unifikationsprojektet egentligen går ut på. Det som genast kommer i mina tankar är en trinitarisk eukaristologi som har sitt ursprung i en bred dopförståelse. "The trinity is diversity in community in unity." (Ravi Zacharias) I nattvarden påminns och bekräftas de många att de är ett genom den nyfödelse in i en kropp som skett genom dopet. Utan att sticka under bordet med det så tror jag tillsammans med Milbank (men antagligen av helt olika orsaker) att kristendomen erbjuder världen de för tillfället bästa tankemässiga verktygen för att hantera förstå och hantera enhetsproblematiken.

Den liberarla antropogonin a lá Hobbes erbjuder inte en långsiktig lösning på det dilemma som fiendskapen mellan olika i världen är. Om människorna i ursprunget är fiender så är alla försök att föra dem samma i grunden artificiella. Det är endast med en gemenskaps och enhetsbaserad lära om människans ursprung som ett försök av att föra olika människor samman som kan beskrivas som försoning. Obama behöver en större bild, annars hamnar han att stympa en hel massa medlemmar för att få alla att rymmas med i den amerikanska fridens enhet. Och den politiska teologin kan ge vissa verktyg för det.

Sanning, genomskinlighet och sanningsenlighet

"Hell no! If I do Reinhold Niebuhr one more time, people will think I got a fetish!" - Hauerwas

Inledning

Vad innebär det at tala sanning i det offentlig rummet? Homo verum - den sanna människan - vad är det? Är det som min mormor brukar säga: "Int ska man ljug, men int bööv man alltjämt beräät allting." Leder teologin om det mindre onda, som Bonhoeffer är så känd för, även till ett förminskande av det onda? Angående lögner så verkar Bonhoeffer ständigt återkomma till en stituationsetisk klassiker: världen är svartvit - därför kan vi inte agera utifrån pliktetiska förutsättningar. Å andra sidan är Hauerwas även känd som den som ständigt kämpar mot "quandry ethics" - problem baserad etik, istället för verklighetsbaserad etik. Och det är väl just det som Bonhoeffer talar om. Komplxiteten i hans resonemang om att tala sanning i det politiska spelet kommer ur den faktiska sanningssägningssituationens (wow, vilket ord) komplexitet. Det innebär inte att man kan, på grund av att varkligheten är komplex, kalla lögn för sanning och vise versa. Det är här som teologin om det mindre onda kommer fram. Märk väl att Bohoeffer är medveten om vad hand håller på med. Det heter teologin om det mindre onda, inte teologin om det mindre goda. Lögn är kögn, men det finns värre saker än att ljuga. Lögn är lögn, men det finns situationer där det mest sanningsenliga är att ljuga (ävenom om det inte gör lögnen till något annat än just lögn).    

No one can speak the truth if still he has not mastered himself. He cannot speak it, but not because he is not clever enough yet, the truth can be spoken only by someone who is already at home in it not by someone that still lives in falsehood and reaches out from falsehood to truth just on one occasion.

Jag förstår varför Hauerwas dras till Bonhoeffer. Att tala sanning är något man måste lära sig, det är inget som kommer per automatik. Det är ej heller något som kommer endast genom att besitta en moraliskt sett god karaktär (men mer om det nedan). Vad är då det som politiken behöver enligt Bonhoeffer? Är det inte just dessa morlaiskt sett goda människorna som alltid talar sanning? Mitt eget svar skulle vara att politiken behöver leva i en större värld, där den inte är det sista ordet eller sista beslutet. Det är en sådan värld där Bonhoeffers syn på kyrkans gåva åt politiken blir förståelig. Gåvan som kyrkan ger åt varje politiker enligt Bonhoeffer är den sanningsenliga proklameringen av evangeliet. Främsta orsaken till att detta inte ses som en gåva är på grund av att de demokratiska väldena, som till sin natur baserar sig på kompromiss, ser sanning som irrelevant. Boenhoffer i in tur såg att detta utlämnar det politiska till möjligheten att ty sig till våld. Hauerwas anser i enlighet med Karl Barth att ett samhälles hälsa kan mätas i dess villighet och öppenhet för att evangleiet proklameras fritt som sanning. Bonhoeffer var emot varje försök att kompensera sanning med kompromiss för att vara överens. På en fredskonferens i Tjeckoslovakien 1932 vägrade han gå med på en fokusering på praktiska ting som en väg till enhet på bekostnad av av de djupare teologiska sanningarna. Bonhoeffer ansåg att kyrkan skall värdera sannignnen högre än allt annat. Och ändå deltog han i Hitlerhälsningen medans hans skräckslagna biograf såg på. "Thruth is alive just as musch as any thing." Jag anser att man kan se Bonhoeffers realtion till sanningstalandet som så att  sanningsenligheten (inte sanningen) formas efter situationen. Det innnebär inte att den är till sin natur relativ, utan att det är olika aspekter av samma sanning som bör komma fram starkare vid olika tidpunkter. Ibland verkar tystnad vara sanningens starkaste ord. Det finns något spännande här att upptäcka och lära sig av.

När Bonhoeffer är tyst, tiger sanningen (när Bonhoeffer talar, talar sanningen engelska utan tysk accent).

Den totala genomskinlighetens själadödande förbannelse

Den fråga jag vill diskutera lite är vilken rätt statsmakten har att tvinga den enskilde att tala sanning? Måste varje medborgare alltid tala sannig, och under vilka omständigheter? Räcker det för den kristen att odla en god karaktär för att alltid kunna tala sanning?

Den lilla twisten i berättelsen kommer då Bonhoeffer menar att det inte är blott frågan om att få en dygdig karaktär för att kunna tala sanning, utan att det etiska är anknytet till verkligheten. Vilket innebär att det en slags villkorslös sanningstalande karaktär hos en trogen medborgare inte är nog. Istället måste situationen i vilket sanningens skall talas utvärders för att förstå på vilket sätt sanningen skall talas, hur sanningne tar sin form i den specfika situation och huruvida talandet av "enkel" sanning i den ifrågavarande situationen skulle vara sanningsenligt. I föreläsningen nämner Hauerwas ett exempel på hur ett barn under en skollektion frågas av läraren huruvida hennes far ofta kommer hem berusad. Barnet svarar nekande, vilket Bonheffer nog kallar för en lögn, men säger att skulden för lögnen egentligen ligger på läraren som frågat barnet denna fråga. Det är mera sanningsenligt för barnet att inte avslöja familjens hemlighet, enligt Bonhoeffer, än att svika sin familj. Huruvida vi, med tanke på familjevåld och ”socialen" skulle säga det samma om situationen skall jag inte gå in på här. Det jag håller mig till är dock dessa olika sanningselement som Bonhoeffer arbetar med i förhållandet till politiken - tillit, lojalitet och sekretess (secrecy). Låt oss ta en närmare till på dessa, specifikt sekretessen.

Människan som social varelse arbetar ständigt utifrån olika växande beroende- och tillitscirklar. Låt mig förklara. En skiss av en sådana beroendecirklar är till exempel för ett barn, börjandes från den inre cirkeln: modern, familjen, släkten, familjens vänner, samhället, det globala, världen, Gud. Tillitcirklar
uppstår i den mån som barnet lär sig att lita på olika personer. Alla skapta varelser är beroende av andra, men tilliten till den är något som måste växa fram och till en viss mån läras. Dessa cirklar är platser för personlighet och de är även platser för sekretess. Det finns en aspekt v det personliga som är doldhet, hemlighet, en slags dold skatt i personen. I och med att vi i vår tid håller på och uppleva den samtida dekonsturktionen av gemenskapen och därmed också individen, så ter sig genomskinlighet (som handlar om en "busieness"-etikts koncept om att tvinga tillit i en värld som inte kan lita) som det naturliga nästa steget för oss. Total genomskinlighet innebär personens död.

När det heliga, avskilda i människan försvinner, finns det inte längre någon orsak att hålla fast vid den interna integriteten. Vårt sätt att förstå integritet som en slags soppa av rätt utan ansvar gör detsvårt att förstå integritet som en karaktär som integreras till en god helhet. Svaret på längtan efter integritet (att bli integrerad som god del i ett större goda) har i vår tid översatts till en slags flykt in i en konsumptionsformad nihilism driven av en förståelse av min rätt. Jaget är inte ett avskilt heligt i förhållande till Gud och andra, och därför finns inte det enkilda som kunde, i förhållande till andra, skapa trohetsförbund och idka tillit. Därför faller hela grunden för sanningskapabla relationer. Utan hemligheter finns det inte tillit och ej heller tillit i relationer. När människan blir avklädd totalt naken (utan några hemligheter) inför den andre är det en form av förnedring (i den mån att den avklädde inte längre har själahemligheter). Allt är blottat, och allt blir genom blottningen den andres. Vilket i sin tur leder till desintergreringen av den blottade. Detta är även frukten av den cyniska sanningssägaren: ingenting heligt består, inte ens sanningssägaren själv.

Hemligheten i att upprätthålla en helig integration är villigheten att tänka tanken att Gud väljer att inte veta. Att Gud själv i Kristus lät sig själv begränsas, inte veta allt (åtminstone för en tid), skapar utrymme för relationsskapandet. När vi lär känna andra människor, gr vi det stegvis. Ett steg i taget får vi i en hälsosam realtion ta del av mer och mer av den andres uppenbarelse av sig själv. Det är vägen till att leva i ärlighet i kärlek. Sanningsserum skulle kunna göra oss ärliga, och vi kunde ju själv välja att ta sanningsserum för att "aldrig ljuga", men jag tror att det skulle vara ett övertramp på vår varelse. Vi skulle vanhelga oss själva. Det finns något världefull i själens hemligheter, de platser som till och med Gud frågar lov till att träda in i (eller som Gud låter bli att träda in i). Det är inte frågan om duplicitet utan om helighet, en del av människan är avskild från andra människors direkta kunskap. det finns en gömd del av oss som till en del är gömd även för oss. För den kristne sker detta även på ett djupare plan i och med att hon är en ny skapelse, gömd med Kristus hos Gud. Vi är aldrig fullt medvetena om vem vi är, både på grund av att vi som varelser ständigt förändras och formas, men även på grund av att det finns en doldhet i människan.

Doldheten hos människan är något heligt, något som bör behandlas som en ömtålig skatt. Att för snabbt ta tag i den, att söka vinna den utan tillit är att göra våld på en annan människa eller sig själv. När statsmakten gör människan till en genomskinlighet (enligt businessetikens mönster) har den gjort människan till ett ting - depersonaliserat henne. Att tvinga henne till total genomskinlighet är att ta människan med våld. Att tvingas tala sanning är våld. Oftast sker det i statsmaktens händer genom tortyr. Det finns en koppling mellan det som innebär att tala sanning i politiken och att vara sanningsenlig i politiken som inte skall alltför snabbt likställas. Också i politiskt avseende är tvång till avslöjande ett sätt att inta människan med våld. Vilket ofta sker det som sagt genom våld på kroppen. (Det bör påpekas att människan är kropp, och om hon tas med våld är det hon som tas med våld, inte bara hennes kropp.) Att tvingas till ohämmad sanningsförtäljade är ett sätt att ta en människa med våld. Sanning i form av total utblottelse kan vara att säga sanningen, men är det set samma som att leva sanningsenligt? Att dölja själahemligheter och inte vara totalt genomskinlig inför en annan kan ta fomrne av en lögn, men innebär det alltid att man inte levt sanningsenligt? Att tala sanning och leva sanningsenligt är således inte alltid samma sak.

För att de skall styrkas i sina hjärtan, förenas i kärlek och nå fram till hela den djupa och rika insikt som är kunskapen om Guds hemlighet, Kristus; i honom finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda. (Kol 2:2-3)

John Milbank: On Theological Transgression

Inledning

Milbanks artikel On Theological Transgression i hans bok The Future of Love (2009) behandlar de olika sätt på vilken teologin som metodologiskt sett är en diskurs som när den är baserad på de tre teologiska dygnerna (enligt Aquinas) tro, hopp och kärlek (vilka agerarinom den som metadiskursiva element) kan tillföra nya, subversia vinklingar på annars etabelarde, tillsynes oomkullrunkeliga diskurser. Detta var hittils den svåraste av de texterna jag läst av Milbank, och jag har konstaterat att den kräver mycket mera tid än vad jag för tillfället kan ge den. Mycekt intressant läsning, men tidvis utöver min kapacitet för tillfället. Dock är det intressant att följa med hur Milbanks teologiska projekt tar sig uttryck i praktiken. Milbank själv nämner hur han har haft som en av sina mål att återintegrera teologin som en definiernade del i det moderna kunskapsspelet. "Placing theology into the economy of knowledge has been my prime concern." - Milbank (I diskussionen tillsammans med bl.a. Hauerwas)

I artikeln, som egentligen är en respons till kritik som han fått för Theology and Social Theory, behandlar fem olika ämnen: de teologiska dygderna, tro och det sekulära förnuftet, tro och teologisk diskurs, tro och kyrklig praxis samt tro och sekulär praxis. Den inledande delaen introducerar samt etablerar de teologiska dygderna som inte bara epistemologiska korrektiv till upplysningstidens ideal om förnuftets överhöghet, utan som dess rättmätiga ersättare. Eller rättare sagt visar den hur upplysningstidens förnuftsideal har tagit den plats som rättmätigt tillhör de teologiska dygderna. Det blir mycket tal om varat och icke-varat samt deras relation till förnuftet och de teologiska dygderna. Främst är det en lång komplicerad utläggning som visar på varför det sekulära förnuftsbaserade tänkandet inte kan nå varat och hur "nåendet av varat" egentligen ser ut när det projektet har blivit korrigerat och omdefinierat av de tre musketörerna teologiska dygderna.

Efter det kommer andra delen som är en kommetar på hur tro fungerar som ett slags korrektiv i det sekulära. Jag tror att jag behöver arbeta mycket mer med det för att få något vettigt ur den delen. Den tredje delen behandlar förhållandet mellan tro och den teologska diskursen. Mycket intressant hur tron blir en ny slags form av teologisk metod där trons kapacitet att leva obekymrat med det okända (pågrund av att den inte vet utan litar) befriar den till att vara en mer omfattande metodologisk komponent än förnuftet. Den fjärde delen behandlar tro och den kyrkliga praxisen och hur pluralism egenligen kan bäst upprätthållas av kyrkan (och inte upplysningen). Den femte och avslutande delen behandlar tro och den sekulära praxisen, hur tron kan visa västvärlden att den egetliga vägen att gå inte är förnuftets utan kärlekens.



De teologiska dygderna


Milbank visar i artikeln  hur upplysningstidens rationalistiska ideal är till sin natur nihilistisk på grund av att en immantistisk position oundvikligen leder till ett endast härvarande perspektiv som i sin tur gör både historien och framtiden till ingenting. Detta leder vidare till att människan i nuet lider av att inte ha något att vända sin tilltro till, vilket tidigare representerades av en muliticpitet av dygder (tro, hopp och kärlek - faith, hope and charity) som tillsammans agerade som ett slags positionerningssystem (ontologiskt gps) vilken hade förmågan att placera människan, livet/världen och Gud i rätt position till varandra. (Milbank, 2009 s. 148,152)

Tro, hopp och kärlek blir de tre orienterande "stämmingarna" som orienterar människan. "If hope is withouth foundation in reason, then its positive stance to the future must belong to a wider trust in the unknown, which is faith." (Milbank, 2009 s. 152) Orsaken till att ratio inte är tillräcklig är för att vi inte kan endast styras av förnuftet utan styrs lika mycket av olika sinnesstämmningar (stimmung/moods) som påverkar oss i lika stor grad som olika ideér och medvetna tankeprocesser. Tron kommer in som en räddare i nöden för att den inte påstår sig veta någonting utan har istället förmågan att lita på det okända. (Milbank, 2009 s. 152) Enligt Milbank finns det genast en motreaktion när man introduserar tron som en ersättare till förnuftet som vägar till det kända. Misttaget som görs är att man, enligt Milbank, missförstått pistis som gnosis. "But it [faith] does not "know a person" (not even Jesus), it merely trusts." (Milbank, 2009 s. 152) Vidare går Milbank till attack mot förnuftet som centrum:

Faith leaves the unknown as unknown and is always inconceivable without the via negativa which is not some sort of dissenting "minority report" distinct from dogmatic theology, but was always the path of classical theology (at least up to Duns Scotus). Therefore there is only a single faith - to have faith at all is to have faith in the transcendent God [...] It is a mood of trust that involves a being "persuaded" by the reach of a divine word beyond the scope of dialectics. (Milbank, 2009 s. 153)

Vidare förklarar Milbank varför tro inte är farligt på grund av att även i farans stund så uthärdad den i hoppet och kärleken. Däremot är det det ensamma förnuftet som blir farligt på grund av att den måste redsa barriärer mot det okända och kämpa för sitt territorium med alla makt, till och med våld. Mibank fortsätter att förklara hur det har uppstått en konstig förståelse av vilken plats det sublima har i förhållandet till det sköna. "Agaisnt this inheritance one must reclaim the beautiful as itself sublime, and inversely, the sublime unknown as eminentely beautiful for the trusting gaze of faith." (Milbank, 2009 s. 153) Tron, den litande blicken, kan se skönheten i varats flux. Utan denna aspekt av det sublima blir verklighetsuppfattningen stympad, varat förblir onått pågrund av att tron inte blivit aktiverad som en epistemologisk brygga till det som är.  Skönheten och de tre teologiska dygderna är alltså i konspiration med varandra i förhållande till varat. men det är inte allts, som vi kan se senare i texten: "Being itself can never be securely and finally present: it is also beaitude (happiness), the good (the way things ought to be), the beautiful (the truly desirable), and so forth." (Milbank, 2009 s. 159)
Tro och kärlek lever i hoppet och tron tar sig uttryck i kärleken och kärleken är i tron utan mått. De agerar som en trefaldig teologisk habituell praxis som ständigt motiverar och informerar den som engagerar sig med dem.

Faith teaches no rule of measure, but it nonetheless trusts that there can be a shared ruling. At the same time, it already receives and narrates measure according to its own judgment. It already love:genuine transcendence includes a reception of the event of love as the arrival, in harmony with us, of the other. (Milbank, 2009 s. 153)

Tro och det sekulära förnuftet

Jag tror helt ärligt att jag inte förstod någonting av vad jag läste på dessa sidor. Jag tror att jag behöver en hel del studier i ontologins idehistoria och en hel del mera studier i Heidegger, Derrida, Eckhart, Lacan, Duns Scotus samt samtida postmodern ontologi och ontoteologi förrän jag skall ta mig an det på nytt. Tidvis trodde jag in vara räven på spåren, så jag mittiallt insåg att det var jag som var räven och befann mig burad inom min egen okunskap, oförmögen att ta tag i nykeln som så påtagligt låg i min hand. Spännande, definitivt en intellektuell roller-coster, en lsd trip in i en värld jag inte besökt på länge (dvs. att handska med en text som jag kunde läsa men inte begripa).

Tro och teologisk diskurs

Tro, hopp och kärlek agerar metadiskursiva "vägvisare. Tron anser det renaförnuftet vara det samma som ett privatiserat förnuft (immanetistiskt förnuft, som inte träder utanför sig själv, förnuftets självuppslukande autokrati). De tre teologiska metadiskursiva instumenten är även i ständigt pågånede relation till erfarenheten. "[T]he experience of faith is already understood as having the structure of "trust in the unknown." (Milbank, 2009 s. 162) Detta i sin tur leder till att erfaranheten och de tre teologiska dygnerna måste förankras i nuet, i en händelse, vilket sker genom narrativet. "If theology cannot be practiced apart from experience, but articulates it, then it is equally true that it is inseparable from narrative preformance. This is because it is the discourse of love as well as faith, and the love of God can only be received as an event, and therefore as narratable." (Milbank, 2009 s. 163) Teologins tar sig an doxologisk formi den berättelse som den på basis av erfarnehet berättar om varat."Narrative, along with liturgical praise (expressing faith, hope, an the love of God) remains the first-order discourse of theology." (Milbank, 2009 s. 163)


Tron som en av de metadiskursiva elementien kan instrumentaliseras av teologin för att föra in en synvikel in i olika teologiska diskurser en kil som, ifall den släpps in, kan leda till ett omkullkastande av hela den ifrågavarande diskursens axiom. "[T)heology risks transgression: it suggests that one may have faith that there can be right judgments and even points to a reception of a series of right judgments which is charity" (Milbank, 2009 s. 164) Den tro som Milbank behandlar är en aktiv epistemologisk komponent som bringar ständig medventhet om hur gappet mellan det okända och den kännande överbyggas av skönheten som är det flux som genomtränger varandet i i och med att den identifierat  det verkligen begäransvärda (the truly desirable) och skapar en ny förståelse horisont som kan förstå erfarenheten av varat. När trosteologin kommer in i kontakt med annan teologisk diskurs så uppstår det våld på grund av att den andra diskursen är till sin natur våldsam och orsaker våldet även om den trosteologiska diskursen är till sin natur icke-våldslig.


Tro och kyrklig praxis

"The Church is not particular, not primarly an institution at all, but a dissemination of love which is the repetition of the occurence of complete love in the world, a bearing of evil and death within humanity to the point of their predatory unreality by the divine Logos itself." (Milbank, 2009 s. 166). Nattvaraden är den plats är kärleken sker. Det är platsen där inkratnionens tecken är verkligt för sig själv, Kristus ger sig själv åt sig själv som kyrkan. Kristi kropp får ta emot Kristi kropp - ett uttryck för kärlekens interna överflöd. Det finns tillräckligt, och oändligt övernog. Därför behövs inte mänskligt regemente i kyrka  för att ändliga resurser skall delas jämnt, för att det finns ett överflöd av resureser kan det mänskliga regementet sakta avverkas genom en typ av ordnad anarki. (Milbank, 2009 s. 167).

Nattvarden blir inte en slags kultisk byteshandel, för att  Gud tar allting, hela det skapade, och ger det tillbaka till oss i sig själv i övermått. Det är kulten som står emot allt som kultiskt sett handlar om att göra handel med Gud. "Gud, du får dethär av mig, så får jag detdär av dig."
"The Church is all that it has actually been, since it holds no guarnatiee against the possibility of human corruption, and the corruption of the best is the worst." (Milbank, 2009 s. 167).

"The Monk  mutates readily into Frankenstein." (Milbank, 2009 s. 168). Det sker när Kyrkan har glömt bort att den är Kyrkan. Munken, som står för tidigare hemskheter gjorda i kyrkans namn, blir till Frankenstein på grund av att de egentligen bär på samma dna.
De blir till i stället som uppstår när kykan lämnar sin plats. "It may appear shocking to insist that on what the true social body is the body of Christ, and yet, as a matter of fact, our deepest notions of body to which we still appeal [...] trace back to to this notion of the sacerd body. My endeavour is to show that to lose the sacrality is also to lose the body - for a virtual wasteland."(Milbank, 2009 s. 169)

Vad Milbank kommer fram till är att Kristendomen har en större kapacitet att bättre kunna upprätthålla pluralism än Upplysningen.

Tro och sekulär praxis

Neokapitalismen är enligt Milbank orsaken till de fattigast hunger, naturens förgiftning, historisk minnesförlust och så vidare. (Milbank, 2009 s. 171) Teologens uppgift är enligt honom att hitta vad som kan agera som motkraft till denna rörelse. För att använda en illusrtation av Ravi Zacharias om hur kulturen är religionens kläder, så säger Milbank i Battailes tankegångar att kapitalismen är sekulärismens praktiska form. "I suggest that political hope can only now be sustained through a practice of the theological virtues." (Milbank, 2009 s. 172)

Avslutningsvis kan sägas att upplysningens ratio i sig själv är inte tillräckligt som medel för västvärlden enligt Milbank. "To say that only charity abides, is to say that only the community of love abides." (Milbank, 2009 s. 153) Kyrkan är det som upprätthåller kärleken i världen. Det enda värdiga målet för västerlandets ansträngingar och det enda möjliga medlet för att uppnå det är just detta ena oundvikliga och obortfrånkomliga - kärlek. Och denna kärlek har som ständiga medkämpar hopp och tro.

The Concise Milbank Dictionary Part 3: Theological Transgression

Ännu en artikel fylld med obskyra ord. Ifall någon tar sig an artikel så finner ni här nedan, i kronologisk ordning, en lista på de för mig mera obekanta ord eller ord som i artikeln verkar ha annan betydelse än den jag vant mig vid.

Ontotheology

means the ontology of God and/or the theology of being. It refers to a tradition of philosophical theology first prominent among medieval scholastics, notably Duns Scotus. In some usages, the term has been taken to refer to Western metaphysics in general.

Ontic

means having the status of real and ultimate existence.

In philosophy, ontic (from the Greek όντος = part. of ειναι = being) is physical (physite), real or factual existence.

Ecstasy

(or ekstasis) from the Ancient Greek, έκ-στασις (ek-stasis), "to be or stand outside oneself, a removal to elsewhere (from ek-: out, and stasis: a stand, or a standoff of forces)."

Entropy

1. Symbol S For a closed thermodynamic system, a quantitative measure of the amount of thermal energy not available to do work.

2. A measure of the disorder or randomness in a closed system.

3. A measure of the loss of information in a transmitted message.

4. The tendency for all matter and energy in the universe to evolve toward a state of inert uniformity.

5. Inevitable and steady deterioration of a system or society.

Flotsam

 

1. a. Wreckage or cargo that remains afloat after a ship has sunk.

b. Floating refuse or debris.

2. Discarded odds and ends.

3. Vagrant, usually destitute people.

Purport

1. To have or present the often false appearance of being or intending; profess: selfish behavior that purports to be altruistic.

2. To have the intention of doing; purpose.

1. Meaning presented, intended, or implied; import. See Synonyms at substance.

2. Intention; purpose.

Deferral

act of deferring or putting off until another time; postponement


Predation
 

1. The act or practice of plundering or marauding.

2. The capturing of prey as a means of maintaining life.

 

Inert

 

1. Unable to move or act.

2. Sluggish in action or motion; lethargic. See Synonyms at inactive.

3. Chemistry Not readily reactive with other elements; forming few or no chemical compounds.

4. Having no pharmacologic or therapeutic action.

 

Pejorative

 

1. Tending to make or become worse.

2. Disparaging; belittling.

3. A disparaging or belittling word or expression.

4.  (of words, expressions, etc.) having an unpleasant or disparaging connotation

 

 

Contest(ation)

 

1. A struggle for superiority or victory between rivals.

2. A competition, especially one in which entrants perform separately and are rated by judges.

1. To compete or strive for.

2. To call into question and take an active stand against; dispute or challenge: contest a will.

3. To struggle or compete; contend: contested with other bidders for the antique.

 

Perspectival

 

of or pertaining to the art of perspective, or represented according to its laws.

 

Vaunted

 

praised boastfully or excessively: the vaunted beauties of Paris.

  

Pursual 

 

the act of pursuing in an effort to overtake or capture; "the culprit started to run and the cop took off in pursuit"

 

Dispersive 

 

spreading by diffusion

Dissemination

 

1. To scatter widely, as in sowing seed.

2. To spread abroad; promulgate: disseminate information.

3. To become diffused; spread.

 

 

Blinkered

 

1. considering only a narrow point of view

2. (Individual Sports & Recreations / Horse Training, Riding & Manège) (of a horse) wearing blinkers

 

 

In nuce

 

In a nutshell. (lat.)

 

Ennui

a feeling of listlessness and general dissatisfaction resulting from lack of activity or excitement

 

 

Aporias (även aporetic)

 

1. A figure of speech in which the speaker expresses or purports to be in doubt about a question.

2. An insoluble contradiction or paradox in a text's meanings.

1. (Literature / Rhetoric) Rhetoric a doubt, real or professed, about what to do or say

2. (Philosophy) Philosophy puzzlement occasioned by the raising of philosophical objections without any proffered solutions, esp in the works of Socrates

[from Greek, literally: a state of being at a loss]

 

Impel

 

1. To urge to action through moral pressure; drive: I was impelled by events to take a stand.

2. To drive forward; propel 

 

 

Moot

 

1. Subject or open to debate  

2. To bring up as a subject for discussion or debate. 

 

Tantamount

 

Equivalent in effect or value

 

Denomination

 

(här antagligen) identifying word or words by which someone or something is called and classified or distinguished from others 

 

1. (Christian Religious Writings / Theology) a group having a distinctive interpretation of a religious faith and usually its own organization

2. (Mathematics & Measurements / Units) (Economics, Accounting & Finance / Currencies) a grade or unit in a series of designations of value, weight, measure, etc. coins of this denomination are being withdrawn

3. a name given to a class or group; classification

4. the act of giving a name

5. a name; designation

  

Thrall

 

someone held in bondage

 

Also called thraldom/thralldom the state or condition of being in the power of another person (jfr. träl - träldom)

Inexorably

Unable to be persuaded; relentless; unrelenting; Impossible to stop or prevent; inevitable; Adamant; severe

 

 

Diachronic

 

Of or concerned with phenomena, such as linguistic features, as they change through time.

Technocracy

 

A government or social system controlled by technicians, especially scientists and technical experts.

Retrenchment

1. A cutting down or back; reduction.

2. A curtailment of expenses.

 

Avant-Garde

 

Avant-garde represents a pushing of the boundaries of what is accepted as the norm or the status quo, primarily in the cultural realm. 

 

(French pronunciation: [avɑ̃ɡaʁd]) means "advance guard" or "vanguard".^[1] The adjective form is used in English, to refer to people or works that are experimental or innovative, particularly with respect to art, culture, and politics.

 

Spuriousness

 

1. Lacking authenticity or validity in essence or origin; not genuine; false.

2. Of illegitimate birth.

3. Botany Similar in appearance but unlike in structure or function. Used of plant parts.

 

Trundle

 

the practice of rolling large rocks or boulders down hillsides.

  

Fractal

 

a geometric pattern that is repeated at every scale and so cannot be represented by classical geometry

 

Nugatory

 

1. Of little or no importance; trifling.

2. Having no force; invalid. See Synonyms at vain..

 

Overweening

 

1. (of a person) excessively arrogant or presumptuous

2. (of opinions, appetites, etc.) excessive; immoderate

 

Hypostatize

 

To ascribe material existence to.

 

Sundered

 

To break or wrench apart; sever. See Synonyms at separate.

To break into parts.

A division or separation.

 

Autarchy

 

1. Absolute rule or power; autocracy.

2. A country under such rule.

 

Isomorphism

 

1. Biology Similarity in form, as in organisms of different ancestry.

2. Mathematics A one-to-one correspondence between the elements of two sets such that the result of an operation on elements of one set corresponds to the result of the analogous operation on their images in the other set.

3. A close similarity in the crystalline structure of two or more substances of similar chemical composition.

 

 Aliquids

 

?

 

 Ineffable

 

1. beyond words and description; inexpressible because words are inadequate or because uttering a name or description is forbidden

2. Something that lacks describable traits

 

Ruptures

 

state of being torn or burst open 

 

Wane

 

decline: grow smaller; "Interest in the project waned"

decrease in phase; "the moon is waning"

ebb: a gradual decline (in size or strength or power or number)

 

Umbrage

 

a feeling of anger caused by being offended

indignant: angered at something unjust or wrong

Having shade; shady 

 

 

Min Pol Teol status uppdatering

Encounter om Grace and the City 4 p

4 Milbank artiklar ur Future of Love 12 p
- Soverignity, Capital, Empire and Terror
- Stale expressions: The Management-Shaped Church
- Theological Transgressions
- The Body By Love Possessed

Encouter om L'Arche 4 p

Zizek om Materialism and Theology 5 p

Hauerwas och Milbank diskussion 4 p

Hauerwas Bonhoefferföreläsning 4 p

Encounter om Carl Schmitt 4 p

Cavanughs artikel om kyrkan i Blackwell Companion to Political Theology 1 p

Hagmans artikel om Liturgi och askes som motståndsyttringar i den tidiga kyrkan i Flumen saxonum sonans 2 p

In alles so far 40 p

Tack för en mycket givande kurs!

The Competitive Sons of Bitches - Hauerwas och Milbank i diskussion

Inledning


Nedan följer först citat ur föreläsnigen och sedan en reflektion över ett av Hauerwas uttalanden i början av anförandet. Jag börjar med att helt enkelt lista upp en hel massa citat från diskussionen som jag på ett eller annat sätt anser intressant för mig. Senare tar jag fasta på en tanke ur diskussionen och vidareutvecklar den i förhållande till kursens kontenta. Håll till godo!

Axplock ur diskussionen

(Spoiler warning!) Hauerwas självbiografi slutar med orden: ”I am a Christian, how interesting?!" - Hauerwas

"I've become a Christin by forcing myself to write as one. And by forcing myself to write as one I've lerned how to deny the self. Because writing is an ascetical discipline through which we learn to die. So that is what I hope is part of what I've learned through the doing of the book." - Hauerwas


"I hate pietism. I hate language of interiority. So I was trying to tell the story in a non-subjective manner." - Hauerwas

Hauerwas läser Milbanks blurb på boken: "Stanley Hauerwas, the most important living influence in Anglo-Saxen theology" till vilket han svarar "Which is bull-shit!" - Hauerwas

"I'm naturally good. My wife is naturally Christian. I don' think is good to be naturally anything, becasue it has to be made into habit."  - Hauerwas

"I am probably on my way to becomeing a bricklayer." - Milbank

"Placing theology into the economy of knowledge has been my prime concern." - Milbank

"I am a ecclesial whore. I have no idea why God made some of us ecclesially homeless in this time if isn't the hunger and thirst for Christian unity." - Hauerwas

"The Chruch has got to be the Chruch on the corner. [...] What being married to a priest makes us aware of is that this is about saying mass every week. This is about the formation of people." - Hauerwas

"All I know is how to be of service to the Christian people who claim me." - Hauerwas

"For me to become a Catholic in England would be too much of an individualistic decision." - Milbank

"The very physicality [of the Anglican Church in England], the sheer geographic spread of it is what it means to be catholic." - Milbank

"The reformation is based largely on voluntarism theology." - Milbank

"By criticising puritanism they [Shakespeare, Hooker?, Tomas Trahur?, John Donne] are discovering the absolute crucial importance of mediation. And that can mean mediation through culture, through  the natural world. It can also mean mediation through sex, which is there in John Donne." - Milbank

"To let the Anglican Church in England start with Henry VIII, I think is a misstake. As Bruce Kay (?) has argued, I think that you really have to see the Church of England as a regional form of Catholisim beginning with Bede." - Hauerwas

"The Church is not mainly a institution. It is a body formed by the Eucharist."  - Milbank

"When one is thinking about ecumenism, ones starting point should be, in some sense, disunity is an illusion. We are allready united att the more fundamental level [i.e. the Eucharist]. "- Milbank

Bretherthon: "Do you have any reflections on what the ecumenical dialogue with the church of the global south looks like?" Hauerwas: "The way porcupines screw - very carefully."

"We need a conversation between the intense practice of global south and the intellectual Christian revival in Europe and North America." - Milbank

"We need again to relate our Christian doctrines to our account of fundamental reality." - Milbank

"The secular world is never interested in liberal theology - why would they be? You know, nihilism light. Why bother? Why go there? You know, a sort of gently baptised Hegel, Heidegger, Derrida, Marx, whatever. You know, of course the secular world is never interested in that." - Milbank

"Increasingly humanism has collapsed." - Milbank

"The 20th century was philosophically a waste of time. Because it was trying to explore an anti-metaphysical space that eventually got completely deconstructed. It was the worst form of metaphysics because it was epistemology. What we now see is a massive return to metaphysics." - Milbank

"John does at such a high level what I have to do close to the ground." - Hauerwas (Inte undra på att jag dras mera till Milbank, jag gillar att flyga högt)

"I think most forms of lust today are really forms of greed." - Hauerwas

"The problem now is that we are morally obligated to be greedy in order to make the economies grow." - Hauerwas

"John wants to win, I want to survive." - Hauerwas

"Of course I want to win. Just because Christianity is about peace, humility and charity it doesn't mean we don't want to win. Because we want those virtues to win, to prevail and to transform the world. That is just the program of salvation as far as I am concerned." - Milbank

"I do want to win, and I probably won't survive." - Milbank

"I think that if I ever write a autobiography, it will be much more like confessions. Which is why I am never going to write it." - Milbank


En av de stora tankarna som kommer fram i denna diskussion för teologins del är att teologi är till sin natur ett allmänneligt verk. Det uppkommer i samspel mellan många olika teologer i ett stort katolskt samarbete.

Annat

För övrigt är det värt att lägga uppmärksamhet vid 7 min strecket. Ett underhållande grymt-skratt hörs från en av deltagarna. Och varför kunde ingen klippa av fingrarna på personen som missbrukar kulspetspennan genom stora delar av förläsningen?

Om den kristna friheten, att lära sig teologisera samt hur de verkar sammanfalla

"The subtitle [to my book] was A Theological Memoir, because I wanted to integrate how I have learned to think theologically with the story of my life." - Stanley Martin Hauerwas

Jag tror att det som för mig som teolog under denna kurs varit av stor vikt är insikten om hur jag behöver systematiskt lära mig att tänka som teolog. Murbrukarallegorin har varit till hjälp för mig att formulera detta för mig själv. Efter att varit murbrukarlärling under en sommar är det inte så svårt att ta till sig Hauerwas analogi om hur han måste lära sig teologiskt tänkande som en specifikt intränad färdighet och inte bara en förlängning av hans unika sätt att tänka. För framtiden som akademiker och teolog (och "tänkare") vill jag bära me mig idén om det intellektuella arbetet som en färdighet (craft) man lär sig och inte bara en slags sammelsurium av tillfällighetens hjärnfisar. Analogin om murbruket har jag redan bloggat om tidigare i förhållandet till Hauerwas ecklesiologiska reflektioner i The Politics of Church från After Christendom. Dock tror jag att metaforen inte har ännu nått sin fulla potential i mitt eget tänkade angående hur man blir och är en Jesu lärjunge i förhållande till t.ex. det politiska spel vi alla är delar av oavsett vi känner till det eller inte.

För att fritt associera vidare på ovannämnda tema angående kristendom och teologi som inlärning av en färdighet vill jag ta en närmare titt på det politiska spelet i förhållande till den "kristna friheten". Vad är det som den kristne är fri från och hur blir den kristne fri i det politiska spelet? Ett av de första stegen till frihet från vilket beroende som helst, och jag vill beskriva människans roll i det allmänna politiska spelet som ett beroende, är att bli medveten om beroendet. Ett av sätten att uppnå denna medvetenhet är, som Hauverwas uttrycker det i citatet ovan, att lära sig att läsa sin egen berättelse teologiskt. Det är endast i ett inlärt tänkande som vi kan få tillräcklig distans till en situation som vi är i för att kunna konstatera att vi är beroende till någonting. Bland de klassiska andliga disciplinerna har avskildheten, som ofta genom historien använts av både askeser och andra kristna, varit ett sätt att befria sig från beroendet till "världen". Avskildhet är frivillig isolering från all mänsklig kontakt under en tillräckligt lång period av tid. Ofta sammanfaller avkildhet med tystnad. Denna övning bygger i människan ett slags brohuvud som ger henne en slags inre avstamp att agera utifrån istället för att vara totalt förslavad under de krafter som tidigare styrt henne.

Avskildheten, som en analogi, gör människan medveten om de sätt på vilka hon är kopplad till världen (oavsett om de är uppbyggliga eller destruktiva sätt). Antagligen uppkommer medvetenheten ganska snabbt för att abstinensbesvären kickar in fort för oss hyperuppkopplade människor (det har åtminstone varit min erfarenhet av avskildhet). Människan blir avslöjad och beroendet kommer fram i sitt rätta ljus som en avgud vi använt för att skyla över vår egentliga otro eller oförmåga/ovilja till tro. På detta sätt kan vi se på den kristnes förhållande till det politiska spelet i den intellektuella sfären, i hennes tänkande. Det är genom rigorös intellektuell träning som sinnet förs till en position av avskildhet (man lär sig tänka på ett specifikt sätt) för att kunna se hur sinnet har varit kopplat till det politiska spelet. Jag kunde göra en lite uttjatad jämförelse med ett modernt populärkulturellt narrativ, men låter bli. Huvudpoängen (hehe) är att jag som teolog behöver lära mig att tänka teologiskt. För att välja att lära mig att tänka teologist behöver jag ha en idé eller vision om varför det är gott att lära sig att tänka teologiskt och hur det specifika goda teologiska tänkandet skulle kunna tänkas (hehe - igen) se ut. Vidare behöver jag välja att lära mig göra det och sedan hitta medel på vilket jag kan lära mig att göra det. Processen har i den teologiskt akademiska världen formen av lärjungaskap, för att vi är studenter/lärjungar till våra lärare som leder oss in till att tänka på ett visst sätt.

Samma analogi kan användas om den kristne i förhållande till det politiska spelet som arrangeras och formas av makter i världen (oavsett om de är godtyckliga eller onda). Frågan är vad det är som kan skapa ett slika brohuvud i den kristnes liv? Vad är det som kan skapa det området som gör att den kristne erhåller en slags fristad ur vilken hon kan skåda ut över krigslandskapet som hon lever mitt i och göra beslut och planer på hur hon kan agera mitt i den? Innan jag svarar på den frågan så vill jag kort förklara användingen av krigsjargong. Krigsord leder lätt till krigshandlingar, och därför behöver jag vara försiktig med hur jag talar om denna befrielse. Dock finns det åtminstone bibliskt underlag för att använda sig av krigsmetaforer och stridsjargong i förhållandet mellan Gudsstad och det onda i världens stad. I det kristna narrativet kan den kristne lära sig att tänka kring sitt liv ur flera olika tolkningsmodeller simultant. En av dem är att hon ständigt är mitt i en kamp, en strid eller ett krig. Därför använder jag bland annat uttrycket brohuvud och andra krigsmetaforer i förklaringen. Man måste ju veta hur man talar i närheten av någons som skrivit The Peacable Kingdom...  eller någon som verkar var svuren pacifist (utan att destomera kommentera på min egen position som dock är pacifistik åtminstone i grundattityden).

Jag tror att ett av svaren ligger i det som Hauerwas beskriver som en av sina uppgifter i citatet längts upp och som jag redan använt mig i förhållande att lära sig teologiserandet. Medvetenhet som skapas genom distans vilken kan bli verklig genom bland annat de abstinensbesvär som uppstår då man inte längre väljer att vara omedveten om det politiska spelet. I mångt och mycket finns det klara paraleller som kan dras mellan detta sätt att se på vägen till den kristna, politiska friheten (att stå i Gud i världen) och senare marxistiskt samhällskritik som t.ex. hos Habermas. Han förespråkar ett proletariatets berfrieslsekamp tillsammans med en upplyst elit genom en slags medvetenhetsövning som leder till uppvakandet av den allmänna medvetenheten och därigenom förmåga till motsånd mot det rådande systemet. (Intressant att jag tänker på detta sätt, hur skall jag nu förhålla mig till Zizek?!).

Detta var en början på reflektioner av värdet av mästarskap och intentionell, genomtänkt lärjungaskap inom den politiska teologin i kyrkan och hur den kan bidra till en större förståelse av vad det innebär att tala om den kristnes frihet i förhållande till det rådande (och regerande) politiska spelet.

Avslutningsvis kunde anmärkas att jag anser att kyrkan som fristad och ett brohuvud i en värld av krig är ett mycket spännande sätt att förhålla sig till kyrkan ur ett fenomenologiskt perspektiv inom politisk teologi.

Bravoj Slavoj! Hur Slavoj Zizek kan ses som ultimapanenteismens materialistiska profet

Slavoj Zizek - Materialism and Theology

Inledning

Zizek tycker jag att är en finurlig snubbe, en observatör. Hans ramverk för förståelse och tolkning av det han behandlar är lämpligtvis mycket olikt från mitt eget. Föreläsningen är den första av Zizeks "verk" jag behandlar lite mer djuptgående. Mitt främsta problem är att bygga den behövliga kontakten mellan Zizeks förläsning och politisk teologi. Det finns vissa klara detajer att kommentera. Till exempel hur ekologin nu håller på och ersätta religionen som opimuet nr.1 för folken. Hur konservatismen i grund och botten är enligt Zizek en negativ hållning i den bemärkelsen att varje förändring är en förändring mot det sämre. Hur quamtum fysikens upptäkt om atomkärnanas intighet omkullkastar ontologiskt fullkomlighet (eller hur det i förhållande till de rådande ontologiska förutsättningarna är totalt icke-kongrugent med tanken om en harmonisk, färdig och monolitisk verklighet). Hur påvens aristotelianska ontologi begränsar gud till det logiska (i motsats till bl.a. Duns Scotus som ansåg att Gud inte är bunden till några som helst eviga, rationella sanningar) och vidare hur han ser nödvändighet som irrationellt (angående evolutionsteorn). Eller hur ekologin fört med sig en sekulär version av syndafallet.

Jag har arbetat med både youtube föreläsningen samt en transcriberad version av den, samt tittat på lite andra material som behandlar Zizek. Överlag finner jag den andra delen av föreläsningen om ontologi mer intressant än den första som behandlar rationalitet. Frågorna i slutet är en mycket intressant del av föreläsningen och och överlag mycekt roligare än bland annat början. Jag tror mig inte ha fått tag på den "stora bilden" som Zizek arbetar utifrån (ifall han nu har en sådan?!). Det finns som sagt många broar man kunde bygga från föreläsningen till vårt ämne, politiskt teologi, men jag jag ser inte ett entytigt spår. Kanske det är på grund av att Zizek i sitt tänkande lever upp till mulitplicetens ultimatum (det finns inga enskilda saker utan allting är hela tiden en helhet av många olika ting). Därför tänker jag gangna mig av en begärsdriven, eklektist hermeneutik (kanske bara ett uttryck hur konsumerismen har format mitt tänkande, som Hauerwas skulle säga det) och begränsa mig till de delar av föreläsningen jag tror mig begripa samt lämna resten till en annan gång.

Kristenhet och Islam - Would the Real Rational Please Stand Up!
 
 Zizek påpekar att påven under 2006 uttalat sig om att Islam egentligen inte i grund och botten är en rationell religion och därför kan den föra med sig en möjlighet att rättfärdiggöra våld. Zizek påpekar i sin argumetering att det egentligen är Islam som har en gud som är den Yttersta Rationaliteten, en totalt transendet, rationell varelse som är helt obeflekad av den irrationella kärleken. Han kontrasterar den islamaska gudsbilden med den partiella, beblandande guden i kristendomen som engagerar sig och tar sidor och gör saker som t.ex. "idiotisk själv-uppoffring". Enligt Zizek är påvens syn på vad det rationella är en värld där alla delar är harmoniskt sammankopplade och tjänar tillsammans ett högre syfte.

Det som sabbar till det för rationaliteten och det logiska i Kristendomen enligt Zizek är kärleken. Ett tecken på detta är bland annat dess irrationella följder som till exempel Krist korsdöd. För övrigt behandlar han Kristus om en slags monstriositet, en inomparadigmatiskt konskevens för det emotsägelsefulla inom en religion som på något plan försöker rättfärdiggöra allting genom att tillskriva det en påklistrad mening (som Jobs tre "vänner" gjorde). I motsats till Jobs-tre-vänner - religionen ställer Zizek Kristus. Kristi död är i princip en återberättelse, eller en nytolkning, eller rättare sagt en konsekvens av kristendomsparadigmet i linje med Job. Kristus blir i Zizeks tänkande en ny Job.

"There is no deeper meaning, everything is a miracle, as GKC says, God is for a moment an atheist, a pure immanentist, there is no transcendent master. Which is why, I think, we have to read Christ as a repetition of Job. What dies on the cross with Christ? As God knew, what dies is not an earthly representative of a transcendent God, but God AS the transcendent master of the universe. What dies on the cross, for me, is this idea of God as the ultimate guarantee of meaning."

Kosntigt att Zizek verkar konstant glömma bort The Big Other.


Zizek kort om kärlek.


Ärkelutheranen Zizek - den ofullständiga ontologins profet

Även om de i inledningen presenterade temata är till en viss grad intressanta att behandla, ämnar jag först och främst gratulera Zizek för att han har så obehindrat konstruerat en bild och kommunicerat en förståele av hur världen på rikigt (hehe) är ontologiskt sett ofärdig. Onotological incompleteness är en term som uppkommer med en hög frekvens mot slutet av hans föreläsning. Tanken är den att verkligheten inte är fullständig. Den materiella verkligheten är inte allt som finns. Den materiella verkligheten är Inte-Allt (Non-All). Det betyder inte att det måste finnas någonting utanför den materiella verkligheten, utan att den materiella verkligheten helt enkelt inte är fullständig.  

  What we should say is not "material reality is not all there is" but "material reality IS non-all", there is nothing outside, it is just incomplete in itself.

Ett av exemplen Zizek använder för att belysa detta är den virtuella verkligheten. I den virtuella verkligheten behöver inte programmeraren programmera in något mer än "ytan" i den virtuella värld som skapas i till exempel ett 3D-spel. Husen som finns i ett spel kan konstrueras som endast fascader, de behöver inte ha inredning på grund av att de inte tjänar ett syfte att ha en inredning. En karaktär man talar med i den virtuella verkligheten behöver inte ha kött och hud inprogrammerat under huden för att spelet skall kunna fundera.

Zizek talar om den late Guden, som inte orkat skapa mer än atomen. En gud som helt enkelt underskattat människans nyfikenhet och förmåga att penetrera längre in i materien än förväntat och finna kvantum mekanik (som i Zizkes fall verkar innebära att man finner en värld innanför atomen, eller på en djupare nivå än atomen, där det rationella inte följer med). Gud glömde skapa allting verkligt hela vägen ner. Påstoendet och tankesättet är för mig ytterst fascinerande. Hur kan jag ta mig an detta som teolog? Ett sätt att prova på det är att göra det samma som vi sätt exempel och tränats i under denna kurs, ta hela härligheten och släng den in i en helt annan diskurs för att få fram nya perspektiv och avslöja det som fanns med som blivit obfuskerat (dagens nya ord a lá Zizek - dvs. något blir döljt på grund av otillräkligt ljus) av den diskurs i vilket det har behandlats.

Det jag fann i tänkadets stund var en Hababckuksk (wow) upplysning. Kanske vi bör applodera Zizek på grund av att han grävt tillräckligt långt ner och hittat det hål som är ämnat för Gud? Orsaken till att verkligehten, den del av den som människan Zizke nu är i kontakt med just nu är en verklighet som de facto är ofullkomlig. N.T. Wright lanserade under en av sina föreläsnigar ett ljuvt teologiskt ordemonster i enlighet med det följande: ultimapanenteism. Innebörden i ordet är att det skapade är ofullständigt, det är inte gudomligt (panteism), utan ämnat att var innebott av och bo i gud (modifikation av panenteism). Dock är det inte det inte ännu, utan att kommer att bli det som en ny skapelse av vilket den uppståndne Kristus är ett första tecken. Därför ultimapanenteism: Gud kommer att vara i materian och materian i Gud sist och slutligen. "There is nothing but catastrophies, we have nowhere to return to." Zizek ser på den materiella verkligheten som ett kaotiskt nu, inte som något slutgiltigt som en skapelse som väntar på att bli fullkomnad. Inte-Alltet är ett faktum. Det råkar sig att det är som det är och en rationlitet som söker att förklara och bemeniga (ge menig) åt allting är helt enkelt missvisande.

Himlen är det som gör den materiella verkligheten till mer än Inte-Alltet. Den förblir sig själv, eller rättare blir till i fullkomlingen som finns i uppståndelsen. Inte-Altet blir identifierat i relation till det som fyller det totalt och ger den dess fullkomning. Enligt min uppfattning är Zizeks insikt om den materiella verklighetens ofullkomlighet sann, den är ännu okompletterad av den gudomliga inneboningen, men hans slutssats är falsk, att det inte finns något utanför den att koplettera den. I min mening är detta Kristi uppståndelsekropps teologiska input in i Zizeks diskurs om den ofullkomliga ontologin. Gud är inte lat, han tog bara lite längre tid på sig än vi väntat.

"Ty jorden skall varda full av HERRENS härlighets kunskap, likasom havsdjupet är fyllt av vattnet." - Habackuk 2:14

Ekologi och det sekulära syndafallet

Vidare måste påpekas att Zizek inte verkar arbeta utifrån ett narrativ där den materiella verkligheten kan sägas ha en teleologi eller en inneboende mening. Ekologin är, enligt den kommentar Alain Badiou givit Zizke i en privat diskussion (not that private longer, eh!), det nya opiumet för folket. Enligt Zizek kan ekologin ersätta religionen i västvärlden som en begränsande, icke-ifrågasättbar auktoritet. Det vill säga att den ersätter den funktion religionen tidigare haft. Ekologin blir den sekulära religionen. Varför? Jo, för att den skiljer oss från resten av planeten, lägger oss i en position där vi kan kontrollera - ger oss ansvar. Den bejakar inte den materialistiska (inte materiella) positionen där människan är blott en del av det kaotiska nuet. Zizek ger med rätta den moderna ekologin en plats som skapare av ett sekulärt syndafall. Enligt den ekologi som Zizek hänvisar till finns det en tidigare nivå, eller ett tidigare standard, som människan fallit från och som den nu måste sträva tillbaka till. Zizek håller inte med, han anser att det inte finns någon tidigare standard.

Jag håller med båda parten till en viss grad. För det första anser jag att ett kristet perspektiv på strävandet efter det goda i nuet kan ur ett politisk teologiskt perspektiv delvis förklaras som ett strävande bakåt mot det förlorade paradiset. Men det ser jag som en missvisande och ofullständig syn på den kristna eskatologin. De kristna är inte på väg tillbaka till en trädgård, utan på väg framåt mot en stad. Progression och utveckling ter sig som en grundton i det kristna metanarrativet. För det andra så håller jag med Zizek i den mån att jag anser, som sagt, att det är fel riktning som ekologin tar om den är på väg tillbaka till sitt ursprung istället för att vara på väg framåt mot en fullkoming.

Annat
obfuscated - Darkened or cast in the shadow or background; obscured by withholding proper light or emphasis; hence, confused, bewildered or lost sight of

Jag använde mig även av en transcribering av talet som jag hittade här.

Överlag kan konstateras att Zizek i sin konstiga genomtänkthet har utifrån sin egen ståndpunkt kommit fram till för mig motbjudande slutsatser. Mer om det en annan gång.

 Villessch offischiella Zschischzek mindmap.

Angående en aspekt av förtryckets historia

(Jag hade redan givit upp med denna kurs. Men den är för intressant för mig, jag vill läsa och lära mig fast det blir i form av en "slutspurt".)

L'Arche

"I left the navy to follow Jesus, but I did not know where." - Jean Varnier

"Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren."- Luk 4:18-19

"People with disabilities are among the most oppressed people in the world." - Jean Varnier. Hur är det möjligt att deformera mänskligheten i människor så till den grad att den personen inte längre ses som en människa? Att bli omänskliggjord av andra verkar vara en av de värsta formerna av förtryck.

"Gathering together and eating well together is a essential part of L'Arche life." Det kristna livet konstrueras kring en måltid. En gemenskap som till sin natur inte definieras av det samtida samhällets definition av vem som får vara delar av den, utan av en annan ordning, kommer till sin natur att vara anarkistisk. Den är anarkistiskt i den meningen att den inte formar och ordnas efter den rådande, världsliga ordningen. De handikappade i L'Arche är inte främst handikappade, utan människor. Den västerländska samhällshistorien verkar peka på en medveten avskriving av imago Dei i de handikappade. Detta påpekas i början av inlägget genom Jean Varniers uttalande kring de namn som givits människor som är handikappade genom historien (t.ex. imbisill). Samhället har avskrivit dem som människor. Det är en naturlig konsekvens av det rådande samhällets människolära och människosyn. "Vad är människa?" ter sig vara en av de mest centrala frågorna i förhållandet till förtryckets politik i västerlandets historia. Om människan definieras blott som ett politiskt djur, som på ett specifikt sätt kan bidra till samhällsupprätthållandet, förblir hon människa endast så länge hon kan bidra till samhället. Man kunde tänka sig att om människan intet mera är än ett politiskt djur, så blir hennes värde (instrumentaliserad produktivitet) den enda existensberättigande faktorn.

Det vi inte ser verkar vi inte bekymra oss om. Immanuel Levinas talar mycket om ansiktets värde. Utan att påstå mig förstå Levinas på något djupare plan, får hans tal om den Andres ansikte mig att tänka. Vilka ansikten får vara med? Vilka ansikten får ses vid bordet? Ansiktslösheten, abstraktion utan förankring i anletsdrag, kan vara en av komponenterna i hyperindividualiserad samhällsjargong om vad en människa är. Människan behöver andra människor för att bli och vara människa. Jag tror det är en av inkarnationens djupaste lärdomar. Vi blir till kring ett bord. Bordet i fråga är ett matbord. Måltiden skapar oss. De som inte tillåts träda in i måltidesgemenskapen förblir i så fall oskapade, icke-människor. Genom att inte ge tillträde åt de handikappade till det gemensamma bordet i offentligheten, utan istället gömma deras ansikten på institutioner utan familjer, blir dessa människor omänsklig-gjorda. De förblir ansiktslösa. Ett annat sätt att göra samma samhällsmässiga plastikkirurgi är att deformera de handikappade genom namn, att inte tala om människor.

Mänsklighet informeras och formas av mänsklighet. Mänsklighet som informerats och fomrats av jesu mänsklighet får en specifik typ av form. Augustinus talar om Guds stad, om himmels politik (stadsmedborgarskap). Teologin i förhållande till politiken kan städigt ignorera den självklara roll som den kan spela. Vad innebär det att vara en medborgare? Min tidigare fråga var huruvida man kan se frågan om "Vad är människa?" som förtryckets centrala frågeställning. En Kristocentriskt formulerad frågeställning för frågan vidare till frågor kring människonatur i förhållande till Kristi natur. Jag tror de frågorna kan ur den politiska teologins synvinkel besvaras med orden från Ps. 23 - du bereder åt mig ett bord. En av de som intervjuas i programmet berättar om hennes relationer då hon insåg att det som behandlades på hennes första personalmöte vid L'Arch var "Who is going to bake Bill's birthday cake?" Hon berättar om hur hennes själ fick andrum. I Gudsstaden, i den mån som den tar sig uttryck i måltidscentrerade gemenskaper som L'Arche, kan man se en slags synergi i människoblivandet. Alla ansikten formar alla ansikten. Varje medlem vid bordet deltar i den gemensamma andliga formningen. Ett samhälle som stympar en del av gemenskpen genom att omänskliggöra den, stympar även sin egen mänsklighet.

En måltid är en kroppslig företelese. I en avkroppsligad kristendom tappar nattvarden snabbt sin fysiska karaktär. Blod och kropp. Måltiden som finns i centrum för den Andra Staden är en kroppslig, härvarande aktivitet. Varnier sade åt Henri Nouven att L'Arche inte är byggt kring Ordet utan Kroppen. Vilka självklara ord om kropp. När kristndomen tappar sitt fäste i kroppen, blåser Kroppen iväg med vilka vindar som helst som verkar blåsa för tillfället. I kroppsligheten förankras människan i kroppen på samma sätt som det gudomliga förnakras i mänskligheten i inkarnationen. Ordet och köttet.

"To understand the body and the struggle with the head we begin in the bodies of our mom. Love is manifested through the caring of the body and the weakness of the body. Love is something about the appreciation of the other who has, who is a body. ... To be with people is to be with them somewhere with their bodies. ... The body is the place where we meet each other. The danger is that we pretend that we are not bodies, and we go in to the world of ideas. And then, being in the world of ideas, we cut ourselves away from people." - Jean Varnier

En kroppsfientlig kultur föder avkroppsligade varelser. Hur ser då en inkarnationsbaserad gemenskap ut? Förhoppningsvis annorlunda. L'Arche har som sitt mål inte att vara ett svar på alla problem, utan ett tecken. "Welcoming differents is essential, not only when living with disables, but also the pathway to peace in the world." - programledaren i ifrågavarande program utgående från Hauerwas intervju.  "To be human is to open up to the different." - Hauerwas Ömsesidigt beroende är det politiska temata som Hauverwas kritiserar den liberal västerlandsdelen för.  L'Arche med siitt arbete som till sin natur oundvikligt är ömsesidigt beroede (enligt intervjuerna), ställer mycket av samtidens antaganden om autonomi på huvudet.  "It is dependency, not autonomy, that we need to learn to live with." - Hauerwas