Eukaristologisk konfliktshanteringsmodell
En av de för mig mest utmärkande delarna i William T Cavanaughs text The Myth of the State as Saviour är klargörandet av den mytologi som kan anses ligga till grund för statens formande i väst. De punkter som Cavanaugh presenterar i den mytologin är bland annat den antropologiska utgångspunkten inom statens mytologi. Till denna antropologi hör att varje människa är en "ö" (en isolerad individ som har rätt att inte störas av andra), att statens uppgift i förhållande till människan är att se till att en ö inte bråkar med en annan ö, och vidare, att ibland måste staten ta till våld för att hanskas med de öar som bråkar. Statens soteriologi är ett skapande av en social kropp (ibland genom våld) för att skapa fred. Konflikter som uppstår kan handskas genom att staten ser till att de parter som står i konflikt med varandra håller samhällskontraktet (får det de har rätt till) och inte stör varandra i fortsättningen. Separering, isolering och en frihet "från varandra" är medlet och målet för statens frälsning.
Till skilland från denna statens soteriologi enligt Cavanaugh börjar kyrkans mytologi med en enad mänsklighet i harmoni genom individernas deltagande i varandra genom deras deltagande i Gud. Post-syndafalls återskapande av denna urharmoni sker genom ett återinlämmande i den kropp ur vilken dessa lemmar blivit separerade för att inlemmas som medlemmar i Kristi kropp. Det yttersta tecknet - samt den eskatologiska manifestationen av denna kropp - är nattvarden. Det är inte en kropp sakpad genom en direkt anknytning till centralstyret (se min vackra illustration av Leviatans relationella bindingar nedan) utan en medlemning i en kropp där lemmarna är fria, inte från engagemang och relation till varandra, utan fria till engagemang och realtion med varandra i Gud (inte endast genom Gud). Vidare hör till Cavanaughs nattvardsbaserade kyrkosyn att varje människa i varje samhälle ses primärt i realtion till den nattvardsfirande Kristi kropp (inte som en isolerad entitet utan). Människor är antingen medlemmar eller potentiella medlemmar i denna gemenskap.
Vad blir kännetäknande för mänskligheten i samhälleligt perspektiv är dess relation till Kristi kropp. Min fråga utgående från texten är: hur skulle en konflikthanteringsmodell baserad på denna förståelse av mänskliga samhällsrelationer se ut? Skulle det vara möjligt att skapa en eukaristologisk konflikthanteringsmodell där målet inte skulle vara det kärlekslösa tolererandet där man klarar av att inte mötas på ett destruktivt sätt, utan det aktiva deltagandet i Kristi nattvardsfirande kropp? Hur skulle detta se ut i en kyrka i Finland?
Finns det inom kyrkan en förståelse av relationer som baserar sig på statens mytologi om den våldsontologiska, individualistiska antropologin eller den perikoretiska, nattvardscentrerade ecklesiologin?
Kritik till formandet av en reduktionär teopolitisk fantasi
Cavanaughs text om Theopolitical Imagination är lysande i den bemärkelse att han lyckas framställa staten och kyrkan in i en kontext där det är mycket enkelt att förstå skillanderna mellan dem utifrån ett kristet, anarkistiskt perspektiv. Problemet med texten, vilket även hänvisades till av vår eminente föreläsare, är att det vi har framför oss är en reduktion av begreppet stat. Det är frestande att kritisera Cavanaugh för att ha skapat en stick-gubbe version av staten som det är lätt att slå till utifrån hans position inifrån kristendomen. Jag förstår att hyperbolen (att driva saker till sin spets för att föra fram en poäng) har här en funktion i enlighet med det... vettiga. Men jag är dock fundersam över huruvida det överhuvudtaget är möjligt att använda Cavanughs schematiska framställning i förhållande till en faktiskt stat i nutiden? Kanske det är det, men hur skulle det ske? Har vi en så klar hobbeisk centralmakt? Finns det faktistk en så tydlig förståelse av bellum omnis contra omnen i statens självförsåtelse? Utgår staten, till exempel den finska staten, från att våld är en naturlig del av rådandet i samhället? Kanske den gör det.
Det är en viktig poäng du tar upp och vi borde kanske ha diskuterat det mera. En del av svaret är att Cavanaugh utgår från en amerikansk kontext som aldrig har varit någon välfärdsstat i nordisk mening - man kan med fog argumentera för att folks välmående inte varit någon prioritet för den amerikanska staten som sådan (givetvis nog för krafter inom den). Det tycks mig däremot vara fallet i norden. Eller ha varit.
SvaraRaderaEtt sätt att använda Cavanaugh's analys i vår kontext är att argumentera för att den nordiska välfärdsstaten var ett sekulärt försök att skapa Kristi kropp, dvs ett genuint försök att lösa de problem som den liberala staten för med sig. Man kunde då fundera på vilka sekulära begrepp som ersätter de teologiska begrepp som håller samman kyrkan. Solidaritet som motsvarighet till kärlek etc.
Det tycks mig att t.ex. den finska staten emellertid övergav detta projekt någon gång på 80-talet och att den därefter återgått till en mera normal liberal stat, som snarare är ute efter att kontrollera medborgarna än att skapa förutsättningar för ett gott liv. Bilden är givetvis inte entydig, men det verkar vara tendensen.