Han börjar med att fråga varför 9/11 attacken orsakade så stort tumult? Varför var reaktionerna så häftiga? På denna fråga ger han två svar. Det första är att formen av handlandet var ett hot mot den suveräna makten. Det är endast suveräna stater som får döda på det sättet som dådet gav exempel på. Staten är den enda som anses kunna/få döda (krig och dödsstraff). Staten har makt över sina medborgares liv och död, ingen annan (låter inte detta suspekt i era öron?). Då en individ tar makten över någon annans liv genom att döda, så behandlas de som brottslingar och polisen sänds efter dem. Men kan man tala om ett brott i denna storlek av dåd? I dessa mått var akten inte bara ett brottsdåd, utan ett hot mot själva iden av staten. Därför blev motreaktionen så häftig, den suveräna statens planhalva blev invaderat och den suveräna makten blev ifrågasatt.
Det andra svaret är lite mer komplext, men i grund och botten (paradoxalt nog) så gav attacken en möjlighet att åter en gång förstärka den suveräna maktens auktoritet och envälde. Milbank anser att det fanns liksom en slags munterhet i den uppspelta indignationen bland vissa officiella språkrör för staten på grund av den nya möjligheten att återetablera sin makt. "Emergency measures were not really proposed because of the unique character of terrorism, but rather because the perception of a new threat to sovereignty and capital." (Milbank 2009, s. 229) En av de problemen som Milbank pekar på i västmakten är att den inte har substantiella (väsentliga och vikitga, värda namnet) värden. Detta på grund av att det högsta goda är "frihet" som här skall förstås som ett likgiltigt vakum- värde som får sin substans genom inflytande från andra makter (och är därför inte ett värde i sig själv). På detta sätt anser Milbank att staten inte har det som behövs för att i paulinsk mening kunna av kristna förstås som "de rådande makterna" - överhuvuden som är insatta av Gud (jag undrar vilken stat enligt Milbank skulle passa in i denna beskriving?). Bland annat visar Milbank hur detta stämmer genom sättet på vilket "terroristena" i Guantanamo Bay nekas habeas corpus. "Such stark denial of the imago dei for "terrorist suspects" tends to expose the concealed racist basis of the usual talk of "human rights"." (Milbank 2009, s. 228)
Varför är det problematiskt att tala om ett "krig mot terror"? För att det har skett ett kategorimisstag. Krig kan endast utföras av suveräna stater mot andra suveräna stater. Problemet är att "terroristerna" är inga suveräna stater. Att likna terroristerna med sjörövare, vilket har gjorts för att man skall kunna tala om "rättfärdigat krig" (mao. jus ad bellum) mot pirater, kan inte göras på grund av att terroristerna inte utmärks som en specifik, utmärkt grupp. Vidare behandlades piraterna ändå oftast som brottslingar, inte som krigsförbrytare. "Terrorists, by contrast, live like criminals in the pores of society, and cannot be reached by military means. There cannot be a just war against terrorists, because they are neither a sovereign state, nor do they necessarily represent a true rebel cause that will justify talking about civil war in some sense." (Milbank, 2009 s. 239) Orsaken till att man inte kan tala om en ”rebellisk orsak som driver terrorism" (a true rebel cause) är på grund av att terroristerna, enligt Milbank arbetar för att en suverän stat skall etableras.
För att staten skall kunna behålla sin suveränitet behöver den först en semi-rasistisk hållning. Den måste sätta en specifik grupp före andra (definierat genom geografi och historia). För det andra behöver den ett yttre - en potentiell fiende. Globaliseringen dekonsturerar möjligheten av ett yttre på grund av att den placera allting i preiferin genom att ta bort ett geopolitiskt centrum. Allting snurrar inte längre kring oss i väst. Kanske Australien nuförtiden är längst upp på kartan? På grund av annihileringen av det givna geopolitiska centret, blir nu fienden någon som inte kan identifieras som "utanför". Den suveräna makten behöver snabbt hitta någon att "fiendera" för att inte blickarna skall falla på den suveräna makten själv. Introspektion i detta fall vore förödande. Milbank räknar upp en lista av tidigare Amerikanska fienden och hur de har fungerat på detta sätt tidigare. "Without an external enemy, the enemy must now be internal, lurking everywhere. Without the possibility of the occasional emergency of war, there must be perpetual war against an internal danger." (Milbank, 2009 s.225)
Vidare visar Milbank hur teokratiska uppfattningar om staten inte bara är något som kan spåras i Islam, utan att samma uppfattningar går att finna lika tydligt i västerländska modernitetens syn på statens suveränitet. Här använder sig han mycket av Carl Schmitts politiska tänkande. "The West has invented a secular sphere that is neutral and unmystical: the sphere of a pure balance of power whose control is still nevertheless, in the last analysis, divinely sanctioned." (Milbank 2009, s. 232) Vad detta leder till är att bl.a. krigt i Afganistan blir en symbolisk mothandling som söker att återetablera Amerikanska statens suveränitet (i världsvida perspektiv) efter 9/11 attackens symboliksa nedrivande av den givna världshärskarordningen. "[...] the war aganist terrorism ... [is] an unpremeditated symbolic response to an owerwhelmingly symbolic event." (Milbank 2009, s. 240)
Underliggande i denna artikel ter det sig finnas en diskussion om frihetens natur och dess värde. Vad innebär det för en människa att verkligen vara fri? I Milbanks fall tror jag att det finns en skillnad mellan liberty och freedom. Än så länge vet jag inte vad den är. Bland annat heter nästa artiklar i boken Liberality vs. Liberalism. Undrar ifall det vore värt att läsa den? Malebranche och Cudworth är två filosofer han nämner i samband med kulminationen av hans argumentering, men jag är än så länge inte säker på vad de egentligen tillför diskussionen han för. "Pure liberty is pure power - whose other name is evil." (Milbank, 2009 s. 225) Befrielsen Milbank propagerar sker genom mänsklig (och därför ofullkomlig) imitation av den eviga rättvisans ordning genom att engagera de lokalintegerarade individerna i en gemensam vision och praxis baserad på den bibliska samt Platoniskt-Aristotelianska metafysikens delade arv i judendom, kristendom och islam.
Detta var en kort sammanfattninga av artikelns några huvuddragen. Jag tror jag måste smälta artikeln en stund, och läsa lite mer av Milbank, före jag kan på ett adekvat sätt reflektera vidare över dess innehåll.
Några preliminära frågor väcks dock inom mig: är inte det Milbank efterlyser i sin sammanfattning på s. 240-241 en mänsklig byggnad av teokratiska mått? Är inte detta ännu ett exempel på Bab(b)el? Är Guds rike en faktiskt teokrati i Milbanks tänkande? Skulle inte bygget vara ett infirande av löften genom gudmoligt samarbete, och och inte separat imiterande? Hur skall detta byggande kunna stå för sig själv, är det inte ännu ett slags självhävdat makthus tomt på all verklig teokrati? Det känns så stympat att efter den långa analysen komma tillkorta med ett litet sandslott gjort av mänskligt initiativ från bitar som verkar lite intressanta men dock irrelevanta.
Jag undrar ifall jag egentligen fattar något av det han håller på med?
Milbank *är* svår att greppa - ofta känns det som han skiftar position just när man börjar förstå vad han menar. Men jag tycker ändå att man kan få ut mycket av hans analys även om man ibland inte ser vad han vill ge för alternativ - och att ge alternativ till den rådande ordningen är genuint svårt, så man måste ha förståelse. Skulle ett klart och enkelt alternativ finnas skulle vi antagligen prövat det redan.
SvaraRaderaSedan vill jag bara påpeka för andra läsare att texte ifråga (IIRC) skrevs kort efter 9/11, även om boken den nu senast publicerades i kom 2009.
Bra att höra att jag inte är den enda som upplever honom som svårbegriplig. Mest är det de otaliga sidospåren och små kommentarerna som får mig att tro att jag antingen missförstått honom eller inte ser den stora bilden han presenterar.
SvaraRaderaFör övrigt tycker jag det är viktigt att inse hur svårt det är att ge överblickar av samtidens företelser. Det får mig att tänka på hur lätt det verkar vara att ge historiska överblickar om vad som skett i olika historiska situationer och epoker. Det detta får mig att undra kring är huruvida vi verkligen är så naiva att vi tror att dessa historiska utsagor är representativa sammanfattningar för vad som hände, eller ifall de blott är reducerade sammanfattningar är redan färdigt stympade förklaringar i dåtiden. Vad jag menar är att de beskrivande källorna vi har att ta oss till är källor som (givetvis) redan redigerats, men även förenklats. Vad det får mig att fundera på i förhållande till Milbank är huruvida det svårförklarliga ger en bättre insikt i den historiska situationen (om t.ex. 200 år) än en övergriplig och starkt förenklad förklaringsmodell? Probelmet är alltså inte att skeendet är samtida, utan att skeendet verkligen är svårförståeligt.
Något sådant du var ute efter, eller har jag jag missförstått dig?