Om att utmanan kyrkliga fantasier

Den ihärdiga irrlärans dagdröm

Hauerwas (när skall jag lära mig att skriva hans efternamn rätt?) i kapitlet The Politics of Church i After Christendom siktar in sig på en central problematik i den samtida, västerländska versionen av kristendom. I förhållande till staten har vi inte längre någon kraft för att vi inte längre tror på att det är möjligt att bli något annat än det vi är. Och det vi är väldigt långt, om vi skall tro både på Cavanaugh och Hauerwas, en produkt av "världen" (vilket i mångt och mycket kan ses uttryckt i staten). Drömmen om att förvandlas, att verkligen "bli likt sin mästare" ter sig i samtida öron som en utopi, en falsk dröm, ett distant ideal. Det är inte möjligt. Det kan inte ske. Det är säkert obibliskt.

Tror någon längre på förvandling?


Murbruk och Gudomliggörandet

Det är inget nytt, men det tar sjukt att inse. Vi har tappat bort mästaren (och mästarna) och fumlar på med eget utan att veta vart vi skulle kunna gå för att hämta råd, ledning och levandsvisdom. Vi har en kristnedom som inte vet vad vi skall göra med konceptet "lärjungaskap". Att vara en lärjunge är mer än att suga kunskap ur ens mästare, det är att bli likt mästaren. Tuomo visade mig detta gång på gång under den tiden vi murade grunden för min farbrors hus i Sverige.

"Ei, VIlle, ei noin. Kato, pistä enstä pruukkia tasasesti metrin verran, sit vedät siihen pienen ojan keskelle." Han uppfyllde klart en av Hauerwas krav på vem kvalifiserar sig som mästare. Han visste hur man kunde gå längre och även hur han kunde föra andra längre in i mureriet. Under tiden med honom lärde jag mig en hel del som jag inte visste varför jag lärde mig det. Idag vet jag fortfarande inte varför jag lärde mig det. Men jag vet att jag blev en lite bättre murare genom hans handledning (bokstavligen). Jag utmanandes att ödmjuka mig under hans ledning och vara öppen för att jag inte vet, inte kan och behöver hjälp. Det gick ganska smärtfritt för priset var inte så högt.  Varför skulle en pojke ur rörmokarsläkte behöva tycka att han skulle behöva veta något om murande?

Det är värre med livet. Jag har förväntingar på mig att kunna leva väl. På egen hand. Så djupt ligger detta moderna krav på min själ att jag inte lätt böjer mig under andras vägledning. Det är inte endast en okunskap om möjligheten att mästarlikhet är möjligt, det finnes även en djup antihierarkisk/antinomian ådra som pulserar i samhällets takt. "Du skall klara dig själv. Du kan klura ut det själv. Du har i dig allt du behöver för att på egen hand uppnå din fulla potential. Du behöver inte en mästare. Du är ett sorligt barn av en "gör det själv" kultur." Låter oroväckande gnostiskt i mina teolog-öron. Vad detta egentligen handlar om är irrläran om att gudomliggörandet kan vara ett "gör det själv projekt", något som vi kan göra och lyckas med på egen hand. "Ödmjuka er därför under Guds starka hand så att han i rätt tid kan lyfta er upp." (1 Pet 5:6)  Ifall jag skulle ha stannat under Tuomos "hand" tillräkligt länge, så skulle dagen ha kommit då han gav mig sin murarback och sade "Ville, nyt on sun vuoro."

Tror kyrkan att det är möjligt att det samma sker med dess medlemmar? Och vem skulle i så fall vara en värdig mästare?

(Bild hämtad under "Creative Commons" licens härifrån. För övrigt kan meddelas att Tuomo inte skulle ha tyckt att murandet på bilden skulle vara på något sätt exemplariskt.)

Hauerwas trinitariskt formulerade Alpha kurs

Intro:

1. Lära sig att be Fader vår
(2. Leder till att lära sig att vara ödmjuk)
3. Lära sig att be tillsammans med andra kristna
4. Lära sig att tillbe
(5. Tillbedjan är där våra färdigheter ordnas)
6. Vi måste tränas i att förstå oss själva som syndare
7. För att förstå att vi är syndare måste vi förstå att vi är förlåtna
8. Vi måste lära oss att vara skapade
9. Vi lär oss att identifiera oss enligt ett narrativ vi själv inte har skapat

Kristomorfisk, lärjungaformad pedagogi

Hauerwas verkar tro att kyrkan kan lära sig att gå. Spännande.

Den förvärldsligade kroppens yoderska uppvaknande

För att se hur det kommer sig att man kan hitta stöd för Yoder (och i viss mån även för Cavanaugh) bland både Hobbes (och till och med Calvin) kan ni titta in här.

Reflektioner över motsatta soteriologier

Eukaristologisk konfliktshanteringsmodell

En av de för mig mest utmärkande delarna i William T Cavanaughs text The Myth of the State as Saviour är klargörandet av den mytologi som kan anses ligga till grund för statens formande i väst. De punkter som Cavanaugh presenterar i den mytologin är bland annat den antropologiska utgångspunkten inom statens mytologi. Till denna antropologi hör att varje människa är en "ö" (en isolerad individ som har rätt att inte störas av andra), att statens uppgift i förhållande till människan är att se till att en ö inte bråkar med en annan ö, och vidare, att ibland måste staten ta till våld för att hanskas med de öar som bråkar. Statens soteriologi är ett skapande av en social kropp (ibland genom våld) för att skapa fred. Konflikter som uppstår kan handskas genom att staten ser till att de parter som står i konflikt med varandra håller samhällskontraktet (får det de har rätt till) och inte stör varandra i fortsättningen. Separering, isolering och en frihet "från varandra" är medlet och målet för statens frälsning.

Till skilland från denna statens soteriologi enligt Cavanaugh börjar kyrkans mytologi med en enad mänsklighet i harmoni genom individernas deltagande i varandra genom deras deltagande i Gud. Post-syndafalls återskapande av denna urharmoni sker genom ett återinlämmande i den kropp ur vilken dessa lemmar blivit separerade för att inlemmas som medlemmar i Kristi kropp. Det yttersta tecknet - samt den eskatologiska manifestationen av denna kropp - är nattvarden. Det är inte en kropp sakpad genom en direkt anknytning till centralstyret (se min vackra illustration av Leviatans relationella bindingar nedan) utan en medlemning i en kropp där lemmarna är fria, inte från engagemang och relation till varandra, utan fria till engagemang och realtion med varandra i Gud (inte endast genom Gud). Vidare hör till Cavanaughs nattvardsbaserade kyrkosyn att varje människa i varje samhälle ses primärt i realtion till den nattvardsfirande Kristi kropp (inte som en isolerad entitet utan). Människor är antingen medlemmar eller potentiella medlemmar i denna gemenskap.

Vad blir kännetäknande för mänskligheten i samhälleligt perspektiv är dess relation till Kristi kropp. Min fråga utgående från texten är: hur skulle en konflikthanteringsmodell baserad på denna förståelse av mänskliga samhällsrelationer se ut? Skulle det vara möjligt att skapa en eukaristologisk konflikthanteringsmodell där målet inte skulle vara det kärlekslösa tolererandet där man klarar av att inte mötas på ett destruktivt sätt, utan det aktiva deltagandet i Kristi nattvardsfirande kropp? Hur skulle detta se ut i en kyrka i Finland?

Finns det inom kyrkan en förståelse av relationer som baserar sig på statens mytologi om den våldsontologiska, individualistiska antropologin eller den perikoretiska, nattvardscentrerade ecklesiologin?

Kritik till formandet av en reduktionär teopolitisk fantasi

Cavanaughs text om Theopolitical Imagination är lysande i den bemärkelse att han lyckas framställa staten och kyrkan in i en kontext där det är mycket enkelt att förstå skillanderna mellan dem utifrån ett kristet, anarkistiskt perspektiv. Problemet med texten, vilket även hänvisades till av vår eminente föreläsare, är att det vi har framför oss är en reduktion av begreppet stat. Det är frestande att kritisera Cavanaugh för att ha skapat en stick-gubbe version av staten som det är lätt att slå till utifrån hans position inifrån kristendomen. Jag förstår att hyperbolen (att driva saker till sin spets för att föra fram en poäng) har här en funktion i enlighet med det... vettiga. Men jag är dock fundersam över huruvida det överhuvudtaget är möjligt att använda Cavanughs schematiska framställning i förhållande till en faktiskt stat i nutiden? Kanske det är det, men hur skulle det ske? Har vi en så klar hobbeisk centralmakt? Finns det faktistk en så tydlig förståelse av bellum omnis contra omnen i statens självförsåtelse? Utgår staten, till exempel den finska staten, från att våld är en naturlig del av rådandet i samhället? Kanske den gör det.

Leviathan vs. Body of Christ

vs.

Spännande tider

William T Cavanaughs text om Theopolitical Imagination är en för mig mycket spännande text. Redan behandlingen av ordet religion är i sig en tillräklig orsak för mig att anse det vara värt att läsa och fundera kring denna text. Jag fascineras även mer av upplägget där den kristna berättelsen och den politiska berättelsen ställs sida vid sida som alternativa (och ömsesidigt uteslutande) soteriologiska narrativ.

Nicholas Cage Goes Theology

Nicholas Cage William T Cavanaugh ger i denna video en kort förklaring över problematiken kring definitionen av ordet religion, något som vi ständigt handskas med under denna kurs. För min del anser jag att den korta videon är speciellt av vikt med tanke på förståelsen av martyrakterna vi läste om tidigare under kursen.

http://www.jesusradicals.com/theology/william-cavanaugh/

(Ja, o så är ju sidan överlag mycket intressant med tanke på kursen...)

Kontemplation och den okontrollerbara teokratin

Reflektioner över 1 Sam 8

"God gave Israel his name so that they could address him but not possess him."

Teokratin enligt mösntret i 1 Sam 8 verkar mycket problematiskt att förverkliga av den orsaken att det politiska projektet som detta innebär är inte direkt kontrollerbart av människan. Det ligger utanför hennes kraft att styra. Påverka, visst, det låter sig även denna text visa, men inte kontrollera. I praktiken skulle teokratin innebära att en specifik grupp människor skulle ge upp sin autonomi utan att förlägga den i händerna på en centralmakt som de själv kan kontrollera. De skulle försätta sig i en position där de kan endast lita på den styrandes välvilja, och skulle inte egentligen kunna manipulera den centrala styrande makten.

Undar ifall man kunde tänka sig att se inkarnerad teokrati (Kristus genom kyrkan) som ett uttryck för en kreativ, participatorisk teokrati (inte ett styre som använder människor som medel för att nå ett externt mål, utan som medarbetare i att skapa något gott)?

Kontemplation och teokrati

The practice of silence is, as I've said, a very disconcerting one, for what has to be abandoned first, and never without difficulty, is any sense of mastery. (I shall hope to explain later how such a loss of mastery is not inimical to feminist empowerment, but - paradoxically - is its very condition.) - Sarah Coakley (Rupert Shortt: God's Advocates s.71)

Det paradigmatiska politiska skiftningen från teokrati till monarki kan ses, i ljuset av Coakley's syn på kontemplationens effekter, som ett steg bort från tilltro och kollektivt lyssnande, öppenhet för en andlig (praktisk) överhöghet till en förenkling och förmänskling av folkets interna politik. Jag anser att 1 Sam 8 kan läsas som en politisk analogi till syndafallet, människan tar steget från omloppsbana runtomkring universums epicentrum och vill nu själv organisera livet runt omkring sig själv.Här kan kontemplationen i den kristna tradtionen läsas som ett aktivt motarbetande av den skiftning som sker med Israel i 1 Sam 8. Det är möjligt att i linje med Coakleys tankar om kontemplation kan tala om ett bekännande av makt, ett uppgivande av "mästrandet" (mastery) som i det långa loppet skulle leda till ett delatagande i maktutövningen på ett positivt sätt. Denna tanke om kontemplationens funktion i gudsrikandet (dagens nya ord) kan enligt de tankar som finns i Sarah Coakleys text endast ske inom ramen för en distinkt förståelse om vad det är man ger upp och till vem man ger upp kontrollen.

Är detta frågan vi sökt efter?

Det Augustinska idealet om att "Älska Gud och gör vad du vill" pekar i mitt tycke på hur kärleken agerar som en organiserande princip i den mänskliga verkligheten. "All you need is love" är i grund och botten en lögn, för enligt Augustinus räker inte detta till. Kärlek i mängd och massor finns redan. Den uppfyller alla människoliv, alla samhällen genom alla tider. Den är påtaglig och identifierbar i alla mänskliga verksamheter. Det finns ingenting som sker utan kärlek. Det som fattas, enligt vår allas älskade Augustinus, är en riktning. Kärleken finns, och den skapar och organiserar och binder ihop, men det problematiska är att den är hemlös. Kärleken vet inte vart den tar vägen och ställer till en massa oreda på stadsvägen (via + polis = stadens väg). Jag vet inte hur långt vi kan förstå sambandet mellan kärlek - lust - begär - karaktär och hur de skiljer sig från varandra inom människan/samhället/skapelsen i Augustinus tänkande, men kärleken är tydligen ändå något allmänmänskligt. Alla älskar hela tiden. Det finns inte en enda kärlekslös människa i världshistorien.  Det har inte funnits en enda kärlekslös handling i världshistorien.

Den grundläggande frågan för mänskligheten, som det ter sig i den lilla glimt av Augustinus tänkande vi kommit i kontakt med genom det vi läst, ter sig vara:

Vad är det du älskar? Vad har du kärt? Vad är det som har fångat din kärlek?

Detta torde fungera för även för Gud. Man kunde betrakta det så att Augustinus har gjort motsatsen till en gudsbilds anthropomorfisering (människogörande), han har theomofosierat (nytt ordmonster för oss ordfrossande gudatalare?) människan genom att söka det mest mänskliga i människan, ur ett avbildsperspektiv, i det mest karakteristiska hos Gud och visat på att detta är essensen i avbildheten hos människan. (Jag tror det är hållbart att åtminstone till en stor grad säga att Gud som kärlek är grundläggande för Augustinus gudsuppfattning.) Kunde man då tänka sig att den drivande kraften i människan är kärleken och mänskligheten är mest mänsklig då den är mest Gudomlig?  Eller läser jag för mycket in i Augustinus sätt att se på förhållandet mellan de två städerna och vilken funktion kärleken har i deras relation?

Är kärlekens natur och mål samma sak i Augustinus tänkande? Kan man tala om en slags kärlekens gudomliga teleologi? Den mänskliga/samhälleliga kärleken som helgas genom att älska som Gud. Dock tror jag att det finns en strikt linjen mellan kärlekens natur hos människan och Gud. Denna består i den mänskliga naturens begränsning och syndafallets konsekvens i människans förmåga att älska. Den mänskliga kärleken, likt begäret och lusten, är inte självorienterande (även om den kan vara själv-orienterade dvs. egenkärlek). Kärleken i människan är varelseorganiserande till sin natur och då den en gång har hittat ett mål, kommer den att dra med sig resten av den mänskliga varelsen mot detta håll. Här tror jag att man med rätta kan ta denna tanke från individplanet och applicera det på det allmänmänskliga, politiska planet. Det framkommer klart i den text vi läst ur De Civitate Dei att Augustinus anser att ett samhälle, ett folk, kan definieras genom vad det är "som det har kärt". Människans stad, liksom Guds stad, drivs och organiseras av kärleken. Den Mänskliga Staden inkorporeras i den Gudomliga Staden i den grad den Mäsnkliga Staden älskar samma som Guds stad. Kärleksharmoni bygger en helhet av de två städerna, även om den mänskliga staden på grund av sin förgänliga natur inte kan fusioneras med den Gudomliga staden.

Enligt Augustinus är den kristne alltså mest politisk korrekt då den i samhället älskar det som Gud älskar?

(pun, sadly, intended)

För dem som idkar Spotify

Ezequiel Viñao – Arcanum: Part II: Augustine (De Civitate Dei, XI)

I mitt tycke finns det faktist något i detta stycke som framställer den dubbeltydighet/månglagring av Gudsstadens närvaro i världen som jag anser komma så tydligt fram i det stycke av Augustinus De Civitate Dei som vi läst.

De Civitate Dei

Att leva i två världar samtidigt, både harmoniska och disharmoniska till sin natur. De möts där den ena och den andra står underställda det större mönstret. Dock samlever de alltid i en slags spänning på grund av deras olika naturer. Den ena förgänglig, begränsad, bunden till den jord i vilken den finns till. Den andra evig, tillblivande, expanderande ad infinitum, frigjord från allt och därför också närvarnde över allt. Som en osynlig stad mitt i staden, som en värld i världen, en del av allting och ändå inte bundet till något av det som förgår. Två världar som möts i den trogne, den trogne som gör sin λατρεία till den som är det högsta goda, kärlekens evigt värdiga mål.  

Questions to Grace and the City

Frågor till diskussionen

Hur kan individer som lever tillsammans i ett samhälle börja älska det som är gott (min fråga till Milbank)?

Vad finns det för sätt att uppnå den forming av det mänskliga begäret som skulle leda till konsekvent forming av det omkringvarande samhället genom att följa kärlekens skapande ordning?

Kan man utgå från att människans begär kan reformeras på ett sådant sätt att hon verkligen älskar det högsta goda - oavsett vad det har för pris?

Kan detta vara "a gradualist projekt" (John Milbank), eller kommer det att, enligt John von Heyking, något som endast kan ske på ett ansikte-mot-ansikte plan vilket i sin tur leder till att de individer som engaerar sig blir "separatister"i förhållandet till dem som inte älskar på samma sätt och möter martyrernas öde?

Vilken definition av kärlek arbetar Augustinus med? Kan vi idag tala om kärlek på ett vettigt sätt som skulle gangna oss både i a) förståelsen av vad Augustinus menade då han talade om kärlek och b) ännu viktigare, hur den kan agera som organiserande princip i de individer av ett samhälle som söker att älska "högre ting"? Hur skall vi söka förstå hur kärlek uppfattas i vår kultur och relatera det till det Augustinus menade då han talade om kärlek?

Är kärleken en tillräkligt stark kraft för att förvandla mänskligheten? Är det tillräkligt starkt att bygga samhällsprojektet på?

Kan Charles Mathewes tankar om hopp förstås och användas i senmodernt politiskt tänkande utan ett metanarrativ med en klart försonande teleologi (läs: kristendom), utan en eskatologi som baserar sig på att hoppet ”av det goda inte ännu närvarande" (Willard) verkligen kommer att bli mött och förverkligat i den framtid som man hoppas på? Kan man bedriva samhällsreformation inom en politik som baserar sig på en världsåskodning där hoppet inte kan förankaras i annat än vaga drömmar och fromma önskningar?

Hur kan vi skapa en politisk teologi som både tar i beaktande den faktiska ondskan i människan och världen och samtidigt finner att det finns en väg framåt från även de mest horrida mänskliga situationerna (Mathewes)?

Hur skall vi inom ramen för politisk teologi förstå balansen mellan att älska det goda och begära det goda? Är dessa samma sak, och i vilken ordning kommer de in i människolivet? (Milbank och Mathewes)

Hur stor förändring är tillräklig för att motivera att vi skulle hålla på med projektet "göra samhället lite bättre" (fråga till Milbank)?

Libido Dominandi

Jag finner en av de mest facinernade ideérna i diskussionen är det som speciellt John Milbank och Charles Mathewes tar upp angående kärlekens och begärets plats i det politiska. Enligt Augustinus är det libido dominandi - maktbegäret/dominansbegäret - som ställer till så mycket i politiken och samhället.

And libido dominandi is a really interesting category, and I think it's one that we could use usefully - reporters, political analysts, a lot of people could use - because it cuts both ways. And what I mean is that it is a lust to dominate, but the lust to dominate ends up dominating the self who inhabits that lust - so that you end up seeing everybody as a target of opportunity, you don't actually have the ability not to think about how to master other people. (Charles Mathewes)

John von Heyking anser att Augustinus tanke är att begäret efter dominans kan tämjas genom kärlek till vishet, kärlek till nästan (inte helheten?) och övningen av dygder. Det finns i denna diskussion en underton, en slags bärande tanke, som jag kan endast beskriva som hoppgivande. Det är en Neo-Augustisnk politisk soteriologi som inte fastanar i en övermodig triumfalism eller i en pessimistisk cynism - vilket Milbank även sätter upp som kristendomens balanserade kvalité. Det finns en väg framåt, och den vägen kan individer i ett samhälle engagera sig i (fastän de inte själv kan kontrollera det). Det doftar hopp om denna diskussion.

Otherworlders

Martyrerna från Scillium ger skenet av att leva som människor i en annan värld. De var del i det Romerska religio så långt det råka sig att det överlappade med det rike de upplevde sig tillhöra egentligen. I den mån som det Romerska rikets lagar passade in i det rike som martyrerna levde i/enligt, så var det inte ett problem. Problemet uppstod då de två paradigmen/systemen/levnadsformerna inte längre stämmde överens. Området där skon klämde i detta fall är frågan om vem som egentligen är den högsta auktoriteten i samhället. Martyrerna ansåg inte att detta var den Romerska kejsaren.

En intressant detalj i texten är ett partiellt erkännande av kejsarens auktoritet. " Jag hedrar kejsaren som kejsare, men fruktar Gud." (Martyrberättelserna s. 38) Denna distinktion skulle inte vara problematiskt i modernitetens tidevarv (är inte lika säker om det senmoderna/postmoderna/postkristna tidevarvet). Det politiska och det religiösa skulle givetvis skiljas åt. Det är ju så Gud hade tänkt det, inte sant? Inte i martyrernas tid, de levde i en värld där den tydliga kopplingen mellan religionen och den politiska världen var påtaglig och, jag skulle våga påstå, närmast självklar. Att inte leka med i det spelet kostade dem livet.

The Otherworlders

Vad jag fascineras av är den konsekvent subversiva användingen av språket i De heliga Karpos, Papylos och Agathonikes martyrium.

"- Vad heter du? Den salige svarade: - Mitt första namn är kristen, men om du vill veta mitt namn i världen, så är det Karpos." (Martyrberättelserna s. 83)

 Världen tolkades inte utifrån ett gemensamt, överenskommet perspektiv i den mening att man delade samma ideér om vem som var världens högsta auktoritet och vad var det organiserande organet för samhällsordningen. Dessa människor var anti-arkister (istället-för-regenten) i förhållandet till kejsaren. De såg, eller åtminstone förklarade, den sanna världsordningen/samhällsordningen ur andra premisser än det romerska politiska systemet. En politisk konsekvens av detta var deras martyrium.