Vad är kroppen? Varför har vi en kropp? Är vi mer än bara en kropp? I vilken mån är vi kropp? Finns det goda kroppar? Hur blir i så fall kroppen god? Går det att tala om en Kristuslik kropp?
Vårt samhälle är laddat med kroppsideal, idel kroppsförvirrning och en fantastisk, i ordets rätta bemärkelse, kroppsfokusering. Kroppen finns i vårt språk, i vår vardag, i vårt medvetande, i våra tidiningar, i våra klassrum, i våra konditionssalar, i våra städer, i våra hem, i våra familjer, i våra diagnoser, i våra tv-kanaler, i våra krig, i våra rättsalar, i våra parlament, i våra samlag, i våra diskussioner och i våra skämt. Det kan te sig som att kyrkan ser snällt på och rullar sina pollices.[1] Man kunde fråga sig om inte kyrkan som Kristi kropp kunde anses kunna göra något vsettigare med sina medlemmar. Frågan som osökt väks av insikten om hur central kroppen är i all mänsklig verksamhet är: var finns kroppen i teologin?
Vårt samhälle är laddat med kroppsideal, idel kroppsförvirrning och en fantastisk, i ordets rätta bemärkelse, kroppsfokusering. Kroppen finns i vårt språk, i vår vardag, i vårt medvetande, i våra tidiningar, i våra klassrum, i våra konditionssalar, i våra städer, i våra hem, i våra familjer, i våra diagnoser, i våra tv-kanaler, i våra krig, i våra rättsalar, i våra parlament, i våra samlag, i våra diskussioner och i våra skämt. Det kan te sig som att kyrkan ser snällt på och rullar sina pollices.[1] Man kunde fråga sig om inte kyrkan som Kristi kropp kunde anses kunna göra något vsettigare med sina medlemmar. Frågan som osökt väks av insikten om hur central kroppen är i all mänsklig verksamhet är: var finns kroppen i teologin?
Genast vill vi ropa ut: ”Inkarnationen!” Eller vill vi? Docetismen och ebionismen verkar ligga djupt i vår teologiska idehistoria. Den mark vi bereder oss att träda in på är inkarnationens så väl som kristologins. Vi kan inte tala om kroppen i kristen tradition utan att ständigt återkomma till kristologin, inkarnationsläran, nattvardsläran och läran om kyrkan. Det jag vill göra i denna uppsats är att tydliggöra den gemensamma nämnaren – kroppen. Den kropp jag är intresserad av är inte främst kroppen i specifika liturgiska tillställningar som dopet, konfirmationen, nattvarden, vigseln och begraving. Den för mig här intressanta kroppen är den teologiska vardagskroppen. Kroppsteologin ter sig vara ett ämne som behandlar endast specifika inkarnations-historiska händelser och räcker därmed inte hela vägen fram till den utlevda nutidsvardagen. Det kristna kropps-metanarrativet i sin liturgiska form kan lätt tolkas som om den extrapolerat kroppen ur vardagslivet och ersatt det med representativa kroppar.[2] Det kan verka som det ända stället som kroppen får vara med på nuförtiden är dopet, vigseln och begravningen.
På grund av den kroppsliga icke-närvaron i vardagsteologin finner jag det ytterst intressant och relevant att djupdyka in i ett ämne som teologisk somatologi eller kroppsteologi. Jag vill få en bättre och klarare förståelse av vad vi menar då vi teologer talar om kropp, ifall vi verkligen menar någonting med ordet längre. Har begreppet blivit så urvattnat i vår samtid att vi inte egentligen har något klart och tydligt begripligt i åtanke?
Mitt sätt att behandla ämnet teologisk somatologi är att gå tillbaka till källan till mina egna funderingar. Våren 2004 började mina teologistudier vid Åbo Akademi. Samtidigt började en vänskap med en författare som sedanmera kommit att vara en mycket betydelsefull påverkare i mitt egna teologiska tänkande. Författaren hjälpte mig tänka klarare kring frågor om den andliga formningen av en människa ur ett kristet perpektiv.[3] Ifrågavarande författare är filosofen och teologen Dallas Willard. Han arbetar som filosofieprofessor vid University of Southern California och är idag en mycket inflytelserik tänkare inom vissa delar av den nordamerikanska kristenheten. På grund av sitt inflytande har även vissa ideer ur hans teologiska författarskap nå skandinavien genom andra författare han har påverkat. Jag har i stort sätt läst igenom hela hans litterära produktion, förutom vissa för mig än så länge ointressanta filosofiska verk, samt lyssnat på timtals av hans föreläsningar från olika tillställningar. Under mina utbytesstudier fick jag även äran att träffa honom personligen. Orsaken till varför jag valt att djupdyka vidare i Dallas Willards material är att det är här jag först kom i kontakt med vardagskroppsteologin. Jag tror även att det är genom att våga ifrågasätta sina egna mästare som man själv kan växa vidare då man en gång vandrat tillräckligt länge i deras forspår för att täckas av deras damm.
Kan vi alltså klämma på Kristus?
