Om att utmanan kyrkliga fantasier

Den ihärdiga irrlärans dagdröm

Hauerwas (när skall jag lära mig att skriva hans efternamn rätt?) i kapitlet The Politics of Church i After Christendom siktar in sig på en central problematik i den samtida, västerländska versionen av kristendom. I förhållande till staten har vi inte längre någon kraft för att vi inte längre tror på att det är möjligt att bli något annat än det vi är. Och det vi är väldigt långt, om vi skall tro både på Cavanaugh och Hauerwas, en produkt av "världen" (vilket i mångt och mycket kan ses uttryckt i staten). Drömmen om att förvandlas, att verkligen "bli likt sin mästare" ter sig i samtida öron som en utopi, en falsk dröm, ett distant ideal. Det är inte möjligt. Det kan inte ske. Det är säkert obibliskt.

Tror någon längre på förvandling?


Murbruk och Gudomliggörandet

Det är inget nytt, men det tar sjukt att inse. Vi har tappat bort mästaren (och mästarna) och fumlar på med eget utan att veta vart vi skulle kunna gå för att hämta råd, ledning och levandsvisdom. Vi har en kristnedom som inte vet vad vi skall göra med konceptet "lärjungaskap". Att vara en lärjunge är mer än att suga kunskap ur ens mästare, det är att bli likt mästaren. Tuomo visade mig detta gång på gång under den tiden vi murade grunden för min farbrors hus i Sverige.

"Ei, VIlle, ei noin. Kato, pistä enstä pruukkia tasasesti metrin verran, sit vedät siihen pienen ojan keskelle." Han uppfyllde klart en av Hauerwas krav på vem kvalifiserar sig som mästare. Han visste hur man kunde gå längre och även hur han kunde föra andra längre in i mureriet. Under tiden med honom lärde jag mig en hel del som jag inte visste varför jag lärde mig det. Idag vet jag fortfarande inte varför jag lärde mig det. Men jag vet att jag blev en lite bättre murare genom hans handledning (bokstavligen). Jag utmanandes att ödmjuka mig under hans ledning och vara öppen för att jag inte vet, inte kan och behöver hjälp. Det gick ganska smärtfritt för priset var inte så högt.  Varför skulle en pojke ur rörmokarsläkte behöva tycka att han skulle behöva veta något om murande?

Det är värre med livet. Jag har förväntingar på mig att kunna leva väl. På egen hand. Så djupt ligger detta moderna krav på min själ att jag inte lätt böjer mig under andras vägledning. Det är inte endast en okunskap om möjligheten att mästarlikhet är möjligt, det finnes även en djup antihierarkisk/antinomian ådra som pulserar i samhällets takt. "Du skall klara dig själv. Du kan klura ut det själv. Du har i dig allt du behöver för att på egen hand uppnå din fulla potential. Du behöver inte en mästare. Du är ett sorligt barn av en "gör det själv" kultur." Låter oroväckande gnostiskt i mina teolog-öron. Vad detta egentligen handlar om är irrläran om att gudomliggörandet kan vara ett "gör det själv projekt", något som vi kan göra och lyckas med på egen hand. "Ödmjuka er därför under Guds starka hand så att han i rätt tid kan lyfta er upp." (1 Pet 5:6)  Ifall jag skulle ha stannat under Tuomos "hand" tillräkligt länge, så skulle dagen ha kommit då han gav mig sin murarback och sade "Ville, nyt on sun vuoro."

Tror kyrkan att det är möjligt att det samma sker med dess medlemmar? Och vem skulle i så fall vara en värdig mästare?

(Bild hämtad under "Creative Commons" licens härifrån. För övrigt kan meddelas att Tuomo inte skulle ha tyckt att murandet på bilden skulle vara på något sätt exemplariskt.)