Visar inlägg med etikett Politisk Teologi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Politisk Teologi. Visa alla inlägg
tisdag 4 januari 2011
söndag 12 december 2010
Liturgi och askes som motståndsyttringar i den tidiga kyrkan
Inledning
Sensei Hagman introduserar i sin artikel Liturgi och askes som motståndsyttringar i den tidiga kyrkan ett nytt sätt att läsa de texter som skrivits om asketerna under den tidiga kyrkans tid. Som exempel på en gängse läsning tar har Brakkes sätt att läsa Athanasius Vita Antonii. (Hagman 2010: 27) Brakkes läsning är enligt Hagman en där maktspelet mellan den kyrkliga auktoriteten (biskop Athanaius) och asketen (Antonius) tar sig uttryck i att Athanasius beskriver Antonius sätt att leva och undervisa som anpassat för att senare föra in den asketiska rörelsen in i kyrkans säkra armar. Problemet enligt Hagman är att vi kan tendera att överspela maktspelets betydelse och därigenom förenkla historietolkningen genom en alltför snäv läsning. "Men när vi vill förstå asketismen teologiskt, dvs. förstå vilken roll askesen spelar i den kristna traditionen, finns det en risk att en betoning på maktfrågor kan dölja viktiga aspekter av fenomenet." (Hagman 2010:28)
Sensei Hagman introduserar i sin artikel Liturgi och askes som motståndsyttringar i den tidiga kyrkan ett nytt sätt att läsa de texter som skrivits om asketerna under den tidiga kyrkans tid. Som exempel på en gängse läsning tar har Brakkes sätt att läsa Athanasius Vita Antonii. (Hagman 2010: 27) Brakkes läsning är enligt Hagman en där maktspelet mellan den kyrkliga auktoriteten (biskop Athanaius) och asketen (Antonius) tar sig uttryck i att Athanasius beskriver Antonius sätt att leva och undervisa som anpassat för att senare föra in den asketiska rörelsen in i kyrkans säkra armar. Problemet enligt Hagman är att vi kan tendera att överspela maktspelets betydelse och därigenom förenkla historietolkningen genom en alltför snäv läsning. "Men när vi vill förstå asketismen teologiskt, dvs. förstå vilken roll askesen spelar i den kristna traditionen, finns det en risk att en betoning på maktfrågor kan dölja viktiga aspekter av fenomenet." (Hagman 2010:28)
Den problematiken Hagman berör är angående historieläsningens tendens till oreflekterad anakronism - att läsa texterna ur ett modernistiskt, individualistisk perspektiv där huvudfrågeställningen blir frågan om människans väg till frälsning är genom kyrkans hierarki eller askesen. Istället vill Hagman påvisa ett djupare samband mellan liturgin och asketismen som inte blir synligt i en individualistisk tolkning. Som alternativt tolkningsmönster lyfter Hagman fram det politiska. Det vill säga att kyrkans liturgi och de asketiska liven hade ett djupare samband i och med att deras syften var likartade, och de syften blir synliga i den politiska läsningnen. (Hagman 2010: 28) För att vidare belysa gör han en kort dykning in i Yoders The politics of Jesus, och konstaterar senar att den politiska aspekten av Jesu liv och död inte gått förlorad i den tidiga kyrkan. (Hagman 2010: 30)
Martyrkyrkan och imperiet
Martyrakter, som till exempel den som även analyserats under kursen (dvs. martyrakterna från Scillium), är till sin karaktär offentliga och ofrånkomligt politiska. Motsåndet till det hedniska imperiet kom fram i en vägran att överhvudtaget tillbe någon annan gud. (Hagman 2010: 31) Det romerska riket var ett religiöst system, och vägran att medverka i denna religion (och därmed formas i enlighet med den) lästes av de romerska myndigheterna som något djupt subversivt. "Det går alltså inte att separera det religiösa från det politiska - det är genom religionen som den gemenskap skapas som samhället bygger på." (Hagman 2010: 32) Martyrskapet var mer en konskekvens av de kristnas liv och gemenskap (den religion de hade formats av), än en medveten motståndsform som skulle ha för avsikt att omkullkasta romarriket (även om det delvis utgjorde en av orsakerna som ledde till dess nedgång).
"Jag vill alltså undersöka den tidiga kristndomens praktik som en strävan att skapa en ny människa. Jag tror att denna syn på kyrkans liturgi stämmer väl överens med hur de tidiga kristna såg på sin tillvaro." (Hagman 2010: 33) En spännande tanke som tåls att tänkas på. Frågan som genast väcks i mina tankar, och är antagligen lite tidig, är huruvida men kan se den asketiska strävan, som så klart har samma syfte, som en del av urkyrkans övrgripande liturgi som en hel gemenskap? En liturgisk aspekt som Hagman lyfter fram för att redogöra för liturgins politiskt sett anstötliga karaktär är nattvarden, och mer specifikt vem som ur ett klassperspektiv hade tillträde till den - nämligen alla. Olika människor från olika klasser som kommer samman för att dela något så intimt som en måltid kunde för romarna inte vara något annat än anstötligt och oerhört. Nattvarden sett ur ett politiskt motståndsperspektiv som den plats där alla olika samhällsklasser kom samman som likvärda individer för att dela liv var inget annat är djupt subversivt och kontraintuitivt för det rådande politiska systemet. Likadana tankar har även stötts på i samtiden hos bland annat Cavanughs syn på nattvarden i både Theopolitical Imagination (se slutet av boken) och Torture and Eucharist (fråga dem i kursen som läst boken).
Liturgin formade alltså människor som fick ett nytt och annorlunda perspektiv på världen, de såg inte världen på samma sätt som romarriket och kunde inte gå med på deras premisser i sitt leverne - därav bland annat martyrerna. Överlag skapade detta en slag, inte motkultur, utan heterokultur, en annorlunda kultur mitt i det romerska imperitet. Kulturen som uppstod, enligt Hauerwas ett slags alternativt polis, ifrågasatte imperiet genom sitt sätt att vara i de ställen där de två kulturerna möttes. (Hagman 2010: 33)
Kristen asketism som motstånd
Då imperiet blev efter den Konstantinska vändingen kristet, följde även en blommning av den asketiska rörelsen. Många anser att blomingen av asketismen är direkt orsakrseataerda till den konstantiska vändingen, men dessa teorier har ingen klar textuell grund och är enligt Hagman problematiska. (Hagman 2010: 35) Däremot visar han på hur det i och med den politiska skiftningen nu blev problematiskt för kyrkan att kritisera imperiet också behövdes nya röster samt att den askteiska rörelsen var stället från vilket denna kritik kunde framföras. Både steget ut ur det rådande samhällssystemet genom att bli asket och vittnande genom att leva ett anorlunda liv som den asketiska träningen leder till fungerar som politiska motståndsyttringar till det romerska imperiet och dess värderingar (även om systemet nu har en kristen ledning).
Sammanfattning
Det Hagman påvisar i sin artikel är att det finns ett annat synsett ur vilket man kan läsa sambandet mellan de ecklesiala auktoriteter och den asketiska rörelsen under den tidiga kyrkans tid. Det vanligaste sättet för tillfället verkar enligt Hagman vara ett som ser en maktkamp mellan de kyrkliga auktoriteterna och aketerna där de kyrkliga auktoriteterna vill hindra asketerna från att få alltför stor makt. En alternativ läsning vore att se hur de kyrkliga auktoriteterna samarbetar med asketerna i att påvisa en icke-individualistisk syn på liturgin och asketismen som istället för att vara separerade agerar som sidor av samma Gudsrikes-vittnande aktivitet mitt i ett hedniskt imperie. Det bör dock påpekas att detta inte skulle omintetgöra den tidigare tolkningsmodellen utan fungera komplementerande parallelt med den nyare.
För mig är en av de intressanta frågorna som dök upp under läsningen huruvida man kan se askesen som ett yttryck för den kyrkliga gemenskapens övergripande liturgi, och inte bara som en extra liturgi, i den mån som liturgin är formativ praxis med målet att skapa en ny människa? Om en medlem blir god, så gagnar det hela kroppen.
För mig är en av de intressanta frågorna som dök upp under läsningen huruvida man kan se askesen som ett yttryck för den kyrkliga gemenskapens övergripande liturgi, och inte bara som en extra liturgi, i den mån som liturgin är formativ praxis med målet att skapa en ny människa? Om en medlem blir god, så gagnar det hela kroppen.
John Milbank: The Body by Love Possessed
Inledning
För mig ter det sig som om Milbank arbetar på flera olika plan samtidigt, vilket gör att hans artiklar blir så kompakta och komplexa som de är. Istället för att skriva en bok dr han tar en sak i Tage så skriver han en artikel där han tryckt in alla sina tankar samtidigt. En av huvudpoängena är att ge kristendomen sin plats i samhällskritiken och att legitimera dess sammarbete med marxistisk systemkritik. I det att han etablerar det ovannämnda lyckas han också kommentra, behandla och sammanfatta långt mycket mer än vad man borde kunna göra på dessa fjuttiga 35 sidor.
Teologi, fakta och värden
Milbank påstår att främst handlar teologins rätt att tala om politik om att tala om politik till de kristna. Om det politiska talet inte är en del av Gudstalet så blir det aldrig till politisk teologi. Genom att börja inom kyrkan så kan det vara initiellt kontraproduktivt med tanke på att agera som en samhällskommentator som tas på allvar av det sekulära samhället. "Church leaders have a total right to speak out there perception of immidiate distress, and are courageous if they refuse to allow fear of technical inadwquency to deter them from making moral comments." (Milbank 2009, s. 75) Vidare påpekar han även att ifall teologin å andra sidan vill ha en plats att tala i den ekonomiska diskursen, så är det en plats som teologin måste förtjäna. "If theology is to have right to speak in the socioeconomic domain, then it has to earn such a right." (Milbank 2009, s. 76)
"Ius (right) is first thought of as dominium or as power over property within a perspective that understood God's creative activity and relation to the world in terms of a arbitrary exercise of power." (Milbank 2009, s. 82) Det sekulära har börjat som en teologisk idé. Det är i grund och botten teologin som har skapat det sekulära i samhället. Milbank visar detta genom att ge en historisk överblick av hur det inom teologin skapades ett utrymme för vetenskaplig kunskap i förhållande till naturen. Detta i sin tur lede till en förståelse av en politisk kunskap som innefattade hos Hobbes en slags rymd av "teknisk, mänsklig kraft."(Milbank 2009, s. 82) Denna rymd blev senare förstått som en plats som Gud delegerat åt människan, ett slags moraliskt neutralt område. Detta anser Milbank att är den första sekulära rymden och den är skapad av teologin. Samma området är även det som Milbank senare konstaterar att är den "politiska ekonomins" område. Gud har blivt relegerad av teologin ur en del av verkligheten, så därför är det onödigt att tala om Gud i det området (för att teologin har sagt att Gud inte är i det sekulära).
Neoliberalism och deindustralisering
Milbank anser att det är missvisande att tala om deindustrialisering, ett ord som anväds frekvent inom centern och högern. Det som har skett är inte en deindustrialisering utan en föränding av industrin mot en mer automatiserad form. Ej heller kan man tala om deindustrialisering i det akademiska, tvärt emot så har kapitalistismen format univeristeten till centran som styr enligt "managerialist criteria" och är formade på ett sådant sätt att de effektivt kan producera ekonomiskt och socialt tjänstebringande expertise. Av denna orsak är jag negativt inställt till den industrialisering av det akademiska som tillkommit vid Åbo Akademi efter den så kallaBolognese Bologna processen.
Enligt Milbank skapar kapitalismen en favorisering av vissa typer av technologi. Automatiseringen av tidigare männiksogjorda arbeten sker genom att tidigare arbeten rutiniseras och delas upp. detta gör att de arbetsmoment som görs blir allt mindre och enkalre, vilket i sin tur gör det enkelt att tillverka maskiner som kan göra dessa minder och enklare arbeten istället för människan. Milbank anser att ofta kan en människa göra dessa saker bättre, men att industin på grund av rädsla för högre arbetskostnader och dispyter väljer att utföra arbetet med hjälp av maskiner istället. Inom det intellektuella arbetet pekar Milbank på Mike Cooley's bok Acrhitect or Bee? för att visa på hur kapitalismen även spjälker detta arbete och skapar ett samhälle där kreativt, intellektuellt arbete som kräver en sofistikerad och välutbildad population inte egentligen behövs eller äns skulle vara önskvärt. Den ständiga divisionen av arbetet leder i längden till en så djupt ingående kompartmentalisering (compartmentalization) att det inte finns de, enlig marxsisterna behövliga, upplysta individrena av orsaken att de är alltför specialiserade.
Kapitalismen har inte bara skapat en mekanisation av de tidigare handgripliga arbeten som att damma mattan (dammsugare), den har även lett till en expansion av det kommodiferade område den kan kapitalisera på (dammsugarindustrin). Denna expansion av sitt markandsområde sker inte bara i det partikulära (från att ha sålt billiga dammpiskor till att sälja dyra dammsugare) utan även i det globala (nu skall varje hem i Namibien ha en TV, mobiltelefon och en bil). Milbank pekar på hur Marx såg att de dehumaniserande konsekvenerna som det kapitalistiska systemet genererar blir allt svårare och svårare att lägga märke till på grund av att de blir mer och mer inkorporeras i ett svårbegripligt komplex som blir alltmer omfattande och djuprotat. Vilket i sin tur gör att systemläsningen genom marxsistiska glasögeon (marxistiska systemkritiska texter) blir allt svårare och de som läser texterna anser dem bli alltmer diffusa när det egentligen är de historiska processerna som texterna belyser som blir mer diffusa.
"In the coming years, there may be very few left who can decode the yet more subtle mystifications. Infinite division of physical and intellectual labour (and of reproductive labour), subtile survaillance of persons, and regualtion of behaviour through mind-control will perhaps render future tyranny non-apparent." (Milbank 2009, s. 85)
Arbete och kultur in Brittisk tradition
Läsningen av detta kapitel är som att lyssna til någon berätta en rolig anekdot om en familjehändelse där jag behöver ha levt och blivit uppfostrad av ifrågavrande familj för att förstå det roliga i det hela. Mönster och punchline finns nog däe, men själva poängen är inte rolig. Anekdotens kontext är för långt borta. Milbank ger sken av att kunna dra samman och komprimera stora historiska sammanhang och rörelser till några korta konsisa kommentarer. För att fullt ut kunna greppa dessa borde jag känna till den brittiska politikens detaljerade historiska händelser under de senaste trehundra åren (ibland även mer), men det har jag inte möjlighet att lägga mig in i inom ramen för denna uppgift.
Denna del av artikeln ger några intressanta kommentarer om den interna dynamiken mellan olika arbetsklasser och klassmedvetenhet samt hur det egentligen kan bli så att kapitalismen tar över sådant som tidigare varit den proletariaristiska kulturens grundstenar (biografer, sport, pubar och "ungdomsokaler") samt gjort dem till inkomstbringande kapitalistiska projekt. Dessa grundstenar kallar Steadman Jones för "tröstens kultur." (Milbank 2009, s. 98) Milbanks bild av kapitalsimen verkar vara en slags formlös behemont som slukar och förvandlar alltig den kommer i kontakt med och gör den likt sig själv.
I slutet på delen som behandlar arbetets plats i brittisk politisk tradition under de senaste århundraden konstaterar Milbank vikten av att de icke-fattiga att intellektuellt och materiellt ständigt identifiera sig med dem som är fattiga. Vidare påstår han även att vi inte skall glömma bort att de som exploaterar arbetskraften också de är djupast sett offer för ett system, som redan tidigare påvisats, blir alltmer komplext och svårdefinierat och därmed är bortom förmågan för de expoaterande att förstå. De som exploaterar arbetskraften är alltså inte medvetna om att de gör de. Gör inte detta de exploaterande oskyldiga? Eller gör det dem endast till inte tillräckligt smarta för att inse den exploatering de håller på med?
Kristendom, arbete, kapital och historia
Kapitelt behandlar mera explicit det mänskliga arbetets betydelse samt kristendomens förhållande till kapitalismen. Det intressanta som Milbank håller på med här är att söka att definiera var arbetet egentligen är. Vad är dess betydelse? Är arbete främst något som kan instrumentaliseras för att sedan kvantifieras för att till sist kommodifieras och, i Marxs ordalag, reifieras (sakifrieras)? Vad är arbete är alltså frågan. Utifrån det svaret kan man ur ett kristet perspektiv närma sig kapitalismen med mera än bara en odefinierad misstro. "The tehological apprasial of work is not merely to be deduced from Christian "principles", but rather is projected forwards by the whole history of Christian thought and practice." (Milbank 2009, s. 100)
Den första skillnaden Milbank gör är mellan biblisk och grekiskt arbetstänkande. Den grekiska arbetsförståelsen är att gudarna har gömt arbetes egenligta gåva och det är genom arbete som man kommer fram till det som man egentligen behöver. Det finns mycket av dessa Aristoleianska tankegångar som enligt Milbank är goda i och med att de fokuserar arbetet på arbetets mål och användarhet, och inte endast de utbyten som sker i samband med arbetet. Underliggande i detta finns dock en klar skiljedragning mellan arbete och "fritid" (leisure). Arbetes värde blir därför direkt bundet till den mängd ”fritid" som individen får samt den mängd konsumptionspotential som arbetet generar. Tanken är alltså att arbetes värde ligger utanför det själv, målet är fritiden och arbetet blir ett sätt att nå det målet. Istället för att arbetet skulle ha värde i sig själv. Fritiden är enligt Milbank även det egentliga stället där människan enligt Marx senare tankar kan utveckla sina individuella intellektuella och kreativa krafter.
"God himself is fundamentally and primordially a worker, and our work is pleasurable beacuse it is the creative tending of God's universe. Work is an end in itself, although it is not the only end." (Milbank 2009, s. 101) Citiatet lägger en hel del saker på huvudet. Milbank fortsätter med att kritisera den protestantiska arbetsetiken som en distortion av den egentliga kristna arbetsetiken. Benediktinermunkarna lyfter han fram som ett symptomatiskt uttryck för hur den kristna arbetsetiken står emot den klassiska grekiska arbetsetiken (som faktisk är även fortfarande synlig hos Augustinus levnadsideal). Munkarna sökte att kombinera theoria med skapade arbetet och låta båda två bli upptagna i gudstjänandets liturgi. För den kristne rekommenderar Milbank det följande: "
Slutsats
Summa summarum säger Milbank att det ser ut som om marxismen inte längre har kraft att kunna kritisera samhället på grund av den oförmåga att kombinera vetenkaplig kritik med utlevd etik, men att det sista hoppet för västvärlden verkar nu ha är kristendomen. Vidare påpekar han hur kapitalismen egentligen är ett till sin natur religiöst system som genom den liguistiskt-praktiska historiska mystisismen har kunna maskera sig själv så till den grad att man inte kan se a) dess religiösa och vidare b) dess tvingande och (därmed) anti-Krist:na natur. Genom att de kristna lever som kristna i en värld som inte är kristen så är det korset som avslöjar världen för det den är. Då Kristus var Kristus blev korset den naturliga följden av att han var Kristus. Detta i sin tur agerade som en avmystifierande akt av den romerska maktens totalitära och antikristna karaktär. Enligt Milbank kan dagen komma då kapitlaismen återinför korset som sätt att utöva sin makt, men att det problematiska kommer att vara att möjligheten finns att ingen kommer att se dessa kors.
"[T]o some Christians it appears almost axiomatic that they must occupy a "middle ground" in politics, because they confuse a commitment to mediation with a commitment to "compromise." (Milbank 2009, s. 76)Denna artikel var hittils den mest lättlästa av de Milbanks artiklar om politisk teologi som jag kommit i kontakt med. Jag antar att det beror på en kombination av att ha läst en del av hans tanakr tidigare, vilket gör det lättare att förstå honom, att artikeln faktiskt är lättare att förstå och att hans engelska är förvånansvärt lättillgänglig i denna text. För övrigt bör dock påpekas att artikeln nog lämpar sig att finnas inom kategorin "svår", men den är inte ogenomtränglig. Artikeln består av fyra olika delområden: 1) Hur teologin can etablerar sin legitimitet i den socioekonomiska domänen, 2) deindustrialisation, 3) kulturella attityder och teknologiska förändringar samt 4) teologiska slutsatser. Jag kommenterar de delarna i den mån jag har förstått dem och funnit dem relevanta.
För mig ter det sig som om Milbank arbetar på flera olika plan samtidigt, vilket gör att hans artiklar blir så kompakta och komplexa som de är. Istället för att skriva en bok dr han tar en sak i Tage så skriver han en artikel där han tryckt in alla sina tankar samtidigt. En av huvudpoängena är att ge kristendomen sin plats i samhällskritiken och att legitimera dess sammarbete med marxistisk systemkritik. I det att han etablerar det ovannämnda lyckas han också kommentra, behandla och sammanfatta långt mycket mer än vad man borde kunna göra på dessa fjuttiga 35 sidor.
Teologi, fakta och värden
"[F]or the problem is that our society in our society power and knowledge are so articulated that common sense" will declare that theology can have nothing of special importance to say concerning economic relationships. [...] Failing such a demonstration, it is likely that [...] ecclesiastical and theological commentary on socioeconomic affairs will be sucked into the vortex of ideological responses." (Milbank 2009, s. 76)
Milbank påstår att främst handlar teologins rätt att tala om politik om att tala om politik till de kristna. Om det politiska talet inte är en del av Gudstalet så blir det aldrig till politisk teologi. Genom att börja inom kyrkan så kan det vara initiellt kontraproduktivt med tanke på att agera som en samhällskommentator som tas på allvar av det sekulära samhället. "Church leaders have a total right to speak out there perception of immidiate distress, and are courageous if they refuse to allow fear of technical inadwquency to deter them from making moral comments." (Milbank 2009, s. 75) Vidare påpekar han även att ifall teologin å andra sidan vill ha en plats att tala i den ekonomiska diskursen, så är det en plats som teologin måste förtjäna. "If theology is to have right to speak in the socioeconomic domain, then it has to earn such a right." (Milbank 2009, s. 76)
"Ius (right) is first thought of as dominium or as power over property within a perspective that understood God's creative activity and relation to the world in terms of a arbitrary exercise of power." (Milbank 2009, s. 82) Det sekulära har börjat som en teologisk idé. Det är i grund och botten teologin som har skapat det sekulära i samhället. Milbank visar detta genom att ge en historisk överblick av hur det inom teologin skapades ett utrymme för vetenskaplig kunskap i förhållande till naturen. Detta i sin tur lede till en förståelse av en politisk kunskap som innefattade hos Hobbes en slags rymd av "teknisk, mänsklig kraft."(Milbank 2009, s. 82) Denna rymd blev senare förstått som en plats som Gud delegerat åt människan, ett slags moraliskt neutralt område. Detta anser Milbank att är den första sekulära rymden och den är skapad av teologin. Samma området är även det som Milbank senare konstaterar att är den "politiska ekonomins" område. Gud har blivt relegerad av teologin ur en del av verkligheten, så därför är det onödigt att tala om Gud i det området (för att teologin har sagt att Gud inte är i det sekulära).
Neoliberalism och deindustralisering
Milbank anser att det är missvisande att tala om deindustrialisering, ett ord som anväds frekvent inom centern och högern. Det som har skett är inte en deindustrialisering utan en föränding av industrin mot en mer automatiserad form. Ej heller kan man tala om deindustrialisering i det akademiska, tvärt emot så har kapitalistismen format univeristeten till centran som styr enligt "managerialist criteria" och är formade på ett sådant sätt att de effektivt kan producera ekonomiskt och socialt tjänstebringande expertise. Av denna orsak är jag negativt inställt till den industrialisering av det akademiska som tillkommit vid Åbo Akademi efter den så kalla
Enligt Milbank skapar kapitalismen en favorisering av vissa typer av technologi. Automatiseringen av tidigare männiksogjorda arbeten sker genom att tidigare arbeten rutiniseras och delas upp. detta gör att de arbetsmoment som görs blir allt mindre och enkalre, vilket i sin tur gör det enkelt att tillverka maskiner som kan göra dessa minder och enklare arbeten istället för människan. Milbank anser att ofta kan en människa göra dessa saker bättre, men att industin på grund av rädsla för högre arbetskostnader och dispyter väljer att utföra arbetet med hjälp av maskiner istället. Inom det intellektuella arbetet pekar Milbank på Mike Cooley's bok Acrhitect or Bee? för att visa på hur kapitalismen även spjälker detta arbete och skapar ett samhälle där kreativt, intellektuellt arbete som kräver en sofistikerad och välutbildad population inte egentligen behövs eller äns skulle vara önskvärt. Den ständiga divisionen av arbetet leder i längden till en så djupt ingående kompartmentalisering (compartmentalization) att det inte finns de, enlig marxsisterna behövliga, upplysta individrena av orsaken att de är alltför specialiserade.
Kapitalismen har inte bara skapat en mekanisation av de tidigare handgripliga arbeten som att damma mattan (dammsugare), den har även lett till en expansion av det kommodiferade område den kan kapitalisera på (dammsugarindustrin). Denna expansion av sitt markandsområde sker inte bara i det partikulära (från att ha sålt billiga dammpiskor till att sälja dyra dammsugare) utan även i det globala (nu skall varje hem i Namibien ha en TV, mobiltelefon och en bil). Milbank pekar på hur Marx såg att de dehumaniserande konsekvenerna som det kapitalistiska systemet genererar blir allt svårare och svårare att lägga märke till på grund av att de blir mer och mer inkorporeras i ett svårbegripligt komplex som blir alltmer omfattande och djuprotat. Vilket i sin tur gör att systemläsningen genom marxsistiska glasögeon (marxistiska systemkritiska texter) blir allt svårare och de som läser texterna anser dem bli alltmer diffusa när det egentligen är de historiska processerna som texterna belyser som blir mer diffusa.
"In the coming years, there may be very few left who can decode the yet more subtle mystifications. Infinite division of physical and intellectual labour (and of reproductive labour), subtile survaillance of persons, and regualtion of behaviour through mind-control will perhaps render future tyranny non-apparent." (Milbank 2009, s. 85)
Arbete och kultur in Brittisk tradition
Läsningen av detta kapitel är som att lyssna til någon berätta en rolig anekdot om en familjehändelse där jag behöver ha levt och blivit uppfostrad av ifrågavrande familj för att förstå det roliga i det hela. Mönster och punchline finns nog däe, men själva poängen är inte rolig. Anekdotens kontext är för långt borta. Milbank ger sken av att kunna dra samman och komprimera stora historiska sammanhang och rörelser till några korta konsisa kommentarer. För att fullt ut kunna greppa dessa borde jag känna till den brittiska politikens detaljerade historiska händelser under de senaste trehundra åren (ibland även mer), men det har jag inte möjlighet att lägga mig in i inom ramen för denna uppgift.
Denna del av artikeln ger några intressanta kommentarer om den interna dynamiken mellan olika arbetsklasser och klassmedvetenhet samt hur det egentligen kan bli så att kapitalismen tar över sådant som tidigare varit den proletariaristiska kulturens grundstenar (biografer, sport, pubar och "ungdomsokaler") samt gjort dem till inkomstbringande kapitalistiska projekt. Dessa grundstenar kallar Steadman Jones för "tröstens kultur." (Milbank 2009, s. 98) Milbanks bild av kapitalsimen verkar vara en slags formlös behemont som slukar och förvandlar alltig den kommer i kontakt med och gör den likt sig själv.
I slutet på delen som behandlar arbetets plats i brittisk politisk tradition under de senaste århundraden konstaterar Milbank vikten av att de icke-fattiga att intellektuellt och materiellt ständigt identifiera sig med dem som är fattiga. Vidare påstår han även att vi inte skall glömma bort att de som exploaterar arbetskraften också de är djupast sett offer för ett system, som redan tidigare påvisats, blir alltmer komplext och svårdefinierat och därmed är bortom förmågan för de expoaterande att förstå. De som exploaterar arbetskraften är alltså inte medvetna om att de gör de. Gör inte detta de exploaterande oskyldiga? Eller gör det dem endast till inte tillräckligt smarta för att inse den exploatering de håller på med?
Kristendom, arbete, kapital och historia
Kapitelt behandlar mera explicit det mänskliga arbetets betydelse samt kristendomens förhållande till kapitalismen. Det intressanta som Milbank håller på med här är att söka att definiera var arbetet egentligen är. Vad är dess betydelse? Är arbete främst något som kan instrumentaliseras för att sedan kvantifieras för att till sist kommodifieras och, i Marxs ordalag, reifieras (sakifrieras)? Vad är arbete är alltså frågan. Utifrån det svaret kan man ur ett kristet perspektiv närma sig kapitalismen med mera än bara en odefinierad misstro. "The tehological apprasial of work is not merely to be deduced from Christian "principles", but rather is projected forwards by the whole history of Christian thought and practice." (Milbank 2009, s. 100)
Den första skillnaden Milbank gör är mellan biblisk och grekiskt arbetstänkande. Den grekiska arbetsförståelsen är att gudarna har gömt arbetes egenligta gåva och det är genom arbete som man kommer fram till det som man egentligen behöver. Det finns mycket av dessa Aristoleianska tankegångar som enligt Milbank är goda i och med att de fokuserar arbetet på arbetets mål och användarhet, och inte endast de utbyten som sker i samband med arbetet. Underliggande i detta finns dock en klar skiljedragning mellan arbete och "fritid" (leisure). Arbetes värde blir därför direkt bundet till den mängd ”fritid" som individen får samt den mängd konsumptionspotential som arbetet generar. Tanken är alltså att arbetes värde ligger utanför det själv, målet är fritiden och arbetet blir ett sätt att nå det målet. Istället för att arbetet skulle ha värde i sig själv. Fritiden är enligt Milbank även det egentliga stället där människan enligt Marx senare tankar kan utveckla sina individuella intellektuella och kreativa krafter.
Within the terms of thiss apparent collective/individual dichotomy, he [Marx] does not realize that the very division between necessary and plasurable must break down in a society where purely human work is the gratiutous produvtion of that which is precisely not necessary, namely the differance between nature and culture. All economic necessities ultimatley arrise within the economic system. (Milbank 2009, s. 101)Leder detta till att vilodagen egentligen är en kristen extrapolationa av marxistiskt tänkande? Vilodagen under 1800-talets industrialiserade väst uppkom i förhållande till arbetarnas behov av vila i det alltmär övaransträngande och exploaterande urbana arbetsklimatet i dåtidens England. Jag tror att det finns en betydande skillnad mellan att tänka på tiden uppdelad i arbetsvecka/veckoslut och arbetsdag/vilodag, och jag tror att den skillnaden är djupast teologisk och kommer ur vår förståelse av vad arbete egentligen är. En fråga som jag funderat länge på och bett kring, och nu får jag mittiallt som bönesvar en arbetspartner (hehe) i Milbank. Spännande! Kapitalismen har alltså djupast sett format även vår tidsuppfattning, vilket också leder hos mig till djupare förståelse av varför Cavanughs uppmuntran till motstånd till konsumerismen är Kristen liturgi. Ty gudstjänsten agerar som omstrukturerande element i vår tidsuppfattning, livet handlar inte om arbetet, även om arbete är gott, utan om gudstjänsten. Vidare skall vi inte göra den aristotelianska-grekeiskt-gnostiska uppdelingnen (enligt Milbank) mellan arbete och njutning utan vidareutveckla arbetet som njutbar gudstjänst och vilodagen som firande av arbetes gåvor (både Guds och människans). Länge leve Sabbaten!
"God himself is fundamentally and primordially a worker, and our work is pleasurable beacuse it is the creative tending of God's universe. Work is an end in itself, although it is not the only end." (Milbank 2009, s. 101) Citiatet lägger en hel del saker på huvudet. Milbank fortsätter med att kritisera den protestantiska arbetsetiken som en distortion av den egentliga kristna arbetsetiken. Benediktinermunkarna lyfter han fram som ett symptomatiskt uttryck för hur den kristna arbetsetiken står emot den klassiska grekiska arbetsetiken (som faktisk är även fortfarande synlig hos Augustinus levnadsideal). Munkarna sökte att kombinera theoria med skapade arbetet och låta båda två bli upptagna i gudstjänandets liturgi. För den kristne rekommenderar Milbank det följande: "
For the Christian, I want to suggest, there is a reversal of attitudes, a "transvalue of values" with regard to work. This consists in the fact that we are serious where others are trivial, and comic where others are weighed down with the wrong matters. I mean for us work is always a form of play (as Creation is for God) whereas "spare time" is the serious time of redemption,of our relation to others and to God. (Milbank 2009, s. 101)I den andra delen påpekar Milbank hur kapitalismen i grund och botten är ett religiöst system som till sin natur är emot Kristus (antikristlig) och att marxismen kan ses mera som en samarbetspartner än en fiende till kristendomen i och med att den kan hjälpa till att identifiera det kapitalistika systemets religiösa natur. "[A]s Lucio Polletti points out, it is fundamental for Marx that there exists a parallel between the workings of the Christian religion and the capitalist economy. Marx believes that the capitalist economy actually works like a religion sustaining itself through the performance of systematic logic of mystification." (Milbank 2009, s. 101) En av de främsta poängerna som jag hämtar med mig ur denna del är hur kapitalismen är ett mystifierande system. Vad detta innebär har vi varit inne på lite tidigare redan, men främst är det frågan om ett systems vida komplexitet genom att ha blivit så djupt integrerat in i samhället att den är gömd in i stukturerna av språket och självförstelsen. Människan är inte längre n agent inom ett samhälle där kapitalisitika tendenser finns, vilket kanske kunde sägas om samhällen några hundra år tillbaka, utan hon är kapitalist i ett samhälle som bär fortfarande på vissa mänskliga tendenser.
Slutsats
Summa summarum säger Milbank att det ser ut som om marxismen inte längre har kraft att kunna kritisera samhället på grund av den oförmåga att kombinera vetenkaplig kritik med utlevd etik, men att det sista hoppet för västvärlden verkar nu ha är kristendomen. Vidare påpekar han hur kapitalismen egentligen är ett till sin natur religiöst system som genom den liguistiskt-praktiska historiska mystisismen har kunna maskera sig själv så till den grad att man inte kan se a) dess religiösa och vidare b) dess tvingande och (därmed) anti-Krist:na natur. Genom att de kristna lever som kristna i en värld som inte är kristen så är det korset som avslöjar världen för det den är. Då Kristus var Kristus blev korset den naturliga följden av att han var Kristus. Detta i sin tur agerade som en avmystifierande akt av den romerska maktens totalitära och antikristna karaktär. Enligt Milbank kan dagen komma då kapitlaismen återinför korset som sätt att utöva sin makt, men att det problematiska kommer att vara att möjligheten finns att ingen kommer att se dessa kors.
The Concise Milbank Dictionary Part 4: The Body by Love Possessed
John Milbank - de bortglömda ordens riddare. Denna gång var det väldigt lite krångliga ord. Tack till John och Gud för det. Det gick nästa att läsa oavbruten text flera stycken åt gången!
Chime
emit a sound; "bells and gongs chimed"
Propaedeutic
preparatory: preceding and preparing for something; "preparatory steps"
Denigrating
calumniatory: (used of statements) harmful and often untrue; tending to discredit or malign
defame: charge falsely or with malicious intent; attack the good name and reputation of someone
Gentry
the most powerful members of a society
Aping
aper - copycat: someone who copies the words or behavior of another
Disparagment
a communication that belittles somebody or something
the act of speaking contemptuously of
Deploring
express strong disapproval of; "We deplore the government's treatment of political prisoners"
regret strongly; "I deplore this hostile action"; "we lamented the loss of benefits"
Disparagingly
derogative: expressive of low opinion
Insultingly
Raison d'etre
Raison d'être /ʁɛzɔ̃ dɛtʁ/ is a phrase borrowed from French where it means "reason for being"; in English use, it also comes to suggest an intense emotional attraction to a course of action, such as "Not money, but love of sport, is his raison d'être to be an athlete."
Condescension
the trait of displaying arrogance by patronizing those considered inferior
a show of disdain and superiority in which the condescending person patronizes, or considers himself superior and "descends" to the level of, the disdained person.
Derogation
disparagement: a communication that belittles somebody or something
To take away or detract from; To act in a manner below oneself; to go astray; To belittle; disparage; debased
Espouse
adopt: choose and follow; as of theories, ideas, policies, strategies or plans
bridal: archaic terms for a wedding or wedding feast
To become/get married to; To accept, support, or take on as one’s own (an idea or a cause)
Diachrony
occurring or changing along with time
Samlade citat från artikeln
"Life is "psychogeographical." (Milbank 2009, s. 102)
"Hence theology cannot evade the question of its attitude to received economic wisdom. To do so would be to accept a fact/value dualism that is itself an outcome of a modern, "liberal scientific" approach to society." (Milbank 2009, s. 82)
"The shortest route to unraveling the problem of theology and economics is to become aware of this [affinites between modern scientific approach to politics and economics and the fideist-nominalist-voluntarist theologies] history." (Milbank 2009, s. 82)
"Political economy came to an end and was replaced by a "economics," a discipline which confined itself to purely technical descriptions of the operations of the market place, and no longer sought to comprehend how these were interconnected with social organization." (Milbank 2009, s. 84)
"[F]rom a Christian perspective, Marx's theory of value can be seen as part of an exposure of the heretical and one-sided character of the liberal version of human creativity." (Milbank 2009, s. 85)
"[O]nce one has abandoned fact/value distinctions and scheme/content dualism (i.e., bondage to Kant) then there is no substantive social matter that may not be decisive for one's overall theology, and no substative social theory that may not become part of (though perhaps in transmuted form) of that theology." (Milbank 2009, s. 85)
Chime
emit a sound; "bells and gongs chimed"
Propaedeutic
preparatory: preceding and preparing for something; "preparatory steps"
Denigrating
calumniatory: (used of statements) harmful and often untrue; tending to discredit or malign
defame: charge falsely or with malicious intent; attack the good name and reputation of someone
Gentry
the most powerful members of a society
Aping
aper - copycat: someone who copies the words or behavior of another
Disparagment
a communication that belittles somebody or something
the act of speaking contemptuously of
Deploring
express strong disapproval of; "We deplore the government's treatment of political prisoners"
regret strongly; "I deplore this hostile action"; "we lamented the loss of benefits"
Disparagingly
derogative: expressive of low opinion
Insultingly
Raison d'etre
Raison d'être /ʁɛzɔ̃ dɛtʁ/ is a phrase borrowed from French where it means "reason for being"; in English use, it also comes to suggest an intense emotional attraction to a course of action, such as "Not money, but love of sport, is his raison d'être to be an athlete."
Condescension
the trait of displaying arrogance by patronizing those considered inferior
a show of disdain and superiority in which the condescending person patronizes, or considers himself superior and "descends" to the level of, the disdained person.
Derogation
disparagement: a communication that belittles somebody or something
To take away or detract from; To act in a manner below oneself; to go astray; To belittle; disparage; debased
Espouse
adopt: choose and follow; as of theories, ideas, policies, strategies or plans
bridal: archaic terms for a wedding or wedding feast
To become/get married to; To accept, support, or take on as one’s own (an idea or a cause)
Diachrony
occurring or changing along with time
Samlade citat från artikeln
"Life is "psychogeographical." (Milbank 2009, s. 102)
"Hence theology cannot evade the question of its attitude to received economic wisdom. To do so would be to accept a fact/value dualism that is itself an outcome of a modern, "liberal scientific" approach to society." (Milbank 2009, s. 82)
"The shortest route to unraveling the problem of theology and economics is to become aware of this [affinites between modern scientific approach to politics and economics and the fideist-nominalist-voluntarist theologies] history." (Milbank 2009, s. 82)
"Political economy came to an end and was replaced by a "economics," a discipline which confined itself to purely technical descriptions of the operations of the market place, and no longer sought to comprehend how these were interconnected with social organization." (Milbank 2009, s. 84)
"[F]rom a Christian perspective, Marx's theory of value can be seen as part of an exposure of the heretical and one-sided character of the liberal version of human creativity." (Milbank 2009, s. 85)
"[O]nce one has abandoned fact/value distinctions and scheme/content dualism (i.e., bondage to Kant) then there is no substantive social matter that may not be decisive for one's overall theology, and no substative social theory that may not become part of (though perhaps in transmuted form) of that theology." (Milbank 2009, s. 85)
fredag 10 december 2010
Sanning, genomskinlighet och sanningsenlighet
"Hell no! If I do Reinhold Niebuhr one more time, people will think I got a fetish!" - Hauerwas
Inledning
Vad innebär det at tala sanning i det offentlig rummet? Homo verum - den sanna människan - vad är det? Är det som min mormor brukar säga: "Int ska man ljug, men int bööv man alltjämt beräät allting." Leder teologin om det mindre onda, som Bonhoeffer är så känd för, även till ett förminskande av det onda? Angående lögner så verkar Bonhoeffer ständigt återkomma till en stituationsetisk klassiker: världen är svartvit - därför kan vi inte agera utifrån pliktetiska förutsättningar. Å andra sidan är Hauerwas även känd som den som ständigt kämpar mot "quandry ethics" - problem baserad etik, istället för verklighetsbaserad etik. Och det är väl just det som Bonhoeffer talar om. Komplxiteten i hans resonemang om att tala sanning i det politiska spelet kommer ur den faktiska sanningssägningssituationens (wow, vilket ord) komplexitet. Det innebär inte att man kan, på grund av att varkligheten är komplex, kalla lögn för sanning och vise versa. Det är här som teologin om det mindre onda kommer fram. Märk väl att Bohoeffer är medveten om vad hand håller på med. Det heter teologin om det mindre onda, inte teologin om det mindre goda. Lögn är kögn, men det finns värre saker än att ljuga. Lögn är lögn, men det finns situationer där det mest sanningsenliga är att ljuga (ävenom om det inte gör lögnen till något annat än just lögn).
Jag förstår varför Hauerwas dras till Bonhoeffer. Att tala sanning är något man måste lära sig, det är inget som kommer per automatik. Det är ej heller något som kommer endast genom att besitta en moraliskt sett god karaktär (men mer om det nedan). Vad är då det som politiken behöver enligt Bonhoeffer? Är det inte just dessa morlaiskt sett goda människorna som alltid talar sanning? Mitt eget svar skulle vara att politiken behöver leva i en större värld, där den inte är det sista ordet eller sista beslutet. Det är en sådan värld där Bonhoeffers syn på kyrkans gåva åt politiken blir förståelig. Gåvan som kyrkan ger åt varje politiker enligt Bonhoeffer är den sanningsenliga proklameringen av evangeliet. Främsta orsaken till att detta inte ses som en gåva är på grund av att de demokratiska väldena, som till sin natur baserar sig på kompromiss, ser sanning som irrelevant. Boenhoffer i in tur såg att detta utlämnar det politiska till möjligheten att ty sig till våld. Hauerwas anser i enlighet med Karl Barth att ett samhälles hälsa kan mätas i dess villighet och öppenhet för att evangleiet proklameras fritt som sanning. Bonhoeffer var emot varje försök att kompensera sanning med kompromiss för att vara överens. På en fredskonferens i Tjeckoslovakien 1932 vägrade han gå med på en fokusering på praktiska ting som en väg till enhet på bekostnad av av de djupare teologiska sanningarna. Bonhoeffer ansåg att kyrkan skall värdera sannignnen högre än allt annat. Och ändå deltog han i Hitlerhälsningen medans hans skräckslagna biograf såg på. "Thruth is alive just as musch as any thing." Jag anser att man kan se Bonhoeffers realtion till sanningstalandet som så att sanningsenligheten (inte sanningen) formas efter situationen. Det innnebär inte att den är till sin natur relativ, utan att det är olika aspekter av samma sanning som bör komma fram starkare vid olika tidpunkter. Ibland verkar tystnad vara sanningens starkaste ord. Det finns något spännande här att upptäcka och lära sig av.
No one can speak the truth if still he has not mastered himself. He cannot speak it, but not because he is not clever enough yet, the truth can be spoken only by someone who is already at home in it not by someone that still lives in falsehood and reaches out from falsehood to truth just on one occasion.
Den totala genomskinlighetens själadödande förbannelse
Den fråga jag vill diskutera lite är vilken rätt statsmakten har att tvinga den enskilde att tala sanning? Måste varje medborgare alltid tala sannig, och under vilka omständigheter? Räcker det för den kristen att odla en god karaktär för att alltid kunna tala sanning?
Den lilla twisten i berättelsen kommer då Bonhoeffer menar att det inte är blott frågan om att få en dygdig karaktär för att kunna tala sanning, utan att det etiska är anknytet till verkligheten. Vilket innebär att det en slags villkorslös sanningstalande karaktär hos en trogen medborgare inte är nog. Istället måste situationen i vilket sanningens skall talas utvärders för att förstå på vilket sätt sanningen skall talas, hur sanningne tar sin form i den specfika situation och huruvida talandet av "enkel" sanning i den ifrågavarande situationen skulle vara sanningsenligt. I föreläsningen nämner Hauerwas ett exempel på hur ett barn under en skollektion frågas av läraren huruvida hennes far ofta kommer hem berusad. Barnet svarar nekande, vilket Bonheffer nog kallar för en lögn, men säger att skulden för lögnen egentligen ligger på läraren som frågat barnet denna fråga. Det är mera sanningsenligt för barnet att inte avslöja familjens hemlighet, enligt Bonhoeffer, än att svika sin familj. Huruvida vi, med tanke på familjevåld och ”socialen" skulle säga det samma om situationen skall jag inte gå in på här. Det jag håller mig till är dock dessa olika sanningselement som Bonhoeffer arbetar med i förhållandet till politiken - tillit, lojalitet och sekretess (secrecy). Låt oss ta en närmare till på dessa, specifikt sekretessen.
Människan som social varelse arbetar ständigt utifrån olika växande beroende- och tillitscirklar. Låt mig förklara. En skiss av en sådana beroendecirklar är till exempel för ett barn, börjandes från den inre cirkeln: modern, familjen, släkten, familjens vänner, samhället, det globala, världen, Gud. Tillitcirklar
uppstår i den mån som barnet lär sig att lita på olika personer. Alla skapta varelser är beroende av andra, men tilliten till den är något som måste växa fram och till en viss mån läras. Dessa cirklar är platser för personlighet och de är även platser för sekretess. Det finns en aspekt v det personliga som är doldhet, hemlighet, en slags dold skatt i personen. I och med att vi i vår tid håller på och uppleva den samtida dekonsturktionen av gemenskapen och därmed också individen, så ter sig genomskinlighet (som handlar om en "busieness"-etikts koncept om att tvinga tillit i en värld som inte kan lita) som det naturliga nästa steget för oss. Total genomskinlighet innebär personens död.
När det heliga, avskilda i människan försvinner, finns det inte längre någon orsak att hålla fast vid den interna integriteten. Vårt sätt att förstå integritet som en slags soppa av rätt utan ansvar gör detsvårt att förstå integritet som en karaktär som integreras till en god helhet. Svaret på längtan efter integritet (att bli integrerad som god del i ett större goda) har i vår tid översatts till en slags flykt in i en konsumptionsformad nihilism driven av en förståelse av min rätt. Jaget är inte ett avskilt heligt i förhållande till Gud och andra, och därför finns inte det enkilda som kunde, i förhållande till andra, skapa trohetsförbund och idka tillit. Därför faller hela grunden för sanningskapabla relationer. Utan hemligheter finns det inte tillit och ej heller tillit i relationer. När människan blir avklädd totalt naken (utan några hemligheter) inför den andre är det en form av förnedring (i den mån att den avklädde inte längre har själahemligheter). Allt är blottat, och allt blir genom blottningen den andres. Vilket i sin tur leder till desintergreringen av den blottade. Detta är även frukten av den cyniska sanningssägaren: ingenting heligt består, inte ens sanningssägaren själv.
Hemligheten i att upprätthålla en helig integration är villigheten att tänka tanken att Gud väljer att inte veta. Att Gud själv i Kristus lät sig själv begränsas, inte veta allt (åtminstone för en tid), skapar utrymme för relationsskapandet. När vi lär känna andra människor, gr vi det stegvis. Ett steg i taget får vi i en hälsosam realtion ta del av mer och mer av den andres uppenbarelse av sig själv. Det är vägen till att leva i ärlighet i kärlek. Sanningsserum skulle kunna göra oss ärliga, och vi kunde ju själv välja att ta sanningsserum för att "aldrig ljuga", men jag tror att det skulle vara ett övertramp på vår varelse. Vi skulle vanhelga oss själva. Det finns något världefull i själens hemligheter, de platser som till och med Gud frågar lov till att träda in i (eller som Gud låter bli att träda in i). Det är inte frågan om duplicitet utan om helighet, en del av människan är avskild från andra människors direkta kunskap. det finns en gömd del av oss som till en del är gömd även för oss. För den kristne sker detta även på ett djupare plan i och med att hon är en ny skapelse, gömd med Kristus hos Gud. Vi är aldrig fullt medvetena om vem vi är, både på grund av att vi som varelser ständigt förändras och formas, men även på grund av att det finns en doldhet i människan.
Doldheten hos människan är något heligt, något som bör behandlas som en ömtålig skatt. Att för snabbt ta tag i den, att söka vinna den utan tillit är att göra våld på en annan människa eller sig själv. När statsmakten gör människan till en genomskinlighet (enligt businessetikens mönster) har den gjort människan till ett ting - depersonaliserat henne. Att tvinga henne till total genomskinlighet är att ta människan med våld. Att tvingas tala sanning är våld. Oftast sker det i statsmaktens händer genom tortyr. Det finns en koppling mellan det som innebär att tala sanning i politiken och att vara sanningsenlig i politiken som inte skall alltför snabbt likställas. Också i politiskt avseende är tvång till avslöjande ett sätt att inta människan med våld. Vilket ofta sker det som sagt genom våld på kroppen. (Det bör påpekas att människan är kropp, och om hon tas med våld är det hon som tas med våld, inte bara hennes kropp.) Att tvingas till ohämmad sanningsförtäljade är ett sätt att ta en människa med våld. Sanning i form av total utblottelse kan vara att säga sanningen, men är det set samma som att leva sanningsenligt? Att dölja själahemligheter och inte vara totalt genomskinlig inför en annan kan ta fomrne av en lögn, men innebär det alltid att man inte levt sanningsenligt? Att tala sanning och leva sanningsenligt är således inte alltid samma sak.
För att de skall styrkas i sina hjärtan, förenas i kärlek och nå fram till hela den djupa och rika insikt som är kunskapen om Guds hemlighet, Kristus; i honom finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda. (Kol 2:2-3)
torsdag 9 december 2010
John Milbank: On Theological Transgression
Inledning
Milbanks artikel On Theological Transgression i hans bok The Future of Love (2009) behandlar de olika sätt på vilken teologin som metodologiskt sett är en diskurs som när den är baserad på de tre teologiska dygnerna (enligt Aquinas) tro, hopp och kärlek (vilka agerarinom den som metadiskursiva element) kan tillföra nya, subversia vinklingar på annars etabelarde, tillsynes oomkullrunkeliga diskurser. Detta var hittils den svåraste av de texterna jag läst av Milbank, och jag har konstaterat att den kräver mycket mera tid än vad jag för tillfället kan ge den. Mycekt intressant läsning, men tidvis utöver min kapacitet för tillfället. Dock är det intressant att följa med hur Milbanks teologiska projekt tar sig uttryck i praktiken. Milbank själv nämner hur han har haft som en av sina mål att återintegrera teologin som en definiernade del i det moderna kunskapsspelet. "Placing theology into the economy of knowledge has been my prime concern." - Milbank (I diskussionen tillsammans med bl.a. Hauerwas)
I artikeln, som egentligen är en respons till kritik som han fått för Theology and Social Theory, behandlar fem olika ämnen: de teologiska dygderna, tro och det sekulära förnuftet, tro och teologisk diskurs, tro och kyrklig praxis samt tro och sekulär praxis. Den inledande delaen introducerar samt etablerar de teologiska dygderna som inte bara epistemologiska korrektiv till upplysningstidens ideal om förnuftets överhöghet, utan som dess rättmätiga ersättare. Eller rättare sagt visar den hur upplysningstidens förnuftsideal har tagit den plats som rättmätigt tillhör de teologiska dygderna. Det blir mycket tal om varat och icke-varat samt deras relation till förnuftet och de teologiska dygderna. Främst är det en lång komplicerad utläggning som visar på varför det sekulära förnuftsbaserade tänkandet inte kan nå varat och hur "nåendet av varat" egentligen ser ut när det projektet har blivit korrigerat och omdefinierat av de tremusketörerna teologiska dygderna.
Efter det kommer andra delen som är en kommetar på hur tro fungerar som ett slags korrektiv i det sekulära. Jag tror att jag behöver arbeta mycket mer med det för att få något vettigt ur den delen. Den tredje delen behandlar förhållandet mellan tro och den teologska diskursen. Mycket intressant hur tron blir en ny slags form av teologisk metod där trons kapacitet att leva obekymrat med det okända (pågrund av att den inte vet utan litar) befriar den till att vara en mer omfattande metodologisk komponent än förnuftet. Den fjärde delen behandlar tro och den kyrkliga praxisen och hur pluralism egenligen kan bäst upprätthållas av kyrkan (och inte upplysningen). Den femte och avslutande delen behandlar tro och den sekulära praxisen, hur tron kan visa västvärlden att den egetliga vägen att gå inte är förnuftets utan kärlekens.
De teologiska dygderna
Milbank visar i artikeln hur upplysningstidens rationalistiska ideal är till sin natur nihilistisk på grund av att en immantistisk position oundvikligen leder till ett endast härvarande perspektiv som i sin tur gör både historien och framtiden till ingenting. Detta leder vidare till att människan i nuet lider av att inte ha något att vända sin tilltro till, vilket tidigare representerades av en muliticpitet av dygder (tro, hopp och kärlek - faith, hope and charity) som tillsammans agerade som ett slags positionerningssystem (ontologiskt gps) vilken hade förmågan att placera människan, livet/världen och Gud i rätt position till varandra. (Milbank, 2009 s. 148,152)
Tro, hopp och kärlek blir de tre orienterande "stämmingarna" som orienterar människan. "If hope is withouth foundation in reason, then its positive stance to the future must belong to a wider trust in the unknown, which is faith." (Milbank, 2009 s. 152) Orsaken till att ratio inte är tillräcklig är för att vi inte kan endast styras av förnuftet utan styrs lika mycket av olika sinnesstämmningar (stimmung/moods) som påverkar oss i lika stor grad som olika ideér och medvetna tankeprocesser. Tron kommer in som en räddare i nöden för att den inte påstår sig veta någonting utan har istället förmågan att lita på det okända. (Milbank, 2009 s. 152) Enligt Milbank finns det genast en motreaktion när man introduserar tron som en ersättare till förnuftet som vägar till det kända. Misttaget som görs är att man, enligt Milbank, missförstått pistis som gnosis. "But it [faith] does not "know a person" (not even Jesus), it merely trusts." (Milbank, 2009 s. 152) Vidare går Milbank till attack mot förnuftet som centrum:
Tro och kärlek lever i hoppet och tron tar sig uttryck i kärleken och kärleken är i tron utan mått. De agerar som en trefaldig teologisk habituell praxis som ständigt motiverar och informerar den som engagerar sig med dem.
Tro och det sekulära förnuftet
Jag tror helt ärligt att jag inte förstod någonting av vad jag läste på dessa sidor. Jag tror att jag behöver en hel del studier i ontologins idehistoria och en hel del mera studier i Heidegger, Derrida, Eckhart, Lacan, Duns Scotus samt samtida postmodern ontologi och ontoteologi förrän jag skall ta mig an det på nytt. Tidvis trodde jag in vara räven på spåren, så jag mittiallt insåg att det var jag som var räven och befann mig burad inom min egen okunskap, oförmögen att ta tag i nykeln som så påtagligt låg i min hand. Spännande, definitivt en intellektuell roller-coster, en lsd trip in i en värld jag inte besökt på länge (dvs. att handska med en text som jag kunde läsa men inte begripa).
Tro och teologisk diskurs
Tro, hopp och kärlek agerar metadiskursiva "vägvisare. Tron anser det renaförnuftet vara det samma som ett privatiserat förnuft (immanetistiskt förnuft, som inte träder utanför sig själv, förnuftets självuppslukande autokrati). De tre teologiska metadiskursiva instumenten är även i ständigt pågånede relation till erfarenheten. "[T]he experience of faith is already understood as having the structure of "trust in the unknown." (Milbank, 2009 s. 162) Detta i sin tur leder till att erfaranheten och de tre teologiska dygnerna måste förankras i nuet, i en händelse, vilket sker genom narrativet. "If theology cannot be practiced apart from experience, but articulates it, then it is equally true that it is inseparable from narrative preformance. This is because it is the discourse of love as well as faith, and the love of God can only be received as an event, and therefore as narratable." (Milbank, 2009 s. 163) Teologins tar sig an doxologisk formi den berättelse som den på basis av erfarnehet berättar om varat."Narrative, along with liturgical praise (expressing faith, hope, an the love of God) remains the first-order discourse of theology." (Milbank, 2009 s. 163)
Tron som en av de metadiskursiva elementien kan instrumentaliseras av teologin för att föra in en synvikel in i olika teologiska diskurser en kil som, ifall den släpps in, kan leda till ett omkullkastande av hela den ifrågavarande diskursens axiom. "[T)heology risks transgression: it suggests that one may have faith that there can be right judgments and even points to a reception of a series of right judgments which is charity" (Milbank, 2009 s. 164) Den tro som Milbank behandlar är en aktiv epistemologisk komponent som bringar ständig medventhet om hur gappet mellan det okända och den kännande överbyggas av skönheten som är det flux som genomtränger varandet i i och med att den identifierat det verkligen begäransvärda (the truly desirable) och skapar en ny förståelse horisont som kan förstå erfarenheten av varat. När trosteologin kommer in i kontakt med annan teologisk diskurs så uppstår det våld på grund av att den andra diskursen är till sin natur våldsam och orsaker våldet även om den trosteologiska diskursen är till sin natur icke-våldslig.
Tro och kyrklig praxis
"The Church is not particular, not primarly an institution at all, but a dissemination of love which is the repetition of the occurence of complete love in the world, a bearing of evil and death within humanity to the point of their predatory unreality by the divine Logos itself." (Milbank, 2009 s. 166). Nattvaraden är den plats är kärleken sker. Det är platsen där inkratnionens tecken är verkligt för sig själv, Kristus ger sig själv åt sig själv som kyrkan. Kristi kropp får ta emot Kristi kropp - ett uttryck för kärlekens interna överflöd. Det finns tillräckligt, och oändligt övernog. Därför behövs inte mänskligt regemente i kyrka för att ändliga resurser skall delas jämnt, för att det finns ett överflöd av resureser kan det mänskliga regementet sakta avverkas genom en typ av ordnad anarki. (Milbank, 2009 s. 167).
Nattvarden blir inte en slags kultisk byteshandel, för att Gud tar allting, hela det skapade, och ger det tillbaka till oss i sig själv i övermått. Det är kulten som står emot allt som kultiskt sett handlar om att göra handel med Gud. "Gud, du får dethär av mig, så får jag detdär av dig."
"The Church is all that it has actually been, since it holds no guarnatiee against the possibility of human corruption, and the corruption of the best is the worst." (Milbank, 2009 s. 167).
"The Monk mutates readily into Frankenstein." (Milbank, 2009 s. 168). Det sker när Kyrkan har glömt bort att den är Kyrkan. Munken, som står för tidigare hemskheter gjorda i kyrkans namn, blir till Frankenstein på grund av att de egentligen bär på samma dna.
De blir till i stället som uppstår när kykan lämnar sin plats. "It may appear shocking to insist that on what the true social body is the body of Christ, and yet, as a matter of fact, our deepest notions of body to which we still appeal [...] trace back to to this notion of the sacerd body. My endeavour is to show that to lose the sacrality is also to lose the body - for a virtual wasteland."(Milbank, 2009 s. 169)
Vad Milbank kommer fram till är att Kristendomen har en större kapacitet att bättre kunna upprätthålla pluralism än Upplysningen.
Tro och sekulär praxis
Neokapitalismen är enligt Milbank orsaken till de fattigast hunger, naturens förgiftning, historisk minnesförlust och så vidare. (Milbank, 2009 s. 171) Teologens uppgift är enligt honom att hitta vad som kan agera som motkraft till denna rörelse. För att använda en illusrtation av Ravi Zacharias om hur kulturen är religionens kläder, så säger Milbank i Battailes tankegångar att kapitalismen är sekulärismens praktiska form. "I suggest that political hope can only now be sustained through a practice of the theological virtues." (Milbank, 2009 s. 172)
Avslutningsvis kan sägas att upplysningens ratio i sig själv är inte tillräckligt som medel för västvärlden enligt Milbank. "To say that only charity abides, is to say that only the community of love abides." (Milbank, 2009 s. 153) Kyrkan är det som upprätthåller kärleken i världen. Det enda värdiga målet för västerlandets ansträngingar och det enda möjliga medlet för att uppnå det är just detta ena oundvikliga och obortfrånkomliga - kärlek. Och denna kärlek har som ständiga medkämpar hopp och tro.
Milbanks artikel On Theological Transgression i hans bok The Future of Love (2009) behandlar de olika sätt på vilken teologin som metodologiskt sett är en diskurs som när den är baserad på de tre teologiska dygnerna (enligt Aquinas) tro, hopp och kärlek (vilka agerarinom den som metadiskursiva element) kan tillföra nya, subversia vinklingar på annars etabelarde, tillsynes oomkullrunkeliga diskurser. Detta var hittils den svåraste av de texterna jag läst av Milbank, och jag har konstaterat att den kräver mycket mera tid än vad jag för tillfället kan ge den. Mycekt intressant läsning, men tidvis utöver min kapacitet för tillfället. Dock är det intressant att följa med hur Milbanks teologiska projekt tar sig uttryck i praktiken. Milbank själv nämner hur han har haft som en av sina mål att återintegrera teologin som en definiernade del i det moderna kunskapsspelet. "Placing theology into the economy of knowledge has been my prime concern." - Milbank (I diskussionen tillsammans med bl.a. Hauerwas)
I artikeln, som egentligen är en respons till kritik som han fått för Theology and Social Theory, behandlar fem olika ämnen: de teologiska dygderna, tro och det sekulära förnuftet, tro och teologisk diskurs, tro och kyrklig praxis samt tro och sekulär praxis. Den inledande delaen introducerar samt etablerar de teologiska dygderna som inte bara epistemologiska korrektiv till upplysningstidens ideal om förnuftets överhöghet, utan som dess rättmätiga ersättare. Eller rättare sagt visar den hur upplysningstidens förnuftsideal har tagit den plats som rättmätigt tillhör de teologiska dygderna. Det blir mycket tal om varat och icke-varat samt deras relation till förnuftet och de teologiska dygderna. Främst är det en lång komplicerad utläggning som visar på varför det sekulära förnuftsbaserade tänkandet inte kan nå varat och hur "nåendet av varat" egentligen ser ut när det projektet har blivit korrigerat och omdefinierat av de tre
Efter det kommer andra delen som är en kommetar på hur tro fungerar som ett slags korrektiv i det sekulära. Jag tror att jag behöver arbeta mycket mer med det för att få något vettigt ur den delen. Den tredje delen behandlar förhållandet mellan tro och den teologska diskursen. Mycket intressant hur tron blir en ny slags form av teologisk metod där trons kapacitet att leva obekymrat med det okända (pågrund av att den inte vet utan litar) befriar den till att vara en mer omfattande metodologisk komponent än förnuftet. Den fjärde delen behandlar tro och den kyrkliga praxisen och hur pluralism egenligen kan bäst upprätthållas av kyrkan (och inte upplysningen). Den femte och avslutande delen behandlar tro och den sekulära praxisen, hur tron kan visa västvärlden att den egetliga vägen att gå inte är förnuftets utan kärlekens.
De teologiska dygderna
Milbank visar i artikeln hur upplysningstidens rationalistiska ideal är till sin natur nihilistisk på grund av att en immantistisk position oundvikligen leder till ett endast härvarande perspektiv som i sin tur gör både historien och framtiden till ingenting. Detta leder vidare till att människan i nuet lider av att inte ha något att vända sin tilltro till, vilket tidigare representerades av en muliticpitet av dygder (tro, hopp och kärlek - faith, hope and charity) som tillsammans agerade som ett slags positionerningssystem (ontologiskt gps) vilken hade förmågan att placera människan, livet/världen och Gud i rätt position till varandra. (Milbank, 2009 s. 148,152)
Tro, hopp och kärlek blir de tre orienterande "stämmingarna" som orienterar människan. "If hope is withouth foundation in reason, then its positive stance to the future must belong to a wider trust in the unknown, which is faith." (Milbank, 2009 s. 152) Orsaken till att ratio inte är tillräcklig är för att vi inte kan endast styras av förnuftet utan styrs lika mycket av olika sinnesstämmningar (stimmung/moods) som påverkar oss i lika stor grad som olika ideér och medvetna tankeprocesser. Tron kommer in som en räddare i nöden för att den inte påstår sig veta någonting utan har istället förmågan att lita på det okända. (Milbank, 2009 s. 152) Enligt Milbank finns det genast en motreaktion när man introduserar tron som en ersättare till förnuftet som vägar till det kända. Misttaget som görs är att man, enligt Milbank, missförstått pistis som gnosis. "But it [faith] does not "know a person" (not even Jesus), it merely trusts." (Milbank, 2009 s. 152) Vidare går Milbank till attack mot förnuftet som centrum:
Faith leaves the unknown as unknown and is always inconceivable without the via negativa which is not some sort of dissenting "minority report" distinct from dogmatic theology, but was always the path of classical theology (at least up to Duns Scotus). Therefore there is only a single faith - to have faith at all is to have faith in the transcendent God [...] It is a mood of trust that involves a being "persuaded" by the reach of a divine word beyond the scope of dialectics. (Milbank, 2009 s. 153)Vidare förklarar Milbank varför tro inte är farligt på grund av att även i farans stund så uthärdad den i hoppet och kärleken. Däremot är det det ensamma förnuftet som blir farligt på grund av att den måste redsa barriärer mot det okända och kämpa för sitt territorium med alla makt, till och med våld. Mibank fortsätter att förklara hur det har uppstått en konstig förståelse av vilken plats det sublima har i förhållandet till det sköna. "Agaisnt this inheritance one must reclaim the beautiful as itself sublime, and inversely, the sublime unknown as eminentely beautiful for the trusting gaze of faith." (Milbank, 2009 s. 153) Tron, den litande blicken, kan se skönheten i varats flux. Utan denna aspekt av det sublima blir verklighetsuppfattningen stympad, varat förblir onått pågrund av att tron inte blivit aktiverad som en epistemologisk brygga till det som är. Skönheten och de tre teologiska dygderna är alltså i konspiration med varandra i förhållande till varat. men det är inte allts, som vi kan se senare i texten: "Being itself can never be securely and finally present: it is also beaitude (happiness), the good (the way things ought to be), the beautiful (the truly desirable), and so forth." (Milbank, 2009 s. 159)
Tro och kärlek lever i hoppet och tron tar sig uttryck i kärleken och kärleken är i tron utan mått. De agerar som en trefaldig teologisk habituell praxis som ständigt motiverar och informerar den som engagerar sig med dem.
Faith teaches no rule of measure, but it nonetheless trusts that there can be a shared ruling. At the same time, it already receives and narrates measure according to its own judgment. It already love:genuine transcendence includes a reception of the event of love as the arrival, in harmony with us, of the other. (Milbank, 2009 s. 153)
Tro och det sekulära förnuftet
Jag tror helt ärligt att jag inte förstod någonting av vad jag läste på dessa sidor. Jag tror att jag behöver en hel del studier i ontologins idehistoria och en hel del mera studier i Heidegger, Derrida, Eckhart, Lacan, Duns Scotus samt samtida postmodern ontologi och ontoteologi förrän jag skall ta mig an det på nytt. Tidvis trodde jag in vara räven på spåren, så jag mittiallt insåg att det var jag som var räven och befann mig burad inom min egen okunskap, oförmögen att ta tag i nykeln som så påtagligt låg i min hand. Spännande, definitivt en intellektuell roller-coster, en lsd trip in i en värld jag inte besökt på länge (dvs. att handska med en text som jag kunde läsa men inte begripa).
Tro och teologisk diskurs
Tro, hopp och kärlek agerar metadiskursiva "vägvisare. Tron anser det renaförnuftet vara det samma som ett privatiserat förnuft (immanetistiskt förnuft, som inte träder utanför sig själv, förnuftets självuppslukande autokrati). De tre teologiska metadiskursiva instumenten är även i ständigt pågånede relation till erfarenheten. "[T]he experience of faith is already understood as having the structure of "trust in the unknown." (Milbank, 2009 s. 162) Detta i sin tur leder till att erfaranheten och de tre teologiska dygnerna måste förankras i nuet, i en händelse, vilket sker genom narrativet. "If theology cannot be practiced apart from experience, but articulates it, then it is equally true that it is inseparable from narrative preformance. This is because it is the discourse of love as well as faith, and the love of God can only be received as an event, and therefore as narratable." (Milbank, 2009 s. 163) Teologins tar sig an doxologisk formi den berättelse som den på basis av erfarnehet berättar om varat."Narrative, along with liturgical praise (expressing faith, hope, an the love of God) remains the first-order discourse of theology." (Milbank, 2009 s. 163)
Tron som en av de metadiskursiva elementien kan instrumentaliseras av teologin för att föra in en synvikel in i olika teologiska diskurser en kil som, ifall den släpps in, kan leda till ett omkullkastande av hela den ifrågavarande diskursens axiom. "[T)heology risks transgression: it suggests that one may have faith that there can be right judgments and even points to a reception of a series of right judgments which is charity" (Milbank, 2009 s. 164) Den tro som Milbank behandlar är en aktiv epistemologisk komponent som bringar ständig medventhet om hur gappet mellan det okända och den kännande överbyggas av skönheten som är det flux som genomtränger varandet i i och med att den identifierat det verkligen begäransvärda (the truly desirable) och skapar en ny förståelse horisont som kan förstå erfarenheten av varat. När trosteologin kommer in i kontakt med annan teologisk diskurs så uppstår det våld på grund av att den andra diskursen är till sin natur våldsam och orsaker våldet även om den trosteologiska diskursen är till sin natur icke-våldslig.
Tro och kyrklig praxis
"The Church is not particular, not primarly an institution at all, but a dissemination of love which is the repetition of the occurence of complete love in the world, a bearing of evil and death within humanity to the point of their predatory unreality by the divine Logos itself." (Milbank, 2009 s. 166). Nattvaraden är den plats är kärleken sker. Det är platsen där inkratnionens tecken är verkligt för sig själv, Kristus ger sig själv åt sig själv som kyrkan. Kristi kropp får ta emot Kristi kropp - ett uttryck för kärlekens interna överflöd. Det finns tillräckligt, och oändligt övernog. Därför behövs inte mänskligt regemente i kyrka för att ändliga resurser skall delas jämnt, för att det finns ett överflöd av resureser kan det mänskliga regementet sakta avverkas genom en typ av ordnad anarki. (Milbank, 2009 s. 167).
Nattvarden blir inte en slags kultisk byteshandel, för att Gud tar allting, hela det skapade, och ger det tillbaka till oss i sig själv i övermått. Det är kulten som står emot allt som kultiskt sett handlar om att göra handel med Gud. "Gud, du får dethär av mig, så får jag detdär av dig."
"The Church is all that it has actually been, since it holds no guarnatiee against the possibility of human corruption, and the corruption of the best is the worst." (Milbank, 2009 s. 167).
"The Monk mutates readily into Frankenstein." (Milbank, 2009 s. 168). Det sker när Kyrkan har glömt bort att den är Kyrkan. Munken, som står för tidigare hemskheter gjorda i kyrkans namn, blir till Frankenstein på grund av att de egentligen bär på samma dna.
De blir till i stället som uppstår när kykan lämnar sin plats. "It may appear shocking to insist that on what the true social body is the body of Christ, and yet, as a matter of fact, our deepest notions of body to which we still appeal [...] trace back to to this notion of the sacerd body. My endeavour is to show that to lose the sacrality is also to lose the body - for a virtual wasteland."(Milbank, 2009 s. 169)
Vad Milbank kommer fram till är att Kristendomen har en större kapacitet att bättre kunna upprätthålla pluralism än Upplysningen.
Tro och sekulär praxis
Neokapitalismen är enligt Milbank orsaken till de fattigast hunger, naturens förgiftning, historisk minnesförlust och så vidare. (Milbank, 2009 s. 171) Teologens uppgift är enligt honom att hitta vad som kan agera som motkraft till denna rörelse. För att använda en illusrtation av Ravi Zacharias om hur kulturen är religionens kläder, så säger Milbank i Battailes tankegångar att kapitalismen är sekulärismens praktiska form. "I suggest that political hope can only now be sustained through a practice of the theological virtues." (Milbank, 2009 s. 172)
Avslutningsvis kan sägas att upplysningens ratio i sig själv är inte tillräckligt som medel för västvärlden enligt Milbank. "To say that only charity abides, is to say that only the community of love abides." (Milbank, 2009 s. 153) Kyrkan är det som upprätthåller kärleken i världen. Det enda värdiga målet för västerlandets ansträngingar och det enda möjliga medlet för att uppnå det är just detta ena oundvikliga och obortfrånkomliga - kärlek. Och denna kärlek har som ständiga medkämpar hopp och tro.
Min Pol Teol status uppdatering
Encounter om Grace and the City 4 p
4 Milbank artiklar ur Future of Love 12 p
- Soverignity, Capital, Empire and Terror
- Stale expressions: The Management-Shaped Church
- Theological Transgressions
- The Body By Love Possessed
Encouter om L'Arche 4 p
Zizek om Materialism and Theology 5 p
Hauerwas och Milbank diskussion 4 p
Hauerwas Bonhoefferföreläsning 4 p
Encounter om Carl Schmitt 4 p
Cavanughs artikel om kyrkan i Blackwell Companion to Political Theology 1 p
Hagmans artikel om Liturgi och askes som motståndsyttringar i den tidiga kyrkan i Flumen saxonum sonans 2 p
In alles so far 40 p
Tack för en mycket givande kurs!
4 Milbank artiklar ur Future of Love 12 p
- Soverignity, Capital, Empire and Terror
- Stale expressions: The Management-Shaped Church
- Theological Transgressions
- The Body By Love Possessed
Encouter om L'Arche 4 p
Zizek om Materialism and Theology 5 p
Hauerwas och Milbank diskussion 4 p
Hauerwas Bonhoefferföreläsning 4 p
Encounter om Carl Schmitt 4 p
Cavanughs artikel om kyrkan i Blackwell Companion to Political Theology 1 p
Hagmans artikel om Liturgi och askes som motståndsyttringar i den tidiga kyrkan i Flumen saxonum sonans 2 p
In alles so far 40 p
Tack för en mycket givande kurs!
The Competitive Sons of Bitches - Hauerwas och Milbank i diskussion
Inledning
Nedan följer först citat ur föreläsnigen och sedan en reflektion över ett av Hauerwas uttalanden i början av anförandet. Jag börjar med att helt enkelt lista upp en hel massa citat från diskussionen som jag på ett eller annat sätt anser intressant för mig. Senare tar jag fasta på en tanke ur diskussionen och vidareutvecklar den i förhållande till kursens kontenta. Håll till godo!
Axplock ur diskussionen
(Spoiler warning!) Hauerwas självbiografi slutar med orden: ”I am a Christian, how interesting?!" - Hauerwas
"I've become a Christin by forcing myself to write as one. And by forcing myself to write as one I've lerned how to deny the self. Because writing is an ascetical discipline through which we learn to die. So that is what I hope is part of what I've learned through the doing of the book." - Hauerwas
"I hate pietism. I hate language of interiority. So I was trying to tell the story in a non-subjective manner." - Hauerwas
Hauerwas läser Milbanks blurb på boken: "Stanley Hauerwas, the most important living influence in Anglo-Saxen theology" till vilket han svarar "Which is bull-shit!" - Hauerwas
"I'm naturally good. My wife is naturally Christian. I don' think is good to be naturally anything, becasue it has to be made into habit." - Hauerwas
"I am probably on my way to becomeing a bricklayer." - Milbank
"Placing theology into the economy of knowledge has been my prime concern." - Milbank
"I am a ecclesial whore. I have no idea why God made some of us ecclesially homeless in this time if isn't the hunger and thirst for Christian unity." - Hauerwas
"The Chruch has got to be the Chruch on the corner. [...] What being married to a priest makes us aware of is that this is about saying mass every week. This is about the formation of people." - Hauerwas
"All I know is how to be of service to the Christian people who claim me." - Hauerwas
"For me to become a Catholic in England would be too much of an individualistic decision." - Milbank
"The very physicality [of the Anglican Church in England], the sheer geographic spread of it is what it means to be catholic." - Milbank
"The reformation is based largely on voluntarism theology." - Milbank
"By criticising puritanism they [Shakespeare, Hooker?, Tomas Trahur?, John Donne] are discovering the absolute crucial importance of mediation. And that can mean mediation through culture, through the natural world. It can also mean mediation through sex, which is there in John Donne." - Milbank
"To let the Anglican Church in England start with Henry VIII, I think is a misstake. As Bruce Kay (?) has argued, I think that you really have to see the Church of England as a regional form of Catholisim beginning with Bede." - Hauerwas
"The Church is not mainly a institution. It is a body formed by the Eucharist." - Milbank
"When one is thinking about ecumenism, ones starting point should be, in some sense, disunity is an illusion. We are allready united att the more fundamental level [i.e. the Eucharist]. "- Milbank
Bretherthon: "Do you have any reflections on what the ecumenical dialogue with the church of the global south looks like?" Hauerwas: "The way porcupines screw - very carefully."
"We need a conversation between the intense practice of global south and the intellectual Christian revival in Europe and North America." - Milbank
"We need again to relate our Christian doctrines to our account of fundamental reality." - Milbank
"The secular world is never interested in liberal theology - why would they be? You know, nihilism light. Why bother? Why go there? You know, a sort of gently baptised Hegel, Heidegger, Derrida, Marx, whatever. You know, of course the secular world is never interested in that." - Milbank
"Increasingly humanism has collapsed." - Milbank
"The 20th century was philosophically a waste of time. Because it was trying to explore an anti-metaphysical space that eventually got completely deconstructed. It was the worst form of metaphysics because it was epistemology. What we now see is a massive return to metaphysics." - Milbank
"John does at such a high level what I have to do close to the ground." - Hauerwas (Inte undra på att jag dras mera till Milbank, jag gillar att flyga högt)
"I think most forms of lust today are really forms of greed." - Hauerwas
"The problem now is that we are morally obligated to be greedy in order to make the economies grow." - Hauerwas
"John wants to win, I want to survive." - Hauerwas
"Of course I want to win. Just because Christianity is about peace, humility and charity it doesn't mean we don't want to win. Because we want those virtues to win, to prevail and to transform the world. That is just the program of salvation as far as I am concerned." - Milbank
"I do want to win, and I probably won't survive." - Milbank
"I think that if I ever write a autobiography, it will be much more like confessions. Which is why I am never going to write it." - Milbank
En av de stora tankarna som kommer fram i denna diskussion för teologins del är att teologi är till sin natur ett allmänneligt verk. Det uppkommer i samspel mellan många olika teologer i ett stort katolskt samarbete.
Annat
För övrigt är det värt att lägga uppmärksamhet vid 7 min strecket. Ett underhållande grymt-skratt hörs från en av deltagarna. Och varför kunde ingen klippa av fingrarna på personen som missbrukar kulspetspennan genom stora delar av förläsningen?
Om den kristna friheten, att lära sig teologisera samt hur de verkar sammanfalla
"The subtitle [to my book] was A Theological Memoir, because I wanted to integrate how I have learned to think theologically with the story of my life." - Stanley Martin Hauerwas
Jag tror att det som för mig som teolog under denna kurs varit av stor vikt är insikten om hur jag behöver systematiskt lära mig att tänka som teolog. Murbrukarallegorin har varit till hjälp för mig att formulera detta för mig själv. Efter att varit murbrukarlärling under en sommar är det inte så svårt att ta till sig Hauerwas analogi om hur han måste lära sig teologiskt tänkande som en specifikt intränad färdighet och inte bara en förlängning av hans unika sätt att tänka. För framtiden som akademiker och teolog (och "tänkare") vill jag bära me mig idén om det intellektuella arbetet som en färdighet (craft) man lär sig och inte bara en slags sammelsurium av tillfällighetens hjärnfisar. Analogin om murbruket har jag redan bloggat om tidigare i förhållandet till Hauerwas ecklesiologiska reflektioner i The Politics of Church från After Christendom. Dock tror jag att metaforen inte har ännu nått sin fulla potential i mitt eget tänkade angående hur man blir och är en Jesu lärjunge i förhållande till t.ex. det politiska spel vi alla är delar av oavsett vi känner till det eller inte.
För att fritt associera vidare på ovannämnda tema angående kristendom och teologi som inlärning av en färdighet vill jag ta en närmare titt på det politiska spelet i förhållande till den "kristna friheten". Vad är det som den kristne är fri från och hur blir den kristne fri i det politiska spelet? Ett av de första stegen till frihet från vilket beroende som helst, och jag vill beskriva människans roll i det allmänna politiska spelet som ett beroende, är att bli medveten om beroendet. Ett av sätten att uppnå denna medvetenhet är, som Hauverwas uttrycker det i citatet ovan, att lära sig att läsa sin egen berättelse teologiskt. Det är endast i ett inlärt tänkande som vi kan få tillräcklig distans till en situation som vi är i för att kunna konstatera att vi är beroende till någonting. Bland de klassiska andliga disciplinerna har avskildheten, som ofta genom historien använts av både askeser och andra kristna, varit ett sätt att befria sig från beroendet till "världen". Avskildhet är frivillig isolering från all mänsklig kontakt under en tillräckligt lång period av tid. Ofta sammanfaller avkildhet med tystnad. Denna övning bygger i människan ett slags brohuvud som ger henne en slags inre avstamp att agera utifrån istället för att vara totalt förslavad under de krafter som tidigare styrt henne.
Avskildheten, som en analogi, gör människan medveten om de sätt på vilka hon är kopplad till världen (oavsett om de är uppbyggliga eller destruktiva sätt). Antagligen uppkommer medvetenheten ganska snabbt för att abstinensbesvären kickar in fort för oss hyperuppkopplade människor (det har åtminstone varit min erfarenhet av avskildhet). Människan blir avslöjad och beroendet kommer fram i sitt rätta ljus som en avgud vi använt för att skyla över vår egentliga otro eller oförmåga/ovilja till tro. På detta sätt kan vi se på den kristnes förhållande till det politiska spelet i den intellektuella sfären, i hennes tänkande. Det är genom rigorös intellektuell träning som sinnet förs till en position av avskildhet (man lär sig tänka på ett specifikt sätt) för att kunna se hur sinnet har varit kopplat till det politiska spelet. Jag kunde göra en lite uttjatad jämförelse med ett modernt populärkulturellt narrativ, men låter bli. Huvudpoängen (hehe) är att jag som teolog behöver lära mig att tänka teologiskt. För att välja att lära mig att tänka teologist behöver jag ha en idé eller vision om varför det är gott att lära sig att tänka teologiskt och hur det specifika goda teologiska tänkandet skulle kunna tänkas (hehe - igen) se ut. Vidare behöver jag välja att lära mig göra det och sedan hitta medel på vilket jag kan lära mig att göra det. Processen har i den teologiskt akademiska världen formen av lärjungaskap, för att vi är studenter/lärjungar till våra lärare som leder oss in till att tänka på ett visst sätt.
Samma analogi kan användas om den kristne i förhållande till det politiska spelet som arrangeras och formas av makter i världen (oavsett om de är godtyckliga eller onda). Frågan är vad det är som kan skapa ett slika brohuvud i den kristnes liv? Vad är det som kan skapa det området som gör att den kristne erhåller en slags fristad ur vilken hon kan skåda ut över krigslandskapet som hon lever mitt i och göra beslut och planer på hur hon kan agera mitt i den? Innan jag svarar på den frågan så vill jag kort förklara användingen av krigsjargong. Krigsord leder lätt till krigshandlingar, och därför behöver jag vara försiktig med hur jag talar om denna befrielse. Dock finns det åtminstone bibliskt underlag för att använda sig av krigsmetaforer och stridsjargong i förhållandet mellan Gudsstad och det onda i världens stad. I det kristna narrativet kan den kristne lära sig att tänka kring sitt liv ur flera olika tolkningsmodeller simultant. En av dem är att hon ständigt är mitt i en kamp, en strid eller ett krig. Därför använder jag bland annat uttrycket brohuvud och andra krigsmetaforer i förklaringen. Man måste ju veta hur man talar i närheten av någons som skrivit The Peacable Kingdom... eller någon som verkar var svuren pacifist (utan att destomera kommentera på min egen position som dock är pacifistik åtminstone i grundattityden).
Jag tror att ett av svaren ligger i det som Hauerwas beskriver som en av sina uppgifter i citatet längts upp och som jag redan använt mig i förhållande att lära sig teologiserandet. Medvetenhet som skapas genom distans vilken kan bli verklig genom bland annat de abstinensbesvär som uppstår då man inte längre väljer att vara omedveten om det politiska spelet. I mångt och mycket finns det klara paraleller som kan dras mellan detta sätt att se på vägen till den kristna, politiska friheten (att stå i Gud i världen) och senare marxistiskt samhällskritik som t.ex. hos Habermas. Han förespråkar ett proletariatets berfrieslsekamp tillsammans med en upplyst elit genom en slags medvetenhetsövning som leder till uppvakandet av den allmänna medvetenheten och därigenom förmåga till motsånd mot det rådande systemet. (Intressant att jag tänker på detta sätt, hur skall jag nu förhålla mig till Zizek?!).
Detta var en början på reflektioner av värdet av mästarskap och intentionell, genomtänkt lärjungaskap inom den politiska teologin i kyrkan och hur den kan bidra till en större förståelse av vad det innebär att tala om den kristnes frihet i förhållande till det rådande (och regerande) politiska spelet.
Avslutningsvis kunde anmärkas att jag anser att kyrkan som fristad och ett brohuvud i en värld av krig är ett mycket spännande sätt att förhålla sig till kyrkan ur ett fenomenologiskt perspektiv inom politisk teologi.
Nedan följer först citat ur föreläsnigen och sedan en reflektion över ett av Hauerwas uttalanden i början av anförandet. Jag börjar med att helt enkelt lista upp en hel massa citat från diskussionen som jag på ett eller annat sätt anser intressant för mig. Senare tar jag fasta på en tanke ur diskussionen och vidareutvecklar den i förhållande till kursens kontenta. Håll till godo!
Axplock ur diskussionen
(Spoiler warning!) Hauerwas självbiografi slutar med orden: ”I am a Christian, how interesting?!" - Hauerwas
"I've become a Christin by forcing myself to write as one. And by forcing myself to write as one I've lerned how to deny the self. Because writing is an ascetical discipline through which we learn to die. So that is what I hope is part of what I've learned through the doing of the book." - Hauerwas
"I hate pietism. I hate language of interiority. So I was trying to tell the story in a non-subjective manner." - Hauerwas
Hauerwas läser Milbanks blurb på boken: "Stanley Hauerwas, the most important living influence in Anglo-Saxen theology" till vilket han svarar "Which is bull-shit!" - Hauerwas
"I'm naturally good. My wife is naturally Christian. I don' think is good to be naturally anything, becasue it has to be made into habit." - Hauerwas
"I am probably on my way to becomeing a bricklayer." - Milbank
"Placing theology into the economy of knowledge has been my prime concern." - Milbank
"I am a ecclesial whore. I have no idea why God made some of us ecclesially homeless in this time if isn't the hunger and thirst for Christian unity." - Hauerwas
"The Chruch has got to be the Chruch on the corner. [...] What being married to a priest makes us aware of is that this is about saying mass every week. This is about the formation of people." - Hauerwas
"All I know is how to be of service to the Christian people who claim me." - Hauerwas
"For me to become a Catholic in England would be too much of an individualistic decision." - Milbank
"The very physicality [of the Anglican Church in England], the sheer geographic spread of it is what it means to be catholic." - Milbank
"The reformation is based largely on voluntarism theology." - Milbank
"By criticising puritanism they [Shakespeare, Hooker?, Tomas Trahur?, John Donne] are discovering the absolute crucial importance of mediation. And that can mean mediation through culture, through the natural world. It can also mean mediation through sex, which is there in John Donne." - Milbank
"To let the Anglican Church in England start with Henry VIII, I think is a misstake. As Bruce Kay (?) has argued, I think that you really have to see the Church of England as a regional form of Catholisim beginning with Bede." - Hauerwas
"The Church is not mainly a institution. It is a body formed by the Eucharist." - Milbank
"When one is thinking about ecumenism, ones starting point should be, in some sense, disunity is an illusion. We are allready united att the more fundamental level [i.e. the Eucharist]. "- Milbank
Bretherthon: "Do you have any reflections on what the ecumenical dialogue with the church of the global south looks like?" Hauerwas: "The way porcupines screw - very carefully."
"We need a conversation between the intense practice of global south and the intellectual Christian revival in Europe and North America." - Milbank
"We need again to relate our Christian doctrines to our account of fundamental reality." - Milbank
"The secular world is never interested in liberal theology - why would they be? You know, nihilism light. Why bother? Why go there? You know, a sort of gently baptised Hegel, Heidegger, Derrida, Marx, whatever. You know, of course the secular world is never interested in that." - Milbank
"Increasingly humanism has collapsed." - Milbank
"The 20th century was philosophically a waste of time. Because it was trying to explore an anti-metaphysical space that eventually got completely deconstructed. It was the worst form of metaphysics because it was epistemology. What we now see is a massive return to metaphysics." - Milbank
"John does at such a high level what I have to do close to the ground." - Hauerwas (Inte undra på att jag dras mera till Milbank, jag gillar att flyga högt)
"I think most forms of lust today are really forms of greed." - Hauerwas
"The problem now is that we are morally obligated to be greedy in order to make the economies grow." - Hauerwas
"John wants to win, I want to survive." - Hauerwas
"Of course I want to win. Just because Christianity is about peace, humility and charity it doesn't mean we don't want to win. Because we want those virtues to win, to prevail and to transform the world. That is just the program of salvation as far as I am concerned." - Milbank
"I do want to win, and I probably won't survive." - Milbank
"I think that if I ever write a autobiography, it will be much more like confessions. Which is why I am never going to write it." - Milbank
En av de stora tankarna som kommer fram i denna diskussion för teologins del är att teologi är till sin natur ett allmänneligt verk. Det uppkommer i samspel mellan många olika teologer i ett stort katolskt samarbete.
Annat
För övrigt är det värt att lägga uppmärksamhet vid 7 min strecket. Ett underhållande grymt-skratt hörs från en av deltagarna. Och varför kunde ingen klippa av fingrarna på personen som missbrukar kulspetspennan genom stora delar av förläsningen?
Om den kristna friheten, att lära sig teologisera samt hur de verkar sammanfalla
"The subtitle [to my book] was A Theological Memoir, because I wanted to integrate how I have learned to think theologically with the story of my life." - Stanley Martin Hauerwas
Jag tror att det som för mig som teolog under denna kurs varit av stor vikt är insikten om hur jag behöver systematiskt lära mig att tänka som teolog. Murbrukarallegorin har varit till hjälp för mig att formulera detta för mig själv. Efter att varit murbrukarlärling under en sommar är det inte så svårt att ta till sig Hauerwas analogi om hur han måste lära sig teologiskt tänkande som en specifikt intränad färdighet och inte bara en förlängning av hans unika sätt att tänka. För framtiden som akademiker och teolog (och "tänkare") vill jag bära me mig idén om det intellektuella arbetet som en färdighet (craft) man lär sig och inte bara en slags sammelsurium av tillfällighetens hjärnfisar. Analogin om murbruket har jag redan bloggat om tidigare i förhållandet till Hauerwas ecklesiologiska reflektioner i The Politics of Church från After Christendom. Dock tror jag att metaforen inte har ännu nått sin fulla potential i mitt eget tänkade angående hur man blir och är en Jesu lärjunge i förhållande till t.ex. det politiska spel vi alla är delar av oavsett vi känner till det eller inte.
För att fritt associera vidare på ovannämnda tema angående kristendom och teologi som inlärning av en färdighet vill jag ta en närmare titt på det politiska spelet i förhållande till den "kristna friheten". Vad är det som den kristne är fri från och hur blir den kristne fri i det politiska spelet? Ett av de första stegen till frihet från vilket beroende som helst, och jag vill beskriva människans roll i det allmänna politiska spelet som ett beroende, är att bli medveten om beroendet. Ett av sätten att uppnå denna medvetenhet är, som Hauverwas uttrycker det i citatet ovan, att lära sig att läsa sin egen berättelse teologiskt. Det är endast i ett inlärt tänkande som vi kan få tillräcklig distans till en situation som vi är i för att kunna konstatera att vi är beroende till någonting. Bland de klassiska andliga disciplinerna har avskildheten, som ofta genom historien använts av både askeser och andra kristna, varit ett sätt att befria sig från beroendet till "världen". Avskildhet är frivillig isolering från all mänsklig kontakt under en tillräckligt lång period av tid. Ofta sammanfaller avkildhet med tystnad. Denna övning bygger i människan ett slags brohuvud som ger henne en slags inre avstamp att agera utifrån istället för att vara totalt förslavad under de krafter som tidigare styrt henne.
Avskildheten, som en analogi, gör människan medveten om de sätt på vilka hon är kopplad till världen (oavsett om de är uppbyggliga eller destruktiva sätt). Antagligen uppkommer medvetenheten ganska snabbt för att abstinensbesvären kickar in fort för oss hyperuppkopplade människor (det har åtminstone varit min erfarenhet av avskildhet). Människan blir avslöjad och beroendet kommer fram i sitt rätta ljus som en avgud vi använt för att skyla över vår egentliga otro eller oförmåga/ovilja till tro. På detta sätt kan vi se på den kristnes förhållande till det politiska spelet i den intellektuella sfären, i hennes tänkande. Det är genom rigorös intellektuell träning som sinnet förs till en position av avskildhet (man lär sig tänka på ett specifikt sätt) för att kunna se hur sinnet har varit kopplat till det politiska spelet. Jag kunde göra en lite uttjatad jämförelse med ett modernt populärkulturellt narrativ, men låter bli. Huvudpoängen (hehe) är att jag som teolog behöver lära mig att tänka teologiskt. För att välja att lära mig att tänka teologist behöver jag ha en idé eller vision om varför det är gott att lära sig att tänka teologiskt och hur det specifika goda teologiska tänkandet skulle kunna tänkas (hehe - igen) se ut. Vidare behöver jag välja att lära mig göra det och sedan hitta medel på vilket jag kan lära mig att göra det. Processen har i den teologiskt akademiska världen formen av lärjungaskap, för att vi är studenter/lärjungar till våra lärare som leder oss in till att tänka på ett visst sätt.
Samma analogi kan användas om den kristne i förhållande till det politiska spelet som arrangeras och formas av makter i världen (oavsett om de är godtyckliga eller onda). Frågan är vad det är som kan skapa ett slika brohuvud i den kristnes liv? Vad är det som kan skapa det området som gör att den kristne erhåller en slags fristad ur vilken hon kan skåda ut över krigslandskapet som hon lever mitt i och göra beslut och planer på hur hon kan agera mitt i den? Innan jag svarar på den frågan så vill jag kort förklara användingen av krigsjargong. Krigsord leder lätt till krigshandlingar, och därför behöver jag vara försiktig med hur jag talar om denna befrielse. Dock finns det åtminstone bibliskt underlag för att använda sig av krigsmetaforer och stridsjargong i förhållandet mellan Gudsstad och det onda i världens stad. I det kristna narrativet kan den kristne lära sig att tänka kring sitt liv ur flera olika tolkningsmodeller simultant. En av dem är att hon ständigt är mitt i en kamp, en strid eller ett krig. Därför använder jag bland annat uttrycket brohuvud och andra krigsmetaforer i förklaringen. Man måste ju veta hur man talar i närheten av någons som skrivit The Peacable Kingdom... eller någon som verkar var svuren pacifist (utan att destomera kommentera på min egen position som dock är pacifistik åtminstone i grundattityden).
Jag tror att ett av svaren ligger i det som Hauerwas beskriver som en av sina uppgifter i citatet längts upp och som jag redan använt mig i förhållande att lära sig teologiserandet. Medvetenhet som skapas genom distans vilken kan bli verklig genom bland annat de abstinensbesvär som uppstår då man inte längre väljer att vara omedveten om det politiska spelet. I mångt och mycket finns det klara paraleller som kan dras mellan detta sätt att se på vägen till den kristna, politiska friheten (att stå i Gud i världen) och senare marxistiskt samhällskritik som t.ex. hos Habermas. Han förespråkar ett proletariatets berfrieslsekamp tillsammans med en upplyst elit genom en slags medvetenhetsövning som leder till uppvakandet av den allmänna medvetenheten och därigenom förmåga till motsånd mot det rådande systemet. (Intressant att jag tänker på detta sätt, hur skall jag nu förhålla mig till Zizek?!).
Detta var en början på reflektioner av värdet av mästarskap och intentionell, genomtänkt lärjungaskap inom den politiska teologin i kyrkan och hur den kan bidra till en större förståelse av vad det innebär att tala om den kristnes frihet i förhållande till det rådande (och regerande) politiska spelet.
Avslutningsvis kunde anmärkas att jag anser att kyrkan som fristad och ett brohuvud i en värld av krig är ett mycket spännande sätt att förhålla sig till kyrkan ur ett fenomenologiskt perspektiv inom politisk teologi.
tisdag 7 december 2010
Angående en aspekt av förtryckets historia
(Jag hade redan givit upp med denna kurs. Men den är för intressant för mig, jag vill läsa och lära mig fast det blir i form av en "slutspurt".)
L'Arche
"Gathering together and eating well together is a essential part of L'Arche life." Det kristna livet konstrueras kring en måltid. En gemenskap som till sin natur inte definieras av det samtida samhällets definition av vem som får vara delar av den, utan av en annan ordning, kommer till sin natur att vara anarkistisk. Den är anarkistiskt i den meningen att den inte formar och ordnas efter den rådande, världsliga ordningen. De handikappade i L'Arche är inte främst handikappade, utan människor. Den västerländska samhällshistorien verkar peka på en medveten avskriving av imago Dei i de handikappade. Detta påpekas i början av inlägget genom Jean Varniers uttalande kring de namn som givits människor som är handikappade genom historien (t.ex. imbisill). Samhället har avskrivit dem som människor. Det är en naturlig konsekvens av det rådande samhällets människolära och människosyn. "Vad är människa?" ter sig vara en av de mest centrala frågorna i förhållandet till förtryckets politik i västerlandets historia. Om människan definieras blott som ett politiskt djur, som på ett specifikt sätt kan bidra till samhällsupprätthållandet, förblir hon människa endast så länge hon kan bidra till samhället. Man kunde tänka sig att om människan intet mera är än ett politiskt djur, så blir hennes värde (instrumentaliserad produktivitet) den enda existensberättigande faktorn.
Det vi inte ser verkar vi inte bekymra oss om. Immanuel Levinas talar mycket om ansiktets värde. Utan att påstå mig förstå Levinas på något djupare plan, får hans tal om den Andres ansikte mig att tänka. Vilka ansikten får vara med? Vilka ansikten får ses vid bordet? Ansiktslösheten, abstraktion utan förankring i anletsdrag, kan vara en av komponenterna i hyperindividualiserad samhällsjargong om vad en människa är. Människan behöver andra människor för att bli och vara människa. Jag tror det är en av inkarnationens djupaste lärdomar. Vi blir till kring ett bord. Bordet i fråga är ett matbord. Måltiden skapar oss. De som inte tillåts träda in i måltidesgemenskapen förblir i så fall oskapade, icke-människor. Genom att inte ge tillträde åt de handikappade till det gemensamma bordet i offentligheten, utan istället gömma deras ansikten på institutioner utan familjer, blir dessa människor omänsklig-gjorda. De förblir ansiktslösa. Ett annat sätt att göra samma samhällsmässiga plastikkirurgi är att deformera de handikappade genom namn, att inte tala om människor.
Mänsklighet informeras och formas av mänsklighet. Mänsklighet som informerats och fomrats av jesu mänsklighet får en specifik typ av form. Augustinus talar om Guds stad, om himmels politik (stadsmedborgarskap). Teologin i förhållande till politiken kan städigt ignorera den självklara roll som den kan spela. Vad innebär det att vara en medborgare? Min tidigare fråga var huruvida man kan se frågan om "Vad är människa?" som förtryckets centrala frågeställning. En Kristocentriskt formulerad frågeställning för frågan vidare till frågor kring människonatur i förhållande till Kristi natur. Jag tror de frågorna kan ur den politiska teologins synvinkel besvaras med orden från Ps. 23 - du bereder åt mig ett bord. En av de som intervjuas i programmet berättar om hennes relationer då hon insåg att det som behandlades på hennes första personalmöte vid L'Arch var "Who is going to bake Bill's birthday cake?" Hon berättar om hur hennes själ fick andrum. I Gudsstaden, i den mån som den tar sig uttryck i måltidscentrerade gemenskaper som L'Arche, kan man se en slags synergi i människoblivandet. Alla ansikten formar alla ansikten. Varje medlem vid bordet deltar i den gemensamma andliga formningen. Ett samhälle som stympar en del av gemenskpen genom att omänskliggöra den, stympar även sin egen mänsklighet.
En måltid är en kroppslig företelese. I en avkroppsligad kristendom tappar nattvarden snabbt sin fysiska karaktär. Blod och kropp. Måltiden som finns i centrum för den Andra Staden är en kroppslig, härvarande aktivitet. Varnier sade åt Henri Nouven att L'Arche inte är byggt kring Ordet utan Kroppen. Vilka självklara ord om kropp. När kristndomen tappar sitt fäste i kroppen, blåser Kroppen iväg med vilka vindar som helst som verkar blåsa för tillfället. I kroppsligheten förankras människan i kroppen på samma sätt som det gudomliga förnakras i mänskligheten i inkarnationen. Ordet och köttet.
L'Arche
"People with disabilities are among the most oppressed people in the world." - Jean Varnier. Hur är det möjligt att deformera mänskligheten i människor så till den grad att den personen inte längre ses som en människa? Att bli omänskliggjord av andra verkar vara en av de värsta formerna av förtryck."I left the navy to follow Jesus, but I did not know where." - Jean Varnier
"Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren."- Luk 4:18-19
"Gathering together and eating well together is a essential part of L'Arche life." Det kristna livet konstrueras kring en måltid. En gemenskap som till sin natur inte definieras av det samtida samhällets definition av vem som får vara delar av den, utan av en annan ordning, kommer till sin natur att vara anarkistisk. Den är anarkistiskt i den meningen att den inte formar och ordnas efter den rådande, världsliga ordningen. De handikappade i L'Arche är inte främst handikappade, utan människor. Den västerländska samhällshistorien verkar peka på en medveten avskriving av imago Dei i de handikappade. Detta påpekas i början av inlägget genom Jean Varniers uttalande kring de namn som givits människor som är handikappade genom historien (t.ex. imbisill). Samhället har avskrivit dem som människor. Det är en naturlig konsekvens av det rådande samhällets människolära och människosyn. "Vad är människa?" ter sig vara en av de mest centrala frågorna i förhållandet till förtryckets politik i västerlandets historia. Om människan definieras blott som ett politiskt djur, som på ett specifikt sätt kan bidra till samhällsupprätthållandet, förblir hon människa endast så länge hon kan bidra till samhället. Man kunde tänka sig att om människan intet mera är än ett politiskt djur, så blir hennes värde (instrumentaliserad produktivitet) den enda existensberättigande faktorn.
Det vi inte ser verkar vi inte bekymra oss om. Immanuel Levinas talar mycket om ansiktets värde. Utan att påstå mig förstå Levinas på något djupare plan, får hans tal om den Andres ansikte mig att tänka. Vilka ansikten får vara med? Vilka ansikten får ses vid bordet? Ansiktslösheten, abstraktion utan förankring i anletsdrag, kan vara en av komponenterna i hyperindividualiserad samhällsjargong om vad en människa är. Människan behöver andra människor för att bli och vara människa. Jag tror det är en av inkarnationens djupaste lärdomar. Vi blir till kring ett bord. Bordet i fråga är ett matbord. Måltiden skapar oss. De som inte tillåts träda in i måltidesgemenskapen förblir i så fall oskapade, icke-människor. Genom att inte ge tillträde åt de handikappade till det gemensamma bordet i offentligheten, utan istället gömma deras ansikten på institutioner utan familjer, blir dessa människor omänsklig-gjorda. De förblir ansiktslösa. Ett annat sätt att göra samma samhällsmässiga plastikkirurgi är att deformera de handikappade genom namn, att inte tala om människor.
Mänsklighet informeras och formas av mänsklighet. Mänsklighet som informerats och fomrats av jesu mänsklighet får en specifik typ av form. Augustinus talar om Guds stad, om himmels politik (stadsmedborgarskap). Teologin i förhållande till politiken kan städigt ignorera den självklara roll som den kan spela. Vad innebär det att vara en medborgare? Min tidigare fråga var huruvida man kan se frågan om "Vad är människa?" som förtryckets centrala frågeställning. En Kristocentriskt formulerad frågeställning för frågan vidare till frågor kring människonatur i förhållande till Kristi natur. Jag tror de frågorna kan ur den politiska teologins synvinkel besvaras med orden från Ps. 23 - du bereder åt mig ett bord. En av de som intervjuas i programmet berättar om hennes relationer då hon insåg att det som behandlades på hennes första personalmöte vid L'Arch var "Who is going to bake Bill's birthday cake?" Hon berättar om hur hennes själ fick andrum. I Gudsstaden, i den mån som den tar sig uttryck i måltidscentrerade gemenskaper som L'Arche, kan man se en slags synergi i människoblivandet. Alla ansikten formar alla ansikten. Varje medlem vid bordet deltar i den gemensamma andliga formningen. Ett samhälle som stympar en del av gemenskpen genom att omänskliggöra den, stympar även sin egen mänsklighet.
En måltid är en kroppslig företelese. I en avkroppsligad kristendom tappar nattvarden snabbt sin fysiska karaktär. Blod och kropp. Måltiden som finns i centrum för den Andra Staden är en kroppslig, härvarande aktivitet. Varnier sade åt Henri Nouven att L'Arche inte är byggt kring Ordet utan Kroppen. Vilka självklara ord om kropp. När kristndomen tappar sitt fäste i kroppen, blåser Kroppen iväg med vilka vindar som helst som verkar blåsa för tillfället. I kroppsligheten förankras människan i kroppen på samma sätt som det gudomliga förnakras i mänskligheten i inkarnationen. Ordet och köttet.
En kroppsfientlig kultur föder avkroppsligade varelser. Hur ser då en inkarnationsbaserad gemenskap ut? Förhoppningsvis annorlunda. L'Arche har som sitt mål inte att vara ett svar på alla problem, utan ett tecken. "Welcoming differents is essential, not only when living with disables, but also the pathway to peace in the world." - programledaren i ifrågavarande program utgående från Hauerwas intervju. "To be human is to open up to the different." - Hauerwas Ömsesidigt beroende är det politiska temata som Hauverwas kritiserar den liberal västerlandsdelen för. L'Arche med siitt arbete som till sin natur oundvikligt är ömsesidigt beroede (enligt intervjuerna), ställer mycket av samtidens antaganden om autonomi på huvudet. "It is dependency, not autonomy, that we need to learn to live with." - Hauerwas
"To understand the body and the struggle with the head we begin in the bodies of our mom. Love is manifested through the caring of the body and the weakness of the body. Love is something about the appreciation of the other who has, who is a body. ... To be with people is to be with them somewhere with their bodies. ... The body is the place where we meet each other. The danger is that we pretend that we are not bodies, and we go in to the world of ideas. And then, being in the world of ideas, we cut ourselves away from people." - Jean Varnier
torsdag 4 november 2010
The Concise Milbank Dictionary Part 2: Stale Expressions - The Management-Shaped Church
Here we go again. Jag behöver slå upp dessa ord för min egen del. Så ifall någon annan läser artiklarna så torde ni hitta de mer obskyra orden här. Denna gång har jag använt en ordbok som hittas här.
hitherto
ag·on
dramatis personae
nascent
har·row·ing
hab·i·tus
im·pute
unilateral
bi·fur·cate
dis·si·pat·ed
list·less
awry
Appendix 1
Harrowing of Hell
Appendix 2
"In my view a brief but correct definition of virtue is the ordering of love [Ordo Amoris]" (City 15:22, cf. 14.10)" Hittad här.
hitherto
1. until this time hitherto, there have been no problems
2. Archaic to this place or point
ag·on
1. A conflict, especially between the protagonist and antagonist in a work of literature.
2. The part of an ancient Greek drama, especially a comedy, in which two characters engage in verbal dispute.
3. A test of will; a conflict: "Freud's originality stemmed from his aggression and ambition in his agon with biology" (Harold Bloom).
4. A contest in ancient Greece, as in athletics or music, in which prizes were awarded.
dramatis personae
1. (Literary & Literary Critical Terms) the characters or a list of characters in a play or story
2. the main personalities in any situation or eventnascent
starting to grow or develop; being born
har·row·ing
Extremely distressing; agonizing: a harrowing experience.
hab·i·tus
The physical and constitutional characteristics of an individual, especially as related to the tendency to develop a certain disease.
im·pute
1. To relate to a particular cause or source; attribute the fault or responsibility to: imputed the rocket failure to a faulty gasket; kindly imputed my clumsiness to inexperience.
2. To assign as a characteristic; creditunilateral
1. of, having, affecting, or occurring on only one side
2. involving or performed by only one party of several
bi·fur·cate
To divide into two parts or branches.
To separate into two parts or branches; fork.
es·pouse
Jou´is`sance
de·rac·i·nate
Forked or divided into two parts or branches, as the Y-shaped styles of certain flowers.
es·pouse
1.a. To take in marriage; marry.
b. To give (a woman) in marriage.
2. To give one's loyalty or support to (a cause, for example); adopt.
Jou´is`sance
| n. | 1. | Jollity; merriment. |
de·rac·i·nate
1. To pull out by the roots; uproot.
2. To displace from one's native or accustomed environment.
men·di·cant
Depending on alms for a living; practicing begging.
1. A beggar.
2. A member of an order of friars forbidden to own property in common, who work or beg for their living.
coterminous
1. (Law) having a common boundary; bordering; contiguous
co·in·cide
2. coextensive or coincident in range, time, scope, etc.
co·in·cide
1. To occupy the same relative position or the same area in space.
2. To happen at the same time or during the same period.
3. To correspond exactly; be identical.
4. To agree exactly, as in opinion; concur. in·nate
1. Possessed at birth; inborn.
2. Possessed as an essential characteristic; inherent.
3. Of or produced by the mind rather than learned through experience:to the fore |
| In advance; to the front; to a prominent position; in plain sight; in readiness for use. |
semblance [ˈsɛmbləns]n 1. outward appearance, esp without any inner substance or reality 2. a resemblance or copy |
dis·si·pat·ed
1. Intemperate in the pursuit of pleasure; dissolute.
2. Wasted or squandered.
3. Irreversibly lost. Used of energy.
list·less
Lacking energy or disinclined to exert effort; lethargic
awry
1. with a slant or twist to one side; askew
2. away from the appropriate or right course; amissAppendix 1
Harrowing of Hell
Appendix 2
"In my view a brief but correct definition of virtue is the ordering of love [Ordo Amoris]" (City 15:22, cf. 14.10)" Hittad här.
onsdag 3 november 2010
John Milbank: Stale Expressions - The Management-Shaped Church
Ja, denna gång provade jag på ett nytt sätt att läsa Milbank - att skippa läsningen.
Idén är denna: jag läser första sidorna, skippar största delen av artikeln, och läser därefter endast "sammanfattningnen". Om den nu kan kallas sammanfattning? Främst kan det väl liknas vid ett förslag till ett sätt att se Lösningen. Jag antar att det sker en massa viktigt emellan, men det återkommer jag till. Jag ser detta sätt att läsa Milbank på som pusselbits-metoden. Första delen är att vi lägger de bitar vi tror att är hörnbitarna på plats. Andra delen är att vi försöker se vad vi kan tänka oss finna emellan hörnbitarna (efter att ha läst en artikel av honom så kan jag säga att jag inte har en blekblå aning om vad som kommer att finnas emellen dem). Tredje delen är att vi läser resten av bitarna. Fjärde, och viktigaste delen, är att jämföra vad som egentligen fanns mellen hörnbitarna med det vi trodde fanns emellan för att se ifall vi förstått honom. Femte delen blir att se på det "färdiga" pusslet och reflektera över det.
Metoden kan ju verka lite konstlad, konstig och ... onödig. Men jag tror att den på ett eller annat sätt återspeglar min hermeneutiska metod. Det som är skillnaden från mitt vanliga läsande är att jag istället för att läsa "sammanfattningen" oftast antar vad den kommer att vara och har därmed utgått från imaginära hörnbitar (som inte behöver ha något med den faktiska texten att göra). Det jag gör här är helt enkelt att ta er med på en version av Villes interna resa (scary, I know) för att hitta nya sätt att läsa Milbank på. Och förhoppningsvis bättre förstå honom.
För att handgripligen ge ett exempel på denna Villes nylanserade metod, så har jag gjort ett litet pussel åt er.
Välkommen med och pussla!
Del I
Mitt antagnade på basis av tillämpandet av pussel-metodens första del på Milbanks artikel i Stale Expressions - The Management-Shaped Church i boken The Future of Love är att Milbank kritiserar den engelska kyrkan för att ha begått ett kategorimisstag. Det som är heligt måste behandlas i enlighet med dess natur, men på grund av att man inte ansett det som är heligt vara heligt, så har man behandlat det på ett sätt som inte är i enlighet med dess natur. Att inte behandla något i enlighet med dess natur är inte att ta bra hand om det. Att inte behandla något i enlighet med dess natur är att handla kärlekslöst. Ty kärleken söker kunskap för att kunna älska väl. Att älska väl är att veta vad något är och ta bra hand om det. Kyrkan har missförstått vad kyrkan och människan som imago dei är. Därför handlar den kärlekslöst med de människor som är i dess vård. Kyrkan har helt enkelt missförstått vad den är och vad den skall göra.
Del II
Det Milbank kritiserar är desakramentaliseringen av det heliga i kyrkan, personen och relationerna. Själv ser jag att detta är en naturlig progression från upplysningstiden framåt då mekaniseringen och förklarandet av först naturen ledde till ett tilltagande "demysteriering" av hela människans upplevelse. Allt kunde förklaras, och därför även instrumentaliseras. Genom denna process kom så småningom även människan in under samma förklarande lupp och vidare blev det heliga utpressat ur människans erfarenhet (jag vet hur absurt det låter, men häng med en stund på resan). Denna mekanisering är endast ett steg från den redan nämnda instrumentaliseringen vilket i sin tur inte är långt ifrån kommersialiseringen av det tidigare heliga. Om det kan mätas, så kan det ha ett pris. Har det ett pris så kan det hanteras som en vara. En vara är inte helig. En vara kan köpas och säljas, den kan kommodifieras. Problemet är att människorna har blivit "varor" i church-manangement modellen.
Det som sker inom den engelska kyrkan är att man antar modeller från business management och applicerar det på pastorerandet (hur präster agerar ledare inom kyrkan). Milbank kallar detta pastorerandet för "management of the ecclesiastical life." (Milbank 2009, s. 276) När människan som imago dei har blivit sakifierad (dagens nya ord, med annat ord: blivit-gjord-till-sak) så är det fritt fram att manipulera det/henne som vilket annat själlöst material som helst. Eugene Peterson kritiserar church-management praxisen i Nordamerika bland annat på grund av jargongen som kallade personer för "resurser", och därigenom kommodifierar dem. "Management" cannot be ethicized, since the term denotes merely the meaningless but efficient manipulations which are all that is left to do with things once they have been de-sacramentalized." (Milbank 2009, s. 276)
Del III
Or How the Mainstream Protestant Church is Found in the Post-1960s Theologically Liberal "Management Paradigm"
Reformationen var bunden till både begynnande kapitalism och den absoluta statens födelse. Det leder i längden till att protestantismen formas enligt ett mönster som är i enlighet med kapitalismen. "[The] very inner logic of capitalism is genealogically in part a Protestant one." (Milbank 2009, s. 267) De är i grund och botten fenomen som har samma mönster och passar därför väl ihop. Den ena föder den andra som upprätthåller den första som sedan leder till att den andra blir stark och formar den första enligt sin bild. "Christianity is reduced to a readily graspable product: the promise of a mysterious relationshiå with Jesus, the absolute authority of a printed book, the reduction of complex doctrine to formulas about atonement, a single punctual act of faith which i like an absolute banknote, redeemable in eternity." (Milbank 2009, s. 266) Det vikitga är inte längre att människor skall bli Kristuslika, utan att de skall bli "kristna".
"[Capitalism] has hitherto depended on upon a sharp division between the formally free human subject who can produce and exchange, and the inert commodity-object which is simply to be managed and or manipulated." (Milbank 2009, s. 264) Det Milbank anser vara problemet är att modern mainstream protestantism nu har gift sig med det kapitalistiska systemet det var med och fostra, vilket leder till att det som tidigare varit en gemenskap människor blir ett system av varor som kan bytas ut mot varandra. Det som det kapitalistiska systemet inte lyckades med, mao. göra människotransaktioner, har ny kyrkan gjort till sin bravur. "The [capitalistic] system requires an interpersonal struggle to occur, but the oscillation of dramatis personae are sterile so far as it is concerned. There is only one business that can capitalize even this unavoidable point of transitional indifference." (Milbank 2009, s. 265) Och det är enligt Milbank denna moderna mainstream protestantismen. Dock påpekar Milbank att det finns en del av protestantismen som inte köper in i detta system, och det är den utbildade eliten (är det bara jag som ser marxistisk systemtänkande överallt?!). De är på väg mot en annat håll. Protestantismen är alltså delad in iett proletariat en stor massa som är omedveten om sitt av religionen kapitalismen förgiftade sinne, och en upplyst intelligantia en upplyst, utbildad del som kan visa vägen. Bland annat påpekar han att en del av denna elit finns att hittas bland utbildade, skandinaviska luteraner (feel the sting?).
Det verkar som om Milbank har givit upp hoppet på den stora, av kapitalismen förgiftade protestantiska massan. Han anser att vi inte längre kan tala om en religiös röst i etern. "We can no longer make Chesterton's appeal to authentic common-sense, but instead have to struggle back reflectively to some mode of sanity." (Milbank 2009, s. 270)Det som finns kvar av en tänkande, protestantinsk rörelse är den tidigarenämnda utbildade klicken. För övrigt påpekar han dock att det som sker med dessa tänkade protestanter år att de "återkatoliseras", och vidare att det är just den katolska kyrkan som han ser som det främsta hoppet för Europa. "[...] Catholisism will once more take the leading role in shaping the Europena future - though the big question is, in what way?"
"For if the crucial thing is no longer the gradual inculcation of the habitus of charity, as for a genuine Catholic understanding, but rather the nominal imputed status of "being saved", then logically the task of the Church becomes simply one of mission, narrowly understood as the recruitment of of ever more souls." (Milbank 2009, s. 265) Kärleken blir inte längre en påtaglig, konkret form av handling i en specifik relationell situation som skapats av en specifikt formad karaktär. "Rather, love is sheer subjective gesture towards anything whatsoever." (Milbank 2009, s. 266) Med kärleken som tema har vi kommit till pudelns kärna (kanske?). Som exempel på detta kan vi vi se på Milbanks kritik av nya former av kyrka. Probelemet med de nya uttrycken för t.ex. evangelikala församlingar (läs: "mission-shaped" och "fresh expressions") är enligt Milbank att de inte är kyrka. Dessa uttryck för "kyrka" är till exempel församlingar som byggs på basis av gemensamma hobbyn eller intressen (hos vår folkkyrka kunde man kanske dra en likhet till specialgudstjänster). "The refusal to come out of one self and go to church is simply the refusal of Church per se." (Milbank 2009, s. 271) Vidare visar Milbank hur denna formen av intressebaserad kyrka egenligen är en perversion av vad kyrkan egentligen är. "In all this there lies no new expression of Church, but rather its blasphemous denial. The Church cannot be found amongst the merely like-minded, who associate in order to share a particular taste, hobby, or perversion. It can only be found where many different peoples possessing many different gifts collaborate in order to produce a divine-human community in one specific location." (Milbank 2009, s. 271) Jag anatar att detta är en av orsakerna till varför cyber-kyrkor är en så absurd idé (för att inte tala om dess inkarnationsförnekande karaktär).
Nästa sak Milbank tar upp är plats "specifik location". Vi skall gå till kyrkan. Det är en del av vad det innebär att vara med i gemenskapen som är kärlek - kyrkan. Det är endast geografiskt omfång som är tillräckligt odifferntierat för att agera som basis för en verkligen inklusiv gemenskap. "In a church we come together simply in order to join ourselves to perfected humanity which is transformed through the Incarnation as more than humanity and not in the name of any law, custom or specific tradition. [...] So the point of the Church is the assembly of humanity as such in order that it might govern itself by love." (Milbank 2009, s. 272f)
Mao.
Del IV
Jag är överraskad. Även om det var på ett sätt givet, med tanke på min tidigare läsning av Milbank, att se mycket mer mellan hörnbitarna äv väntat, så är jag ändå positivt överraskad av experimentet. Även om Milbank formulerar sig mycket annorlunda än jag gjorde i del I, så tror jag faktistk att det fanns en hel del gemensamt i föreställningen av texte och hur den förhåller sig till den faktiska texten. Huruvida detta beroe på min tidigare läsning är svårt att säga. Ifall någon annan har läst texten före de läst detta, så skulle jag uppskatta ifall ni kommenterade detta kort.
Likheterna kom fram främst i utgångspunkten att det som orsakat kyrkans förfall till att bli management based är på grund av ett katerogifel. Man har behandlat kyrkan som någonting den inte är, och vidare har detta öätt till att man behandlat männsikor på ett sätt som inte är i enlighet med deras natur. Detta i sin tur leder till en perverison av det som gemenskapen av dessa människor är ämnat att vara (Milbank talar inte så mycket om gemenskapens teleologi, men det gör jag för att lättare kunna kommunisera hur jag förstår honom). Kärleken blir perverterad på grund av att det blir en slag allmän, riktingslös attitud. Kyrkan blir meningslös då den tappar fäste i platsen och människorna. Församlingen blir perverterad då den blir till en intresseklubb istället för att vara en plats dit många olika slags människor kommer tillsammans för formas i kärlek till att bli "ett i Kristus".
Del V
Jag facsineras av Milbank. Han verkar vara en orginell tänkare. Råddig, jo, vilket även leder hos mig till en känsla av att han är inkonsekvent i sitt skrivande, men givande. Vad orsakade denna artikel mig att tänka vidare på? Jo, en hel del saker av vilka jag preenterar några i det som följer. Den första är Augustinus tanke om ordo amoris och dess förhållande till gemenskapen av människor som samlats tillsammans under den ordnande Kärleken. Det andra är tanken om hur viktig skillnande är mellan att göra människor kristna oh göra människor till lärjungar till Kristus. Skillanden mellan ecklesiala förhållningssätt baserade på business management modeller om kvantiet i mostsats till lärjungacentrerade gemenskaper där olika typer av människor kommer samman för att bli lika Jesus tillsammans. Den tredje är vikten av at kyrkan behåller sin förståelse av sig själv som den kosmiska plats där olikheter kommer samman. Det är genom att kyrkan är en enhet av mångfald som den står som ett vittne mot "krafterna i himlarymderna". Den fjärde är vikten av en lokal, en plats. Hur kyrkan är till sin natur inkarnationell och omfattar specifika människor på specifika platser.
Idén är denna: jag läser första sidorna, skippar största delen av artikeln, och läser därefter endast "sammanfattningnen". Om den nu kan kallas sammanfattning? Främst kan det väl liknas vid ett förslag till ett sätt att se Lösningen. Jag antar att det sker en massa viktigt emellan, men det återkommer jag till. Jag ser detta sätt att läsa Milbank på som pusselbits-metoden. Första delen är att vi lägger de bitar vi tror att är hörnbitarna på plats. Andra delen är att vi försöker se vad vi kan tänka oss finna emellan hörnbitarna (efter att ha läst en artikel av honom så kan jag säga att jag inte har en blekblå aning om vad som kommer att finnas emellen dem). Tredje delen är att vi läser resten av bitarna. Fjärde, och viktigaste delen, är att jämföra vad som egentligen fanns mellen hörnbitarna med det vi trodde fanns emellan för att se ifall vi förstått honom. Femte delen blir att se på det "färdiga" pusslet och reflektera över det.
Metoden kan ju verka lite konstlad, konstig och ... onödig. Men jag tror att den på ett eller annat sätt återspeglar min hermeneutiska metod. Det som är skillnaden från mitt vanliga läsande är att jag istället för att läsa "sammanfattningen" oftast antar vad den kommer att vara och har därmed utgått från imaginära hörnbitar (som inte behöver ha något med den faktiska texten att göra). Det jag gör här är helt enkelt att ta er med på en version av Villes interna resa (scary, I know) för att hitta nya sätt att läsa Milbank på. Och förhoppningsvis bättre förstå honom.
För att handgripligen ge ett exempel på denna Villes nylanserade metod, så har jag gjort ett litet pussel åt er.
Välkommen med och pussla!
Del I
Mitt antagnade på basis av tillämpandet av pussel-metodens första del på Milbanks artikel i Stale Expressions - The Management-Shaped Church i boken The Future of Love är att Milbank kritiserar den engelska kyrkan för att ha begått ett kategorimisstag. Det som är heligt måste behandlas i enlighet med dess natur, men på grund av att man inte ansett det som är heligt vara heligt, så har man behandlat det på ett sätt som inte är i enlighet med dess natur. Att inte behandla något i enlighet med dess natur är inte att ta bra hand om det. Att inte behandla något i enlighet med dess natur är att handla kärlekslöst. Ty kärleken söker kunskap för att kunna älska väl. Att älska väl är att veta vad något är och ta bra hand om det. Kyrkan har missförstått vad kyrkan och människan som imago dei är. Därför handlar den kärlekslöst med de människor som är i dess vård. Kyrkan har helt enkelt missförstått vad den är och vad den skall göra.
Del II
Det Milbank kritiserar är desakramentaliseringen av det heliga i kyrkan, personen och relationerna. Själv ser jag att detta är en naturlig progression från upplysningstiden framåt då mekaniseringen och förklarandet av först naturen ledde till ett tilltagande "demysteriering" av hela människans upplevelse. Allt kunde förklaras, och därför även instrumentaliseras. Genom denna process kom så småningom även människan in under samma förklarande lupp och vidare blev det heliga utpressat ur människans erfarenhet (jag vet hur absurt det låter, men häng med en stund på resan). Denna mekanisering är endast ett steg från den redan nämnda instrumentaliseringen vilket i sin tur inte är långt ifrån kommersialiseringen av det tidigare heliga. Om det kan mätas, så kan det ha ett pris. Har det ett pris så kan det hanteras som en vara. En vara är inte helig. En vara kan köpas och säljas, den kan kommodifieras. Problemet är att människorna har blivit "varor" i church-manangement modellen.
Det som sker inom den engelska kyrkan är att man antar modeller från business management och applicerar det på pastorerandet (hur präster agerar ledare inom kyrkan). Milbank kallar detta pastorerandet för "management of the ecclesiastical life." (Milbank 2009, s. 276) När människan som imago dei har blivit sakifierad (dagens nya ord, med annat ord: blivit-gjord-till-sak) så är det fritt fram att manipulera det/henne som vilket annat själlöst material som helst. Eugene Peterson kritiserar church-management praxisen i Nordamerika bland annat på grund av jargongen som kallade personer för "resurser", och därigenom kommodifierar dem. "Management" cannot be ethicized, since the term denotes merely the meaningless but efficient manipulations which are all that is left to do with things once they have been de-sacramentalized." (Milbank 2009, s. 276)
Del III
Or How the Mainstream Protestant Church is Found in the Post-1960s Theologically Liberal "Management Paradigm"
Reformationen var bunden till både begynnande kapitalism och den absoluta statens födelse. Det leder i längden till att protestantismen formas enligt ett mönster som är i enlighet med kapitalismen. "[The] very inner logic of capitalism is genealogically in part a Protestant one." (Milbank 2009, s. 267) De är i grund och botten fenomen som har samma mönster och passar därför väl ihop. Den ena föder den andra som upprätthåller den första som sedan leder till att den andra blir stark och formar den första enligt sin bild. "Christianity is reduced to a readily graspable product: the promise of a mysterious relationshiå with Jesus, the absolute authority of a printed book, the reduction of complex doctrine to formulas about atonement, a single punctual act of faith which i like an absolute banknote, redeemable in eternity." (Milbank 2009, s. 266) Det vikitga är inte längre att människor skall bli Kristuslika, utan att de skall bli "kristna".
"[Capitalism] has hitherto depended on upon a sharp division between the formally free human subject who can produce and exchange, and the inert commodity-object which is simply to be managed and or manipulated." (Milbank 2009, s. 264) Det Milbank anser vara problemet är att modern mainstream protestantism nu har gift sig med det kapitalistiska systemet det var med och fostra, vilket leder till att det som tidigare varit en gemenskap människor blir ett system av varor som kan bytas ut mot varandra. Det som det kapitalistiska systemet inte lyckades med, mao. göra människotransaktioner, har ny kyrkan gjort till sin bravur. "The [capitalistic] system requires an interpersonal struggle to occur, but the oscillation of dramatis personae are sterile so far as it is concerned. There is only one business that can capitalize even this unavoidable point of transitional indifference." (Milbank 2009, s. 265) Och det är enligt Milbank denna moderna mainstream protestantismen. Dock påpekar Milbank att det finns en del av protestantismen som inte köper in i detta system, och det är den utbildade eliten (är det bara jag som ser marxistisk systemtänkande överallt?!). De är på väg mot en annat håll. Protestantismen är alltså delad in i
Det verkar som om Milbank har givit upp hoppet på den stora, av kapitalismen förgiftade protestantiska massan. Han anser att vi inte längre kan tala om en religiös röst i etern. "We can no longer make Chesterton's appeal to authentic common-sense, but instead have to struggle back reflectively to some mode of sanity." (Milbank 2009, s. 270)Det som finns kvar av en tänkande, protestantinsk rörelse är den tidigarenämnda utbildade klicken. För övrigt påpekar han dock att det som sker med dessa tänkade protestanter år att de "återkatoliseras", och vidare att det är just den katolska kyrkan som han ser som det främsta hoppet för Europa. "[...] Catholisism will once more take the leading role in shaping the Europena future - though the big question is, in what way?"
"For if the crucial thing is no longer the gradual inculcation of the habitus of charity, as for a genuine Catholic understanding, but rather the nominal imputed status of "being saved", then logically the task of the Church becomes simply one of mission, narrowly understood as the recruitment of of ever more souls." (Milbank 2009, s. 265) Kärleken blir inte längre en påtaglig, konkret form av handling i en specifik relationell situation som skapats av en specifikt formad karaktär. "Rather, love is sheer subjective gesture towards anything whatsoever." (Milbank 2009, s. 266) Med kärleken som tema har vi kommit till pudelns kärna (kanske?). Som exempel på detta kan vi vi se på Milbanks kritik av nya former av kyrka. Probelemet med de nya uttrycken för t.ex. evangelikala församlingar (läs: "mission-shaped" och "fresh expressions") är enligt Milbank att de inte är kyrka. Dessa uttryck för "kyrka" är till exempel församlingar som byggs på basis av gemensamma hobbyn eller intressen (hos vår folkkyrka kunde man kanske dra en likhet till specialgudstjänster). "The refusal to come out of one self and go to church is simply the refusal of Church per se." (Milbank 2009, s. 271) Vidare visar Milbank hur denna formen av intressebaserad kyrka egenligen är en perversion av vad kyrkan egentligen är. "In all this there lies no new expression of Church, but rather its blasphemous denial. The Church cannot be found amongst the merely like-minded, who associate in order to share a particular taste, hobby, or perversion. It can only be found where many different peoples possessing many different gifts collaborate in order to produce a divine-human community in one specific location." (Milbank 2009, s. 271) Jag anatar att detta är en av orsakerna till varför cyber-kyrkor är en så absurd idé (för att inte tala om dess inkarnationsförnekande karaktär).
Nästa sak Milbank tar upp är plats "specifik location". Vi skall gå till kyrkan. Det är en del av vad det innebär att vara med i gemenskapen som är kärlek - kyrkan. Det är endast geografiskt omfång som är tillräckligt odifferntierat för att agera som basis för en verkligen inklusiv gemenskap. "In a church we come together simply in order to join ourselves to perfected humanity which is transformed through the Incarnation as more than humanity and not in the name of any law, custom or specific tradition. [...] So the point of the Church is the assembly of humanity as such in order that it might govern itself by love." (Milbank 2009, s. 272f)
Mao.
Del IV
Jag är överraskad. Även om det var på ett sätt givet, med tanke på min tidigare läsning av Milbank, att se mycket mer mellan hörnbitarna äv väntat, så är jag ändå positivt överraskad av experimentet. Även om Milbank formulerar sig mycket annorlunda än jag gjorde i del I, så tror jag faktistk att det fanns en hel del gemensamt i föreställningen av texte och hur den förhåller sig till den faktiska texten. Huruvida detta beroe på min tidigare läsning är svårt att säga. Ifall någon annan har läst texten före de läst detta, så skulle jag uppskatta ifall ni kommenterade detta kort.
Likheterna kom fram främst i utgångspunkten att det som orsakat kyrkans förfall till att bli management based är på grund av ett katerogifel. Man har behandlat kyrkan som någonting den inte är, och vidare har detta öätt till att man behandlat männsikor på ett sätt som inte är i enlighet med deras natur. Detta i sin tur leder till en perverison av det som gemenskapen av dessa människor är ämnat att vara (Milbank talar inte så mycket om gemenskapens teleologi, men det gör jag för att lättare kunna kommunisera hur jag förstår honom). Kärleken blir perverterad på grund av att det blir en slag allmän, riktingslös attitud. Kyrkan blir meningslös då den tappar fäste i platsen och människorna. Församlingen blir perverterad då den blir till en intresseklubb istället för att vara en plats dit många olika slags människor kommer tillsammans för formas i kärlek till att bli "ett i Kristus".
Del V
Jag facsineras av Milbank. Han verkar vara en orginell tänkare. Råddig, jo, vilket även leder hos mig till en känsla av att han är inkonsekvent i sitt skrivande, men givande. Vad orsakade denna artikel mig att tänka vidare på? Jo, en hel del saker av vilka jag preenterar några i det som följer. Den första är Augustinus tanke om ordo amoris och dess förhållande till gemenskapen av människor som samlats tillsammans under den ordnande Kärleken. Det andra är tanken om hur viktig skillnande är mellan att göra människor kristna oh göra människor till lärjungar till Kristus. Skillanden mellan ecklesiala förhållningssätt baserade på business management modeller om kvantiet i mostsats till lärjungacentrerade gemenskaper där olika typer av människor kommer samman för att bli lika Jesus tillsammans. Den tredje är vikten av at kyrkan behåller sin förståelse av sig själv som den kosmiska plats där olikheter kommer samman. Det är genom att kyrkan är en enhet av mångfald som den står som ett vittne mot "krafterna i himlarymderna". Den fjärde är vikten av en lokal, en plats. Hur kyrkan är till sin natur inkarnationell och omfattar specifika människor på specifika platser.
tisdag 2 november 2010
John Milbank: Sovereignity, Empire, Capital, and Terror
Milbank presenterar kriget mot terrorism som en naturlig konsekvens av att en suverän, härskande makt tappar sin suverenitet och reagerar genom att söka en yttre, enande faktor. Och han är onekligen ganska råddig mångbottnad.
Han börjar med att fråga varför 9/11 attacken orsakade så stort tumult? Varför var reaktionerna så häftiga? På denna fråga ger han två svar. Det första är att formen av handlandet var ett hot mot den suveräna makten. Det är endast suveräna stater som får döda på det sättet som dådet gav exempel på. Staten är den enda som anses kunna/få döda (krig och dödsstraff). Staten har makt över sina medborgares liv och död, ingen annan (låter inte detta suspekt i era öron?). Då en individ tar makten över någon annans liv genom att döda, så behandlas de som brottslingar och polisen sänds efter dem. Men kan man tala om ett brott i denna storlek av dåd? I dessa mått var akten inte bara ett brottsdåd, utan ett hot mot själva iden av staten. Därför blev motreaktionen så häftig, den suveräna statens planhalva blev invaderat och den suveräna makten blev ifrågasatt.
Det andra svaret är lite mer komplext, men i grund och botten (paradoxalt nog) så gav attacken en möjlighet att åter en gång förstärka den suveräna maktens auktoritet och envälde. Milbank anser att det fanns liksom en slags munterhet i den uppspelta indignationen bland vissa officiella språkrör för staten på grund av den nya möjligheten att återetablera sin makt. "Emergency measures were not really proposed because of the unique character of terrorism, but rather because the perception of a new threat to sovereignty and capital." (Milbank 2009, s. 229) En av de problemen som Milbank pekar på i västmakten är att den inte har substantiella (väsentliga och vikitga, värda namnet) värden. Detta på grund av att det högsta goda är "frihet" som här skall förstås som ett likgiltigt vakum- värde som får sin substans genom inflytande från andra makter (och är därför inte ett värde i sig själv). På detta sätt anser Milbank att staten inte har det som behövs för att i paulinsk mening kunna av kristna förstås som "de rådande makterna" - överhuvuden som är insatta av Gud (jag undrar vilken stat enligt Milbank skulle passa in i denna beskriving?). Bland annat visar Milbank hur detta stämmer genom sättet på vilket "terroristena" i Guantanamo Bay nekas habeas corpus. "Such stark denial of the imago dei for "terrorist suspects" tends to expose the concealed racist basis of the usual talk of "human rights"." (Milbank 2009, s. 228)
Varför är det problematiskt att tala om ett "krig mot terror"? För att det har skett ett kategorimisstag. Krig kan endast utföras av suveräna stater mot andra suveräna stater. Problemet är att "terroristerna" är inga suveräna stater. Att likna terroristerna med sjörövare, vilket har gjorts för att man skall kunna tala om "rättfärdigat krig" (mao. jus ad bellum) mot pirater, kan inte göras på grund av att terroristerna inte utmärks som en specifik, utmärkt grupp. Vidare behandlades piraterna ändå oftast som brottslingar, inte som krigsförbrytare. "Terrorists, by contrast, live like criminals in the pores of society, and cannot be reached by military means. There cannot be a just war against terrorists, because they are neither a sovereign state, nor do they necessarily represent a true rebel cause that will justify talking about civil war in some sense." (Milbank, 2009 s. 239) Orsaken till att man inte kan tala om en ”rebellisk orsak som driver terrorism" (a true rebel cause) är på grund av att terroristerna, enligt Milbank arbetar för att en suverän stat skall etableras.
För att staten skall kunna behålla sin suveränitet behöver den först en semi-rasistisk hållning. Den måste sätta en specifik grupp före andra (definierat genom geografi och historia). För det andra behöver den ett yttre - en potentiell fiende. Globaliseringen dekonsturerar möjligheten av ett yttre på grund av att den placera allting i preiferin genom att ta bort ett geopolitiskt centrum. Allting snurrar inte längre kring oss i väst. Kanske Australien nuförtiden är längst upp på kartan? På grund av annihileringen av det givna geopolitiska centret, blir nu fienden någon som inte kan identifieras som "utanför". Den suveräna makten behöver snabbt hitta någon att "fiendera" för att inte blickarna skall falla på den suveräna makten själv. Introspektion i detta fall vore förödande. Milbank räknar upp en lista av tidigare Amerikanska fienden och hur de har fungerat på detta sätt tidigare. "Without an external enemy, the enemy must now be internal, lurking everywhere. Without the possibility of the occasional emergency of war, there must be perpetual war against an internal danger." (Milbank, 2009 s.225)
Vidare visar Milbank hur teokratiska uppfattningar om staten inte bara är något som kan spåras i Islam, utan att samma uppfattningar går att finna lika tydligt i västerländska modernitetens syn på statens suveränitet. Här använder sig han mycket av Carl Schmitts politiska tänkande. "The West has invented a secular sphere that is neutral and unmystical: the sphere of a pure balance of power whose control is still nevertheless, in the last analysis, divinely sanctioned." (Milbank 2009, s. 232) Vad detta leder till är att bl.a. krigt i Afganistan blir en symbolisk mothandling som söker att återetablera Amerikanska statens suveränitet (i världsvida perspektiv) efter 9/11 attackens symboliksa nedrivande av den givna världshärskarordningen. "[...] the war aganist terrorism ... [is] an unpremeditated symbolic response to an owerwhelmingly symbolic event." (Milbank 2009, s. 240)
Underliggande i denna artikel ter det sig finnas en diskussion om frihetens natur och dess värde. Vad innebär det för en människa att verkligen vara fri? I Milbanks fall tror jag att det finns en skillnad mellan liberty och freedom. Än så länge vet jag inte vad den är. Bland annat heter nästa artiklar i boken Liberality vs. Liberalism. Undrar ifall det vore värt att läsa den? Malebranche och Cudworth är två filosofer han nämner i samband med kulminationen av hans argumentering, men jag är än så länge inte säker på vad de egentligen tillför diskussionen han för. "Pure liberty is pure power - whose other name is evil." (Milbank, 2009 s. 225) Befrielsen Milbank propagerar sker genom mänsklig (och därför ofullkomlig) imitation av den eviga rättvisans ordning genom att engagera de lokalintegerarade individerna i en gemensam vision och praxis baserad på den bibliska samt Platoniskt-Aristotelianska metafysikens delade arv i judendom, kristendom och islam.
Detta var en kort sammanfattninga av artikelns några huvuddragen. Jag tror jag måste smälta artikeln en stund, och läsa lite mer av Milbank, före jag kan på ett adekvat sätt reflektera vidare över dess innehåll.
Några preliminära frågor väcks dock inom mig: är inte det Milbank efterlyser i sin sammanfattning på s. 240-241 en mänsklig byggnad av teokratiska mått? Är inte detta ännu ett exempel på Bab(b)el? Är Guds rike en faktiskt teokrati i Milbanks tänkande? Skulle inte bygget vara ett infirande av löften genom gudmoligt samarbete, och och inte separat imiterande? Hur skall detta byggande kunna stå för sig själv, är det inte ännu ett slags självhävdat makthus tomt på all verklig teokrati? Det känns så stympat att efter den långa analysen komma tillkorta med ett litet sandslott gjort av mänskligt initiativ från bitar som verkar lite intressanta men dock irrelevanta.
Jag undrar ifall jag egentligen fattar något av det han håller på med?
Han börjar med att fråga varför 9/11 attacken orsakade så stort tumult? Varför var reaktionerna så häftiga? På denna fråga ger han två svar. Det första är att formen av handlandet var ett hot mot den suveräna makten. Det är endast suveräna stater som får döda på det sättet som dådet gav exempel på. Staten är den enda som anses kunna/få döda (krig och dödsstraff). Staten har makt över sina medborgares liv och död, ingen annan (låter inte detta suspekt i era öron?). Då en individ tar makten över någon annans liv genom att döda, så behandlas de som brottslingar och polisen sänds efter dem. Men kan man tala om ett brott i denna storlek av dåd? I dessa mått var akten inte bara ett brottsdåd, utan ett hot mot själva iden av staten. Därför blev motreaktionen så häftig, den suveräna statens planhalva blev invaderat och den suveräna makten blev ifrågasatt.
Det andra svaret är lite mer komplext, men i grund och botten (paradoxalt nog) så gav attacken en möjlighet att åter en gång förstärka den suveräna maktens auktoritet och envälde. Milbank anser att det fanns liksom en slags munterhet i den uppspelta indignationen bland vissa officiella språkrör för staten på grund av den nya möjligheten att återetablera sin makt. "Emergency measures were not really proposed because of the unique character of terrorism, but rather because the perception of a new threat to sovereignty and capital." (Milbank 2009, s. 229) En av de problemen som Milbank pekar på i västmakten är att den inte har substantiella (väsentliga och vikitga, värda namnet) värden. Detta på grund av att det högsta goda är "frihet" som här skall förstås som ett likgiltigt vakum- värde som får sin substans genom inflytande från andra makter (och är därför inte ett värde i sig själv). På detta sätt anser Milbank att staten inte har det som behövs för att i paulinsk mening kunna av kristna förstås som "de rådande makterna" - överhuvuden som är insatta av Gud (jag undrar vilken stat enligt Milbank skulle passa in i denna beskriving?). Bland annat visar Milbank hur detta stämmer genom sättet på vilket "terroristena" i Guantanamo Bay nekas habeas corpus. "Such stark denial of the imago dei for "terrorist suspects" tends to expose the concealed racist basis of the usual talk of "human rights"." (Milbank 2009, s. 228)
Varför är det problematiskt att tala om ett "krig mot terror"? För att det har skett ett kategorimisstag. Krig kan endast utföras av suveräna stater mot andra suveräna stater. Problemet är att "terroristerna" är inga suveräna stater. Att likna terroristerna med sjörövare, vilket har gjorts för att man skall kunna tala om "rättfärdigat krig" (mao. jus ad bellum) mot pirater, kan inte göras på grund av att terroristerna inte utmärks som en specifik, utmärkt grupp. Vidare behandlades piraterna ändå oftast som brottslingar, inte som krigsförbrytare. "Terrorists, by contrast, live like criminals in the pores of society, and cannot be reached by military means. There cannot be a just war against terrorists, because they are neither a sovereign state, nor do they necessarily represent a true rebel cause that will justify talking about civil war in some sense." (Milbank, 2009 s. 239) Orsaken till att man inte kan tala om en ”rebellisk orsak som driver terrorism" (a true rebel cause) är på grund av att terroristerna, enligt Milbank arbetar för att en suverän stat skall etableras.
För att staten skall kunna behålla sin suveränitet behöver den först en semi-rasistisk hållning. Den måste sätta en specifik grupp före andra (definierat genom geografi och historia). För det andra behöver den ett yttre - en potentiell fiende. Globaliseringen dekonsturerar möjligheten av ett yttre på grund av att den placera allting i preiferin genom att ta bort ett geopolitiskt centrum. Allting snurrar inte längre kring oss i väst. Kanske Australien nuförtiden är längst upp på kartan? På grund av annihileringen av det givna geopolitiska centret, blir nu fienden någon som inte kan identifieras som "utanför". Den suveräna makten behöver snabbt hitta någon att "fiendera" för att inte blickarna skall falla på den suveräna makten själv. Introspektion i detta fall vore förödande. Milbank räknar upp en lista av tidigare Amerikanska fienden och hur de har fungerat på detta sätt tidigare. "Without an external enemy, the enemy must now be internal, lurking everywhere. Without the possibility of the occasional emergency of war, there must be perpetual war against an internal danger." (Milbank, 2009 s.225)
Vidare visar Milbank hur teokratiska uppfattningar om staten inte bara är något som kan spåras i Islam, utan att samma uppfattningar går att finna lika tydligt i västerländska modernitetens syn på statens suveränitet. Här använder sig han mycket av Carl Schmitts politiska tänkande. "The West has invented a secular sphere that is neutral and unmystical: the sphere of a pure balance of power whose control is still nevertheless, in the last analysis, divinely sanctioned." (Milbank 2009, s. 232) Vad detta leder till är att bl.a. krigt i Afganistan blir en symbolisk mothandling som söker att återetablera Amerikanska statens suveränitet (i världsvida perspektiv) efter 9/11 attackens symboliksa nedrivande av den givna världshärskarordningen. "[...] the war aganist terrorism ... [is] an unpremeditated symbolic response to an owerwhelmingly symbolic event." (Milbank 2009, s. 240)
Underliggande i denna artikel ter det sig finnas en diskussion om frihetens natur och dess värde. Vad innebär det för en människa att verkligen vara fri? I Milbanks fall tror jag att det finns en skillnad mellan liberty och freedom. Än så länge vet jag inte vad den är. Bland annat heter nästa artiklar i boken Liberality vs. Liberalism. Undrar ifall det vore värt att läsa den? Malebranche och Cudworth är två filosofer han nämner i samband med kulminationen av hans argumentering, men jag är än så länge inte säker på vad de egentligen tillför diskussionen han för. "Pure liberty is pure power - whose other name is evil." (Milbank, 2009 s. 225) Befrielsen Milbank propagerar sker genom mänsklig (och därför ofullkomlig) imitation av den eviga rättvisans ordning genom att engagera de lokalintegerarade individerna i en gemensam vision och praxis baserad på den bibliska samt Platoniskt-Aristotelianska metafysikens delade arv i judendom, kristendom och islam.
Detta var en kort sammanfattninga av artikelns några huvuddragen. Jag tror jag måste smälta artikeln en stund, och läsa lite mer av Milbank, före jag kan på ett adekvat sätt reflektera vidare över dess innehåll.
Några preliminära frågor väcks dock inom mig: är inte det Milbank efterlyser i sin sammanfattning på s. 240-241 en mänsklig byggnad av teokratiska mått? Är inte detta ännu ett exempel på Bab(b)el? Är Guds rike en faktiskt teokrati i Milbanks tänkande? Skulle inte bygget vara ett infirande av löften genom gudmoligt samarbete, och och inte separat imiterande? Hur skall detta byggande kunna stå för sig själv, är det inte ännu ett slags självhävdat makthus tomt på all verklig teokrati? Det känns så stympat att efter den långa analysen komma tillkorta med ett litet sandslott gjort av mänskligt initiativ från bitar som verkar lite intressanta men dock irrelevanta.
Jag undrar ifall jag egentligen fattar något av det han håller på med?
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)