Är detta frågan vi sökt efter?

Det Augustinska idealet om att "Älska Gud och gör vad du vill" pekar i mitt tycke på hur kärleken agerar som en organiserande princip i den mänskliga verkligheten. "All you need is love" är i grund och botten en lögn, för enligt Augustinus räker inte detta till. Kärlek i mängd och massor finns redan. Den uppfyller alla människoliv, alla samhällen genom alla tider. Den är påtaglig och identifierbar i alla mänskliga verksamheter. Det finns ingenting som sker utan kärlek. Det som fattas, enligt vår allas älskade Augustinus, är en riktning. Kärleken finns, och den skapar och organiserar och binder ihop, men det problematiska är att den är hemlös. Kärleken vet inte vart den tar vägen och ställer till en massa oreda på stadsvägen (via + polis = stadens väg). Jag vet inte hur långt vi kan förstå sambandet mellan kärlek - lust - begär - karaktär och hur de skiljer sig från varandra inom människan/samhället/skapelsen i Augustinus tänkande, men kärleken är tydligen ändå något allmänmänskligt. Alla älskar hela tiden. Det finns inte en enda kärlekslös människa i världshistorien.  Det har inte funnits en enda kärlekslös handling i världshistorien.

Den grundläggande frågan för mänskligheten, som det ter sig i den lilla glimt av Augustinus tänkande vi kommit i kontakt med genom det vi läst, ter sig vara:

Vad är det du älskar? Vad har du kärt? Vad är det som har fångat din kärlek?

Detta torde fungera för även för Gud. Man kunde betrakta det så att Augustinus har gjort motsatsen till en gudsbilds anthropomorfisering (människogörande), han har theomofosierat (nytt ordmonster för oss ordfrossande gudatalare?) människan genom att söka det mest mänskliga i människan, ur ett avbildsperspektiv, i det mest karakteristiska hos Gud och visat på att detta är essensen i avbildheten hos människan. (Jag tror det är hållbart att åtminstone till en stor grad säga att Gud som kärlek är grundläggande för Augustinus gudsuppfattning.) Kunde man då tänka sig att den drivande kraften i människan är kärleken och mänskligheten är mest mänsklig då den är mest Gudomlig?  Eller läser jag för mycket in i Augustinus sätt att se på förhållandet mellan de två städerna och vilken funktion kärleken har i deras relation?

Är kärlekens natur och mål samma sak i Augustinus tänkande? Kan man tala om en slags kärlekens gudomliga teleologi? Den mänskliga/samhälleliga kärleken som helgas genom att älska som Gud. Dock tror jag att det finns en strikt linjen mellan kärlekens natur hos människan och Gud. Denna består i den mänskliga naturens begränsning och syndafallets konsekvens i människans förmåga att älska. Den mänskliga kärleken, likt begäret och lusten, är inte självorienterande (även om den kan vara själv-orienterade dvs. egenkärlek). Kärleken i människan är varelseorganiserande till sin natur och då den en gång har hittat ett mål, kommer den att dra med sig resten av den mänskliga varelsen mot detta håll. Här tror jag att man med rätta kan ta denna tanke från individplanet och applicera det på det allmänmänskliga, politiska planet. Det framkommer klart i den text vi läst ur De Civitate Dei att Augustinus anser att ett samhälle, ett folk, kan definieras genom vad det är "som det har kärt". Människans stad, liksom Guds stad, drivs och organiseras av kärleken. Den Mänskliga Staden inkorporeras i den Gudomliga Staden i den grad den Mäsnkliga Staden älskar samma som Guds stad. Kärleksharmoni bygger en helhet av de två städerna, även om den mänskliga staden på grund av sin förgänliga natur inte kan fusioneras med den Gudomliga staden.

Enligt Augustinus är den kristne alltså mest politisk korrekt då den i samhället älskar det som Gud älskar?

(pun, sadly, intended)