Hur kan individer som lever tillsammans i ett samhälle börja älska det som är gott (min fråga till Milbank)?
Vad finns det för sätt att uppnå den forming av det mänskliga begäret som skulle leda till konsekvent forming av det omkringvarande samhället genom att följa kärlekens skapande ordning?
Kan man utgå från att människans begär kan reformeras på ett sådant sätt att hon verkligen älskar det högsta goda - oavsett vad det har för pris?
Kan detta vara "a gradualist projekt" (John Milbank), eller kommer det att, enligt John von Heyking, något som endast kan ske på ett ansikte-mot-ansikte plan vilket i sin tur leder till att de individer som engaerar sig blir "separatister"i förhållandet till dem som inte älskar på samma sätt och möter martyrernas öde?
Vilken definition av kärlek arbetar Augustinus med? Kan vi idag tala om kärlek på ett vettigt sätt som skulle gangna oss både i a) förståelsen av vad Augustinus menade då han talade om kärlek och b) ännu viktigare, hur den kan agera som organiserande princip i de individer av ett samhälle som söker att älska "högre ting"? Hur skall vi söka förstå hur kärlek uppfattas i vår kultur och relatera det till det Augustinus menade då han talade om kärlek?
Är kärleken en tillräkligt stark kraft för att förvandla mänskligheten? Är det tillräkligt starkt att bygga samhällsprojektet på?
Kan Charles Mathewes tankar om hopp förstås och användas i senmodernt politiskt tänkande utan ett metanarrativ med en klart försonande teleologi (läs: kristendom), utan en eskatologi som baserar sig på att hoppet ”av det goda inte ännu närvarande" (Willard) verkligen kommer att bli mött och förverkligat i den framtid som man hoppas på? Kan man bedriva samhällsreformation inom en politik som baserar sig på en världsåskodning där hoppet inte kan förankaras i annat än vaga drömmar och fromma önskningar?
Hur kan vi skapa en politisk teologi som både tar i beaktande den faktiska ondskan i människan och världen och samtidigt finner att det finns en väg framåt från även de mest horrida mänskliga situationerna (Mathewes)?
Hur skall vi inom ramen för politisk teologi förstå balansen mellan att älska det goda och begära det goda? Är dessa samma sak, och i vilken ordning kommer de in i människolivet? (Milbank och Mathewes)
Hur stor förändring är tillräklig för att motivera att vi skulle hålla på med projektet "göra samhället lite bättre" (fråga till Milbank)?
Libido Dominandi
Jag finner en av de mest facinernade ideérna i diskussionen är det som speciellt John Milbank och Charles Mathewes tar upp angående kärlekens och begärets plats i det politiska. Enligt Augustinus är det libido dominandi - maktbegäret/dominansbegäret - som ställer till så mycket i politiken och samhället.
And libido dominandi is a really interesting category, and I think it's one that we could use usefully - reporters, political analysts, a lot of people could use - because it cuts both ways. And what I mean is that it is a lust to dominate, but the lust to dominate ends up dominating the self who inhabits that lust - so that you end up seeing everybody as a target of opportunity, you don't actually have the ability not to think about how to master other people. (Charles Mathewes)
John von Heyking anser att Augustinus tanke är att begäret efter dominans kan tämjas genom kärlek till vishet, kärlek till nästan (inte helheten?) och övningen av dygder. Det finns i denna diskussion en underton, en slags bärande tanke, som jag kan endast beskriva som hoppgivande. Det är en Neo-Augustisnk politisk soteriologi som inte fastanar i en övermodig triumfalism eller i en pessimistisk cynism - vilket Milbank även sätter upp som kristendomens balanserade kvalité. Det finns en väg framåt, och den vägen kan individer i ett samhälle engagera sig i (fastän de inte själv kan kontrollera det). Det doftar hopp om denna diskussion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar